Negativitet säljer
I början av december skrev jag om hur allvarsam och moraliserande den nordiska journalistiken blivit och efterlyste mer underhållande texter. Jag håller stenhårt fast vid min åsikt, men jag tänkte dela med mig vad jag lärt mig om tonen i nyhetsrapporteringen.
Medieforskningen visar att negativitet ökar inom nyheterna, särskilt politikbevakningen. Vad tråkigt tänker ni kanske, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Också i det här fallet har studierna fokuserat på USA, men kanske vi kan betrakta dem som riktgivande ändå. Vad som ska betraktas som negativitet är förstås subjektivt, är till exempel kritik något negativt? Det tycker inte jag. Ett centralt forskningsproblem är att det inte finns någon etablerad definition på negativitet i det här sammanhanget.
Forskare är inte heller ense om negativiteten är en bra eller dålig sak. En del anser att exempelvis konfrontationer (när journalister konfronterar makthavare) uppfyller en viktig funktion, stimulerar politisk mobilisering och bidrar till sund skepticism. Andra menar att konfrontationer bara skapar en spiral av cynism, som i sin tur leder till flera soffliggare och en starkare misstro mot politiker och politiska institutioner.
Men grejen är att människohjärnan reagerar starkare på negativitet, vilket innebär att vi fäster större uppmärksamhet på negativa händelser (eller nyhetsrapportering som har en negativ ton). När något avvikande inträffar, exempelvis en politisk skandal, är människor mer benägna att konsumera nyheter.
En förklaring till den ökade mängden negativa nyheter är professionaliseringen och förändringarna i de kulturella normerna inom journalistiken. Journalister är numera högre utbildade än förut, vilket enligt forskare innebär att man blivit bättre på kritik och analys. När strategisk kommunikation (läs: lobbying och PR-konsulter) blir allt vanligare har journalister också blivit månare om sin professionella integritet. Och när konkurrensen om publikens uppmärksamhet är hård väljer många medier att medvetet prioritera negativitet. Amerikanska nyhetskanaler är ett tydligt exempel på den här strategin.
Vad beträffar journalisters professionella integritet har jag funderat ganska mycket på yrkeslegitimation. Jag tror det skulle gynna mediernas trovärdighet om journalist var en skyddad yrkestitel. Alla seriösa medier har en ansvarig utgivare eller redaktör (beror på om man befinner sig i Finland eller Sverige) och har förbundit sig till att följa journalistreglerna (de yrkesetiska reglerna i Sverige). För mig spelar det inte så stor roll vem som beviljar yrkeslegitimationen, huvudsaken att en professionell journalist uppfyller vissa yrkeskrav. Och kraven behöver inte vara en journalistexamen. Många duktiga journalister har studerat något helt annat än journalistik. Poängen är alltså den att vem som helst inte ska få kalla sig journalist. Och på samma sätt tycker jag att vi måste ha tydligare regler för vad som är publicistisk verksamhet, men det får bli en annan text.
Och så vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver mitt nyhetsbrev, nämligen att jag varje vecka konsumerar en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Natten mellan torsdag och fredag kunde jag inte sova så jag passade på att lyssna på en Twitter Spaces-diskussion med bland andra Ashley Carman (The Verge), Kevin Roose (NYTimes), Kara Swisher och Roxane Gay. Diskussionen handlade förstås om Joe Rogan, Spotify och delvis också den här läsvärda essän som Gay skrev i veckan.
* En av mina allra bästa vänner köpte nyligen en bil och då passade jag på att sätta ihop en spellista som han kan lyssna på medan har kör till och från jobbet. Listan består av 20 låtar och medan jag noggrant valde ut dem på Spotify funderade jag på att det egentligen är helt sjukt att jag så där bara har tillgång till ett så otroligt stort urval av olika artister och musikstilar. Alex Ross kommentar i The New Yorker tar upp bland annat just det här, men också diverse problem som strömningsjättar som Spotify och Apple Music skapat. Jag måste på allvar börja överväga andra alternativ.
* Det så kallade kriget mellan de olika strömningstjänsterna (streaming wars) har lett till att det finns ett överflöde av serier att kolla på, men å andra sidan har de otroliga produktionsvolymerna också betytt att allt fler kvinnor som fyllt 40 får spela intressanta huvudroller. Helen Lewis text i The Atlantic var uppmuntrande läsning.
* The Guardian har ett fint, om än ganska melankoliskt, fotoreportage om en övergiven väderstation på den ryska ön Koljutschin (jag har sannolikt transkriberat det fel på svenska) där ett antal isbjörnar flyttat in. Tydligen betraktas isbjörnar som havsdäggdjur eftersom de tillbringar stora delar av sin tid på isflak och dessutom har simhud mellan tårna.
* Suhita Shirodkar skriver i Wired om en av väldigt få konstformer som faktiskt lämpar sig riktigt bra som NFT:s, nämligen gatukonst. Muraler och graffiti brukar tyvärr inte ha en så lång livslängd så varför inte bevara dem digitalt?
“Buildings can crumble, weather can cause damage, and developments can impede views. By scanning a mural and turning it into an NFT, we forever immortalize the art.”
* Precis som The Guardians Adrian Horton tycker jag att säsong 2 av HBO:s Euphoria varit en besvikelse. Vi får hoppas att den senare hälften av säsongen levererar. Det sagt är Barbie Ferreiras Kat en av mina favoriter i serien och den här intervjun i Who What Wear var ett nöje att läsa. Otroligt snygga kostymer i bilderna dessutom.
* Jag har tipsat om podden The Sporkful tidigare men förra veckans avsnitt var så speciellt att jag måste rekommendera det . Avsnittet heter What Does A Communist Revolution Taste Like? och är egentligen en del av podden 99% Invisible. Avsnittet handlar om rysk och sovjetisk matkultur och jag gillade den väldigt mycket.
* Även om jag själv aldrig haft äran att jobba med honom uppskattar jag fotografen Niklas Meltio väldigt mycket. På hans andra Instagramkonto, Ukraine Revival, publicerar han bilder som han tagit i Ukraina sedan 2014, då Ryssland annekterade Krim.
* Avslutningsvis det lustigaste jag sett på Twitter i veckan. (okej förra veckan, för det är måndag i dag)
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag på The Cinematic Orchestra.