Ganska många ord om mediernas misär
Den här veckan tänker jag göra något som jag ursprungligen inte hade tänkt göra. Jag ska publicera delar av en essä jag skrev under en kurs i medieforskning och journalistikkritik. Egentligen ville jag skriva om Soran Ismail, Bianca Kronlöf, feminism och mediernas roll och ansvar. Men det får vi ta en annan gång, kanske nästa vecka.
Mina reflektioner bygger på forskningsartiklar från The Handbook of Journalism Studies och journalistiska texter som var aktuella i februari 2020. Om mediekritik inte intresserar dig så kan du scrolla ner till veckans rekommendationer. Det är jätteokej.
I februari ifjol skrev Ville Seuri, innehållschef för Yles nyhets- och aktualitetsverksamhet (numera ansvarig producent för Yle Kioski), i branschtidningen Suomen Lehdistö om hur journalistiken i Finland och Norden ser ut i början av det nya årtiondet. Journalistiken har förlorat sin monopolställning i medielandskapet och i stället för att enbart koncentrera sig på publiksiffror och analytik borde de traditionella medierna framhäva journalistikens betydelse och värde.
Seuri beskriver hur journalistik tidigare var det absolut bästa (och häftigaste) man kunde göra med en examen i masskommunikation och hur jobbet kändes betydelsefullt och viktigt. Under de senaste åren har de traditionella medierna utmanats av nyhetsaggregatorer såsom Huff Post och Buzzfeed samt kommunikationsbyråer, vars verksamhet kan gå ut på att exempelvis främja vetenskaplig forskning genom att strategiskt påverka specifika målgrupper eller skapa diskussioner i sociala kanaler.
Under sommaren 2019 skrev journalisten Vappu Kaarenoja i Suomen Kuvalehti om hur kommunikationsbyråerna börjat anamma jargongen och terminologin som tidigare exklusivt associerats med journalistik och att allt fler meriterade journalister lämnar de traditionella mediehusen för att i stället jobba med strategisk kommunikation. Det är svårt, kanske till och med omöjligt, för de traditionella mediehusen att konkurrera med de förmåner och resurser som kommunikationsbyråerna har att erbjuda. Journalisttidningen har också ställt frågan om journalistikens trovärdighet hotas av kommunikationsbyråer och konsultjobb.
William Dinan och David Miller kallar processen där nyhetsproduktionen kommersialiseras och kommunikationsbyråer eller PR-firmor betjänar inflytelserika aktörer för nyliberaliseringen av den offentliga sfären. Och onekligen känns den här beskrivningen väldigt lämplig.
Mängden information och olika informationskanaler är oändlig och det tvingar medier att prioritera olika händelser och potentiella nyheter på ett annorlunda sätt än tidigare. Det betyder också att det finns ett ökat behov bland olika aktörer att kurera informationsmassan och anlita kommunikationsbyråer för att nå ut till den exakt rätta publiken. Omfattningen av den moderna kommunikationsindustrin är så stor att den idealiserade uppfattningen av journalistik med grävande journalister, självständig nyhetsinsamling och journalistikens institutionella roll som den kritiska fjärde statsmakten är nästan omöjlig att upprätthålla.
Det är inte enbart nyhetsaggregatorer, kommunikationsbyråer och desinformation som utmanar journalistiken och dess framtid. Också de multinationella teknologijättarna som exempelvis Facebook och Google bidrar till mediernas misär. Publikens (eller prenumeranternas) beteende på nätet styrs i växande grad av olika rekommendationsalgoritmer. Utan avancerad sökmotorsoptimering och en fördjupad förståelse för hur rekommendationsalgoritmer egentligen fungerar är det omöjligt för (de traditionella) medierna att nå ut till sin publik.
Precis som Ville Seuri menar också John H. McManus att konkurrensen om nyhetskonsumenterna skulle fungera bättre om medborgarna var bättre utbildade och upplysta om värdet av nyheter och journalistik och de kvalitetsstandarder enligt vilka nyheter kan utvärderas. Som journalist skulle jag gärna tro på det här argumentet, men verkligheten ser annorlunda ut. Finländare (och andra nordbor för den delen) hör till de mest utbildade folken i världen och toppar rangordningar som mäter pressfriheten i olika länder. Trots det överger prenumeranterna papperstidningen snabbare än de övergår till digitala prenumerationer. Det är inte nyhetsaggregatorernas eller kommunikationsbyråernas fel, utan helt enkelt mediehusens oförmåga att skapa sådan journalistik som också yngre generationer är redo att betala för. För nordiska medier är situationen särskilt svår eftersom de inte enbart konkurrerar med andra lokala medier utan också exempelvis brittiska och amerikanska medier. (Mina rekommendationer är ett tydligt exempel på det här fenomenet.)
Varför väljer jag att skriva om just det här just nu? Därför att jag funderat så mycket på journalistik och min egen journalistroll under den senaste tiden. Jag är extremt privilegierad eftersom jag har en fast anställning, men faktum är att det inte alltid är särskilt underbart att jobba med traditionell media i (Svensk)Finland. (Hälsningar till min före detta kollega som utbildade sig till sjuksköterska.)
Efter mer än ett år av pandemibevakning är jag och mina kolleger mer än redo att lämna pandemin bakom oss. Jag har också frilansat för kommunikationsbyråer och hittills har mina erfarenheter varit enbart positiva. Jag förstår alla mina journalistkolleger som bestämmer sig för att jobba med kommunikation i stället för journalistik.
Om cirka två veckor får också den redaktionen jag jobbar på en ny chefredaktör. Optimisten inom mig vill så gärna att allt ska gå bra, att organisationen hittar en ny röd tråd och att jobbet börjar kännas betydelsefullt igen. Realisten inom mig vet att en enskild person inte kan åstadkomma några mirakel.
(Som ni märker har jag inte fört fram några konkreta lösningar alls och ja ja, jag vet att HSS Media meddelade nyligen om att de rekryterar fem reportrar.)
Men den egentliga orsaken varför jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några (ganska många) rekommendationer:
* Min fenomenala före detta kollega Stefanie Sirén-Heikel delar en massa intressanta artiklar och reflektioner på Twitter. Tack vare henne hittade jag den här artikeln i The Guardian från 2018 som handlar om tonåringar som väljer att inte alls använda sociala medier.
* Ni minns Disaster Girl, Bad Luck Brian och Overly Attached Girlfriend? Brittiska Wired skriver om hur personer som blivit 2010-talets största memes tjänar nu på NFT:s.
* Blah blah, ni vet vad jag skrev förra veckan om public service och opinionsjournalistik. Tuija Siltamäki skriver ändå väldigt bra (på finska) om distansjobb och hur det absolut inte får bli “det nya normala”.
* Årets bästa pressfotografier har valts ut. Av de medier jag konsumerar tycker jag nästan att HS presenterade de vinnande bidragen på snyggaste sätt (på finska).
* A Black Lady Sketch Show är så jävla bra och Robin Thede är ett geni. Säsong två har premiär den 23.4. Finns på HBO.
* Ifall mina tankar om journalistik inte övertygade så kan du läsa eller lyssna på Jill Lepores långa artikel i The New Yorker från 2019.
* Gin, min favorit. Här en long read om gin i The New Yorker.
* Jag älskar kuriosa. Dessutom har min hjärna en ganska otrolig förmåga att komma ihåg diverse små smulor av information. Därför betraktar jag sajten Futility Closet som en riktig guldgruva. Podden har jag (ännu) inte lyssnat på men ska definitivt göra det.
* Parkhäng. Om du inte lider av alltför svåra allergisymtom så rekommenderar jag parkhäng i trevligt sällskap. Den här är inte Alkos förmånligaste champagne, men väldigt prisvärd nog!
* Paj, bland det godaste som finns. Här ett trevligt recept på en Västerbottenostpaj med sparris och citron. Här hittar du 61 olika (söta) pajrecept på NYTimes Cooking.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna: