Nordens (typ) bästa stad
Ganska exakt två veckor sedan hade jag precis skickat i väg nyhetsbrevet då jag drabbades av ovanligt stark post publication blues som jag brukar kalla det, alltså den där nojiga känslan man ibland får som skribent efter att en text blivit klar för publicering. Så jag gick till Trädgårdsföreningen på en promenad för att lugna ner mig. Jag hade visst inte kollat på väderprognosen för ganska snabbt insåg jag att jag hade på tok för tjockt med kläder på mig och höll på att få lindrigare värmeslag. Jag stannade vid en parkbänk i skuggan och beundrade ett jättefint hus Inom Vallgraven.
En väldigt snäll äldre farbror kom fram till mig och frågade om han fick slå sig ner. Efter att vi snackat lite om det vackra vädret pausade han och konstaterade att jag måste vara finlandssvensk. Jag har sällan blivit så glad och varm om hjärtat över något som en främling sagt. De flesta svenskar känner verkligen inte till vad finlandssvenskar är för något och tror att vi bara är särskilt begåvade finnar som lärt sig svenska i skolan. Jag kände mig så … bekräftad. Jag stannade kvar i kanske tre kvart och vi hann bland annat diskutera den finländska varvsindustrin, svenskspråkig kultur i Finland och margarinsmuggling från Norge till Sverige på 1940-talet (?).
Kort sammanfattat är Göteborg en väldigt mysig liten storstad där jag stortrivs. Men samtidigt är staden också extremt segregerad och flera områden gentrifieras i snabb takt. Spårvagnslinjen 11 kör mellan välbärgade Saltholmen/Långedrag och Bergsjön, som betraktas av polisen som ett särskilt utsatt område. Enligt siffror från 2015 är den förväntade livslängden för män bosatta i Bergsjön 9 år kortare än den är för män bosatta i Långedrag. Mina nya hemknutar i Kville ser rätt så annorlunda ut i dag jämfört med hur det såg ut för 6 år sedan då jag senast bodde i Göteborg. Enligt en svensk kollega är Kville ”ett spännande område där det händer mycket just nu”, fast de som bott i området under en längre tid kanske har en annan känsla på grund av de kraftigt stigande hyrorna.
Så det är med motstridiga känslor som jag igen återupplivar mitt Sverigeförhållande. Å ena sidan är undervisningen vid universitetet högklassig, kultur- och restaurangutbudet i Göteborg är otroligt och i största allmänhet är människorna chill och trevliga. Å andra sidan sköt en 17-åring ihjäl en polis i Biskopsgården i juli, de vinstdrivande företagen bakom friskolorna har fullständigt förstört skolsystemet och vill man ha ett förstahandskontrakt får man köa i många många år. De här två sistnämnda gäller visserligen i princip hela landet, inte enbart Göteborg. Men trots allt föredrar jag Göteborg över Stockholm alla dagar.
Jag känner en viss nervositet också i dag eftersom det dykt upp nya prenumeranter, bland dem en före detta och en nuvarande Nordenkorrespondent, plus mina föräldrar. Vad kul att ni (alla) hittat hit, hoppas ni gillar innehållet. Vill ni ha en kort presentation kan ni läsa det här brevet från slutet av augusti.
Vidare till andra ärenden. Trots stor sorg och studiestress har jag också den här veckan konsumerat otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Många har säkert redan läst den här väldigt omtalade artikeln i NYTimes Magazine om skribenterna Dawn Dorland och Sonya Larson och en donerad njure. Här finns så många nivåer och nyanser. I vilken utsträckning är det okej att sno andra människors verkliga erfarenheter och utnyttja dem i egna texter, till exempel. Rekommenderar varmt. Finns också i audioformat.
* För några år sedan (okej, kanske det börjar vara mer än tio år sedan vid det här laget) hade jag en period då jag kollade på en massa iranska filmer. Och kring 2014 var jag fullständigt besatt av Instagramkontot Rich Kids of Tehran. Så när jag hörde om podden 544 days visste jag direkt att jag skulle gilla den här. Berättelsen är rätt vidrig och det är svårt att förstå hur journalisten Jason Rezaian kan berätta (och till och med skämta) om sin tid i ett iranskt fängelse med ett sådant lugn. Jag tycker den här är värd att lyssna.
* Jag vet att Facebook varit veckans stora snackis, men jag tänker koncentrera mig på Tiktok i stället. Fortune har en superintressant artikel om hur otroligt lönsam plattformen är för annonsörer. För varje miljon dollar som ett företag investerar i samarbeten med influerare på Tiktok kan de räkna med en avkastning på 7,2 miljoner dollar. Det här är uppskattningsvis 24 procent mer än annonsörer kan förvänta sig av motsvarande samarbeten på Twitter, Facebook och Instagram sammanlagt. Jag tycker jag fick ganska bra valuta för de 7 dollar som jag investerade på en digital prenumeration av Fortune för att kunna läsa den här artikeln i sin helhet.
* Veckans finaste fotorep hittar ni i The New Yorker. Felipe Romero Beltrán har fotograferat unga papperslösa män som lyckats ta sig till Europa från Nordafrika.
”The intimacy of “Dialect,” by turns tragic and erotic, seems designed to discomfit viewers accustomed to seeing refugees portrayed as a faceless mass. One might wonder if Beltrán’s focus on lean torsos and tight jeans amounts to its own form of objectification. But what he has done is offer the viewer a glimpse of the young migrants as they see themselves.”
* Om jag minns rätt har jag endast sett en Bondfilm i sin helhet, A View To A Kill (Grace Jones OCH Christopher Walken!). Ett stort antal strålande recensioner (HBL:s tillhör inte den här kategorin), vetskapen att Phoebe Waller-Bridge varit en av manusförfattarna samt min pappas födelsedag var tillräckligt många goda orsaker att se No Time To Die. Gillade den här överraskande mycket. Rekommenderar. Ana de Armas och Lashana Lynch är fantastiska och Waller-Bridges inflytande märks nog, särskilt i dialogen.
* Tror inte mitt psyke klarar av Squid Game just nu, plus att översättningen av den koreanska dialogen lär vara sällsynt usel. Däremot finns serien We Are Lady Parts nu på Arenan. Har ännu inte hunnit kolla men har läst och hört endast positiva saker om den här. Handlar om ett gäng unga muslimska kvinnor som spelar tillsammans i ett punkband. Från The Guardians recension:
”To put it as bluntly as one of Lady Parts’ songs (such as Nobody’s Gonna Honour Kill My Sister But Me), we have not seen anything like this on mainstream British TV: a comedy in which Muslim women are permitted to be funny, sexual, ridiculous, religious, angry, conflicted. Themselves, basically.”
* De konservativa och de liberala i USA talar uttryckligen olika språk. Det visar en studie som analyserade bland annat Youtubekommentarer med hjälp av AI. Tyckte den här artikeln i Wired var ganska intressant, faktiskt. Särskilt om man råkar vara intresserad av NLP.
* Och så den mest förvirrande intervjun som jag läst under veckan. Jag vill inte på något sätt förminska Pepsicos före detta vd Indra Nooyi eftersom jag fullständigt saknar tolkningsföreträde här, men ni kan ta och läsa intervjun i NYTimes Magazine och fundera på vad ni tycker. Ni når mig per mejl och Twitter om ni vill föra en dialog.
* Avslutningsvis kan ni kolla det här klippet där skådespelarna i Succession rangordnar de olika familjemedlemmarna och andra nyckelpersonerna enligt vem som har mest makt och inflytande. En vecka kvar till premiären av säsong 3!
Under de senaste dagarna har jag främst lyssnat på den här pärlan.