Ge mig nåt som tar mig någonstans
Hälsningar från Nordens (kanske hela världens) bästa stad. Jag är äntligen i Göteborg och allt är smått overkligt. Det känns som att jag befinner mig i ett konstigt mellanstadium där den ena halvan av hjärnan fortfarande funderar på jobbgrejer och den andra halvan bara vill komma i gång med studierna så fort som möjligt. Jag vill inte ens gå in på den förvirring som munskydd och coronarestriktioner skapat i min hjärna under de senaste dygnen. (Ni kan lyssna på det nyaste avsnittet av Två nollor för mycket där bland annat just det här diskuteras.)
Eftersom jag fått ganska många nya prenumeranter och min Substacksida besökts rätt flitigt under den gångna veckan så känner jag att det kanske är dags att skriva en kort presentation.
Laura heter jag, 34, journalist. Besatt av mem, gillar dyra läppstift. Knarkar nyheter, särskilt i poddformat. Jobbig besserwisser men nog också väldigt, väldigt lojal mot mina nära och kära. Ursprungligen ville jag bli utrikesreporter – allra helst korrespondent – men så som läget ser ut i det nordiska medielandskapet kommer det knappast att hända. Sedan slutet av 2017 har jag jobbat på dagstidningen Hufvudstadsbladet i Helsingfors som allmänreporter och producent. Helst skriver jag längre reportage, gärna om tech, urbana fenomen och internetkultur. Just nu är jag tjänstledig för att studera politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Jag startade det här nyhetsbrevet för att kunna dela med mig av intressanta texter som jag läst i veckan. Rätt snabbt blev brevet också ett ställe att skriva ner tankar och funderingar som kunde ha blivit krönikor. Och nu blir brevet högst sannolikt ett sätt att dokumentera min vardag i Sverige. Nyhetsbrevet är tills vidare gratis eftersom jag betraktar det här mera som en hobby än en form av sysselsättning.
Så den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är alltså att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer några rekommendationer:
* Precis som alla andra har också jag kollat HBO:s The White Lotus. Lite ojämn, inte lika bra som Succession men alldeles ok underhållning. Caroline Hainer har skrivit en intressant text i GP om varför serier om vita, rika och ledsna människor är så bra underhållning. Läste också en intressant artikel i Vulture om vad som ska hända med den vita cis-heteromannen som tidigare alltid stått i fokus i serier och filmer.
”We can’t just throw him out or relegate him to the status of recurring minor guest star. But he no longer fits. His privilege feels outsize. As a protagonist, he doesn’t spark the same joy he used to.”
* Den här texten om nyliberalism har några år på nacken men jag minns när den publicerades 2017. Jag blev så imponerad och uttryckte vid flera tillfällen att det här är en text som jag önskar jag själv hade fått skriva. Stephen Metcalf är kanske mest känd som programvärd för Slates kulturpodd Culture Gabfest, men han har också skrivit för bland annat The Atlantic, The New Yorker och då The Guardian. Texten finns också i audioformat – nu inklusive Metcalfs tankar om texten fyra år efter den ursprungliga publiceringen.
* Att vara popstjärna har aldrig varit så motbjudande som just nu, skriver Laura Snapes i The Guardian. När till och med artister som Lizzo, Billie Eilish och Lorde (alltså kändisar vars varumärke i princip bestått av varierande grader av en sorts IDGAF-attityd) avslöjar hur mycket skit de får stå ut med känns framgång (både kommersiell och konstnärlig) som en väldigt, väldigt klen tröst.
* Sedan 1942 har offentliga personer och kändisar av olika slag fått välja ut åtta låtar och en lyxpryl att ta med sig till en öde ö. BBC:s Desert Island Discs är ett underbart program som jag rekommenderar varmt. Egentligen är programmet på sommarpaus så BBC har lyft fram några särskilt fina avsnitt i repris. Jag beundrar verkligen Steve McQueen – hans filmer är mästerverk. Förutom hans ypperliga låtval tycker jag han talar väldigt ärligt om sina erfarenheter av strukturell rasism, konstnärskap och vilken roll (starka) kvinnor spelat i hans liv. Hans filmantologi Small Axe finns just nu på Yle Arenan och tydligen också på Amazon Prime och SVT Play. Rekommenderar också den.
* Jag älskar både hip-hop och fotojournalistik. Här ett fotorep i The New Yorker om Joe Conzo Jr, som dokumenterat hip-hopkulturen (särskilt i Bronx) sedan slutet av 1970-talet.
* Det finns överraskande många likheter mellan så kallade crypto bros, alltså män som placerar i krytovalutor i hopp om snabba cash, och kvinnor (och andra icke-män) som tror på astrologi. Samma bekräftelsejäv som får vissa att tro på horoskop stämmer också på kryptovalutor, åtminstone enligt den här artikeln i Bitch Media.
* Ah, Elizabeth Holmes och skandalen kring Theranos. Otrolig story, väldigt fascinerande, och också lite aktuell igen när rättegången mot Holmes närmar sig. Tyvärr rapporterar NYTimes att kvinnliga techföretagare i Silicon Valley jämförs ständigt med Holmes och att deras kompetenser och kunskaper ifrågasätts fortfarande – till och med efter att de fått flera artiklar publicerade i diverse referentgranskade vetenskapliga tidskrifter.
* Det finns en massa roliga twitterbotar. En som jag brukar kolla upp ibland är Editing The Gray Lady, en bot som bokför ändringar, uppdateringar och redigeringar av de artiklar som finns på NYTimes startsida.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.