Roligare journalistik, tack
Inspirerad av Long Plays veckobrev (sorry, texten är på finska), denna vecka skriven av Anu Silfverberg, tänkte jag lyfta fram en sak som också jag saknar i största delen av all den nordiska journalistik som jag konsumerar. Komik. De flesta artiklar jag läser är antingen extremt allvarsamma, alternativt moraliserande. Det leder till att journalistiken i allmänhet blir mindre njutbar att läsa. I mitt fall resulterar det här i att jag migrerar ännu mer till engelskspråkiga kvalitetsmedier där jag kan få både fakta och underhållning. Det skulle inte behöva vara så.
Jag vill absolut inte att en dagstidning eller tidskrift ska berätta för mig vad jag ska tycka eller tänka om något. Ge mig fakta, ge mig argumenten och tillåt mig sedan dra mina egna slutsatser. Och nej, jag vill definitivt inte heller se listicles över 15 positiva saker som pandemin lett till eller ”good vibes only”-sidor på seriösa medieplattformar. Nej, nej, nej. Det jag är ute efter är olika former och inslag av humor, särskilt i featureartiklar och opinionstexter. Och vad beträffar opinionsjournalistik hoppas jag att den här utvecklingen där skribenter som egentligen jobbar med helt andra bevakningsområden försöker ge sig in på de senaste identitetspolitiska debatterna försvinner så fort som möjligt.
Det finns inget överflöde av bra satir, underhållande kåserier eller skribenter som vågar lite driva med läsarna. Åtminstone inte i Finland eller Svenskfinland och det är verkligen synd. Kanske är också den här utvecklingen ett resultat av ökande polarisering och allmän ovilja att ta risker. Silfverberg påpekar exempelvis att många skribenter är rädda för att förlora sitt jobb eller sin samhälleliga status. Vi lever trots allt i en tid där de traditionella mediernas trovärdighet ständigt ifrågasätts. Relevanta poänger, men fan så ledsamt. Jag kommer också att tänka på de otaliga gånger som en redaktör eller nyhetschef påpekat för mig eller någon av mina kolleger att ett skämt eller lättsammare uttryck inte passar in i en artikel eftersom läsarna inte kommer att förstå innebörden.
På tal om ”trögfattade” läsare kommer vi in på kanske det allra viktigaste som Silfverberg lyfter fram i sin text, nämligen att komik och dubbelbottnade texter är små komplimanger till läsaren. Gester som signalerar att man betraktar läsaren som smart nog att förstå vad skribenten är ute efter och att man litar på läsarens omdöme. För onekligen är det ju den känslan man ibland får, att läsare helt enkelt betraktas som alltför känsliga eller dumma. Att de är småbarn som inte klarar av att tugga sin egen mat.
Och så vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet, nämligen att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har igen börjat shitposta på Instagram och efter att jag lade upp en meme om NFT:s fick jag ett önskemål att förklara vad fan NFT:s egentligen är, sådär allvarligt talat liksom. Jag lovar att återkomma till det här. Under den tiden kan ni läsa den här artikeln skriven av Axios Felix Salmon om hur konstvärlden utforskar olika sätt att utnyttja NFT:s. Varje år säljs och köps ”traditionell” konst för cirka 60 miljarder dollar och nu vill gallerier, museer och auktionshus casha in på blockkedjor, kryptovalutor och NFT:s. Salmon skriver för övrigt också ett riktigt bra nyhetsbrev, den här veckan ligger fokus på kryptofilantropi.
* Motsatsen till klimataktivister är inte längre uttalade klimatmotståndare utan klimatinaktivister. Jack Shenker har skrivit en long read i The Guardian som också finns i audioformat. Och medan vi är inne på klimatkrisen, kolla gärna upp den här texten i The New Yorker som förklarar varför den sista snön på jorden sannolikt kommer att ha röd färg.
* Tydligen orkar folk inte bry sig om att Ridley Scott gjort ett bedrövligt jobb som regissör för House of Gucci eftersom filmen trots allt ser bra ut. Särskilt Lady Gagas tolkning av Patrizia Reggiano har redan hunnit inspirera till cosplay, åtminstone enligt den här texten i WSJ.
* Allt fler personer som heter Alexa väljer att byta namn eftersom de är trötta på alla skämt om och jämförelser med Amazons smarthögtalare. Alexa Juliana Ard skriver i Washington Post om fenomenet som fått henne att föredra sitt andra förnamn. Och jo, samma Jeff Bezos som äger Amazon äger också WaPo.
* I mitt tycke är Fredrik Sonck, HBL:s kulturchef, en av få skribenter i Svenskfinland som faktiskt vågar ta risker och inkludera också mörkare humor i sina texter. Här en underhållande krönika om hur krisen vid Åbo Akademi kunde bli en utmärkt politisk thriller med potential att slå igenom internationellt.
”Här finns alltså möjligheten att göra några creddiga blinkningar till Hitchcock och den internationella kritikerkåren. Men framför allt tänker jag mig psykologiskt gastkramande scener där skarvarna förföljer sina offer genom Åbos mörka gränder och lurar på Aura ås svarta vatten, alltid redo att döda.”
* 1990-talet verkar vara väldigt trendigt just nu och NYTimes teaterkritiker Alexis Soloski har skrivit en bra text om And Just Like That, som har premiär på HBO Max på torsdag. I princip handlar det om 10 nya avsnitt av Sex And The City. Jag kollade inte specialavsnittet av Friends och vet ännu inte om jag vill se den här serien heller. De nya avsnitten av Gilmore Girls som Netflix släppte för några år sedan var så katastrofalt usla att jag inte vet om jag någonsin mera vill se nya avsnitt av en gammal serie.
* Och så lite skamlös reklam. Tack vare det här nyhetsbrevet har jag fått ett par riktigt bra frilansuppdrag. Här kan ni läsa min första text för plattformen FRLGT. Jag spinner vidare på de huvudlösa hönsen som jag skrev om för ett par veckor sedan.
* Avslutningsvis kan ni kolla upp komikern Kim Quidlens klipp på Twitter om ett kardinalfel som sååå många poddare gör sig skyldiga till.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag givetvis på låtlistan från Kendall Roys 40-årskalas.