Några ord om Yle
Jag är ledsen att jag måste inleda med en disclaimer. För det första är det här nyhetsbrevet en hobby för mig och alla åsikter som jag uttrycker här är mina egna och har inget med min arbetsgivare att göra. För det andra har jag förutom en två veckor lång oavlönad praktik 2014 aldrig jobbat på Yle. Om mediekritik och mina tankar kring public service inte intresserar så kan du scrolla direkt ner till rekommendationerna.
Så som jag skrivit tidigare går det inte särskilt bra för de finländska medierna. Undantag finns förstås men i allmänhet kämpar de flesta medier med resursbrist, sjunkande upplagor och en växande konkurrens från bland andra sociala medier och nyhetsaggregatorer.
Jag kan ärligt säga att min syn på journalistik präglas starkt av diverse ideal, som inte alltid är möjliga eller realistiska att uppnå. Men det är viktigt att ha principer och målsättningar. Jag betraktar journalistik som en livsviktig del av ett demokratiskt samhälle och ifall den dessutom kan bidra med skönt tidsfördriv och underhållning är det ett extra plus.
Det finns flera orsaker till att Finland ligger i topp när Reportrar utan gränser presenterar sitt årliga pressfrihetsindex, men jag vill påstå att vår högklassiga public service är en central bidragande faktor. Yle är ingalunda perfekt och det finns många saker som jag gärna ändrade i bolagets verksamhet, men när det kommer till kritan är jag extremt tacksam för att ha en stark samhällelig institution som Yle.
Att Medieförbundet och diverse kommersiella medier nu försöker begränsa Yles verksamhet ser jag som väldigt problematiskt. Det som jag betraktar som särskilt oroväckande är att de här försöken drivs direkt på EU-nivå, utan att exempelvis föra en ordentlig offentlig debatt här i Finland. Både Medieförbundet och nu senast Sanoma har skickat sina klagomål och anmälningar direkt till EU-kommissionen och EU:s konkurrensmyndigheter. Lyckligtvis har medborgarinitiativet som avser att skydda Yles textinnehåll samlat in över 50 000 underskrifter och kommer med andra ord behandlas i riksdagen.
Vi kan absolut ifrågasätta hur rättvist det är att Yle förvränger konkurrensen genom att köpa in HBO-serier med offentliga medel. Vi kan också diskutera hur nödvändigt det är för Yle att publicera så kallat lifestyleinnehåll. Det är också värt att fundera på om det verkligen är ändamålsenligt att ett public servicebolag publicerar opinionsjournalistik.
Men det som jag tycker är allra viktigast att diskutera är hur vårt samhälle ser ut om vi börjar begränsa public serviceverksamheten. Därför blir jag positivt överraskad då jag läser en ledare i Helsingin Sanomat (Sanomas flaggskeppsprodukt) där opinionsavdelningen kritiserar ägarens klagan till EU:s konkurrensmyndigheter:
”Helsingin Sanomat anser att klagomålet är en föråldrad åtgärd. Försöket att testa eller sätta gränser i efterhand, efter att Yle redan hunnit skapa en betydelsefull bildningstjänst för finländare, innehåller flera svaga punkter.”
Att prenumerera på en dagstidning, särskilt i pappersformat, är numera så dyrt i Finland att man kan nästan tala om en lyxprodukt. Ingalunda alla finländare har råd att lägga närmare 500 euro i året på kvalitetsjournalistik. Därför tycker jag det är väldigt viktigt för vår demokrati att ha ett starkt, neutralt och objektivt public servicebolag. Dessutom producerar Yle en massa sådant innehåll som är samhälleligt värdefullt, men kommersiellt extremt icke-lukrativt.
Jag undrar också om Medieförbundet och Sanoma verkligen tror att de som främst konsumerar Yles textinnehåll i dag ska teckna en (digital) tidningsprenumeration om public servicebolagets verksamhet begränsas. Det här (och många andra saker) skrev Janne Strang i sin kolumn som publicerades i december.
I Sanomas klagomål till EU:s konkurrensmyndighet kritiseras bland annat Yles utbildningsinnehåll. Här är det värt att påpeka att det innehåll som Yle producerar inte följer den officiella läroplanen i Finland, utan är rent allmänbildande. Att Sanoma, som producerar läromedel som uttryckligen måste följa läroplanen, orkar ondgöra sig över public servicebolagets allmänbildande innehåll är bara så otroligt löjligt.
Själv tycker jag de kommersiella medierna ska betrakta Yle som en konkurrent bland andra. Om jag råkar se ett välgjort reportage eller inslag på Yle uppmuntrar det mig som journalist att göra ett bättre jobb på min redaktion. Och om vi nu ska vara helt ärliga, hur stor skillnad är det mellan Yles skattefinansiering och exempelvis de finlandssvenska tidningshusen som finansierar av fonder och stiftelser?
Och nu vidare till den egentliga poängen med det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
*Den här långa texten i The New Atlantis handlar om bland annat kärlek och uppmärksamhetsekonomi, våra digitala personligheter (alltså de versioner av oss som vi bygger upp i en digital omgivning) och hur beroende vi trots allt är av andra människor. Går också att lyssna på Audm.
*Av någon orsak dök den här Viceartikeln upp i något av mina flöden. (Ursprungligen publicerad i september.) Den handlar om Michael Imperioli (mest känd som Christopher Moltisanti i The Sopranos) och hur han blivit någon sorts Instagramintellektuell. Tydligen uppskattar många också hans musiksmak, här en artikel om det i Pitchfork.
*Som sagt älskar jag fotojournalistik. Här en väldigt snygg artikel i NYTimes om massiva muralmålningar i São Paulo.
*Jag älskar också långa journalistiska artiklar. På min läslista finns just nu två olika verk av Anu Silfverberg, hennes Long Play-artikel om Monica Lewinsky och hennes essäsamling om kvinnor och film. Här en artikel i Vanity Fair där Monica Lewinsky diskuterar med Roxane Gay om att skriva om traumatiska upplevelser.
*Det här kommer knappast som en överraskning för någon, men det här med vithetsnormen och att över huvud taget tänka på folks hudfärg är ganska nya påhitt. Här en long read i The Guardian, finns också i audioformat.
*Jag vet inte varför jag rekommenderar den här artikeln just den här veckan. En av de mest lästa The New Yorker-artiklarna 2019 var Jonathan Franzens text om klimatkatastrofen. Många anser att den är för pessimistisk. Själv tycker jag den är väldigt bra. Jag kan skriva mer omfattande om mina tankar kring klimatkrisen i ett annat inlägg, men för att sammanfatta: jag tror racet redan är kört, vi kommer inte att kunna hindra klimatuppvärmningen och inom några decennier kommer den här planeten inte längre vara livsduglig. Det betyder inte att vi kan skita i miljön och sluta bry oss.
*Jag längtar fortfarande till biografen. Instagramkontot Color Palette Cinema är ändå ganska nice.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna:
(Varje vecka lägger jag in fyra nya låtar i början av spellistan.)