Humor som säkerhetsventil
För att vara alldeles ärlig är jag jätteledsen just nu. I veckan flyttade en av mina allra bästa vänner tillbaka till Helsingfors från Göteborg, dessutom på grund av orsaker som han själv inte direkt kan påverka. Även om jag lyckats hitta trevliga kurskamrater att tillbringa tid med också utanför föreläsningarna känner jag mig ofta ganska ensam. Jag har familj och vänner, men ingen av dem befinner sig i samma stad eller ens samma land som jag. Och förstås är jag också ledsen över den svåra livssituationen som min bästa vän befinner sig i.
Men för att inte vara alltför deppig tänkte jag skriva kort om mina studier. Även om strategisk kommunikation, opinionsbildning, valrörelser och kriskommunikation är väldigt intressanta ämnen allihop finns det ett område inom politisk kommunikation som intresserar mig särskilt mycket: politisk satir och memkultur.
Det ser ut som att jag på riktigt ska skriva en masteruppsats om mem som en form av politisk kommunikation, eller mer specifikt studera vilket syfte politisk satir uppfyller. Vi kan återkomma till specifika forskningsfrågor och andra detaljer en annan gång. Men medan mina kurskamrater bland annat läst relevant litteratur om valrörelser och kampanjstrategier har jag läst böcker som Political Humor in a Changing Media Landscape och Handbook of Visual Communication samt artiklar som The Playful Politics of Memes, The Democratic Roles of Satirists och Living Through It: Anger, Laughter, and Internet Memes in Dark Times.
Inom satirforskningen (ja, det är faktiskt ett forskningsområde) pågår just nu en diskussion om huruvida satir (huvudsakligen i form av mem) kan fungera som en sorts säkerhetsventil för frustration och ilska. Vissa forskare är till och med av den åsikten att satir och mem är nödvändiga i en samtid som präglas av ovisshet. Skämtteckningar, satirprogram och mem kan trösta oss genom att erbjuda en sorts verklighetsflykt, en liten comic relief.
Inom mitt forskningsområde pågår flera projekt där man studerar satirprogram (The Daily Show, Last Week Tonight, The Late Show) och mem som en informationskälla, särskilt bland yngre åldersgrupper. Om traditionella nyhetsmedier eller aktualitetsprogram känns för jobbiga att läsa eller se på väljer en del nyhetskonsumenter att ta in sin information via memtrådar på Reddit och korta videoklipp av satirprogram på Youtube och Tiktok.
Som journalist borde jag säkert vara orolig över att folk migrerar bort från traditionella medieplattformar, men å andra sidan är det inte mitt problem att så många redaktioner misslyckas med att locka till sig prenumeranter. Särskilt i Finland dominerar de överdrivet långa BuzzFeed-rubrikerna, de klickhoriga pushnotiserna och de fullständigt obegripliga vinklingarna. Stockmanns delikatessavdelning är inte den rätta platsen att göra vox pop på om de skenande matpriserna (eller kanske det var satir?) och en kvinna som på grund av stigande levnadskostnader måste säga upp samarbetet med sin PT representerar knappast den delen av befolkningen som lider mest. Skärpning!
Samtidigt är det värt att notera att majoriteten av underhållningsprogrammen produceras av enorma team som består bland annat av flera manusförfattare och skickliga researchers och produktionsassistenter. På nyhetsredaktionerna jobbar reportrarna ofta ensamma, att få jobba i ett team är tyvärr en ganska sällsynt lyx. Så också det här är en resursfråga. Högklassig journalistik kräver tid och pengar, ett riktigt bra mem går att slänga ihop med några klick.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag sysslar med det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om situationen i Iran. Å ena sidan är det mäktigt med så många modiga människor som vågar protestera mot sedlighetspolisen och det patriarkala styret i landet, å andra sidan är det vidrigt att det över huvud taget finns ett så arkaiskt samhälle där särskilt kvinnors liv kontrolleras så starkt. Förutom att läsa och lyssna på iranska kvinnor rekommenderar jag varmt Marjane Satrapis serieböcker som också har gjorts till filmen Persepolis (2007).
* Den brittiska akademikern Matt Goodwin har skrivit en fascinerande text på sin Substack om zoomers. I motsatts till majoriteten av svenska unga, som röstade på högerpartierna i riksdagsvalet, förutser Goodwin en rejäl vänsterskräll i Storbritanniens nästa parlamentsval.
” Consistently, Zoomers are the most supportive of Britain re-joining the European Union, the most likely to think immigration is having positive effects, and to voice strong support for rising diversity in all its forms. When I asked my students to name the most pressing problems facing the country today they either said climate change or racism. Nobody, interestingly, mentioned the economy.”
* Underbart långt reportage om elektronisk music, Ibiza och dj:n Solomun i New Yorker av Ed Caesar.
* Okej, hör och häpna: HBL har helt på riktigt publicerat en text som kan betraktas som ett inledande inlägg i en kulturdebatt. Författaren Adrian Perera skriver bland annat om hur ansvarsfullt tal blivit synonymt med att verkligen bära ett ansvar. Det krävs liksom inga konkreta handlingar, det räcker med att klämma ur sig det rätta budskapet. Om du som läser det här jobbar på en redaktion eller har någon sorts kanal att uttrycka åsikter via: gör det! Det här är vår chans att få en ordentlig kulturdebatt i Svenskfinland.
* Jag vet inte varför NYTimes har kategoriserat den här texten som en opinionstext men den är skriven av psykiatrikern Awais Aftab och visar på ett snyggt sätt hur svårt det kan vara att hitta lämplig behandling eller medicinering för patienter med depression. Och ja, den här är skriven från ett amerikanskt perspektiv men jag tycker att den ändå var läsvärd.
* En av mitt livs starkaste teaterupplevelser har varit Raisa Omaheimos monolog Läski (Tjock/Fet), som visades på Teatteri Takomo i Helsingfors 2016. I veckan gav Omaheimo ut sin andra bok, Ratkaisuja läskeille (Lösningar för tjockisar), som är en samling olika texter om hur det är att vara tjock i ett samhälle som är besatt av smalhet. Omaheimos avsikt är säkert att trösta andra tjockisar och stundvis känns boken väldigt tröstande och konstruktiv. Men den här är också provocerande och triggande, åtminstone för mig som fortfarande har svårigheter med min egen kroppsbild. Jag önskar att människor med en normativ kroppsform läser den här. Jag tror faktiskt att den här boken har mera att erbjuda för den delen av befolkningen som aldrig de facto varit tjocka. Och i allmänhet önskar jag att människor som saknar personlig erfarenhet av stigmat som förknippas med tjockhet avstår från att delta i diskussioner om vikt och fettfobi. Och om du råkar ha en aktiv ätstörning just nu, läs något annat. Det finns en massa fina böcker att läsa i stället för just den här.
* Har du någonsin träffat en heterosexuell man som framhäver sitt äktenskap och sin familj väldigt mycket? Då är du kanske bekant med fenomenet wife guy. På sistone har det visat sig att flera kändismän som i offentligheten betraktats som wife guys kanske inte varit så jättelyckliga i sina äktenskap. Kylie Cheung dödförklarar myten om wife guyn i sin text på sajten Jezebel. Så otroligt sunkigt att vi i princip utgår från att män i allmänhet inte är särskilt förtjusta i sina flickvänner eller fruar. Ribban ligger så otroligt lågt …
* Jag avlägsnade Tiktok från min telefon för ett par månader sedan. Dels på grund av att jag ständigt var rädd för att bli totalt beroende av appens oändliga flöde av underhållning, dels på grund av dataskydd och -säkerhet. Hur som, tydligen är så kallade #tradwives väldigt populära på Tiktok just nu. Själv hörde jag om fenomenet för ett par år sedan i någon podd. Anna Iovine har skrivit en läsvärd text för Mashable om att tradwives kritik egentligen handlar mer om det kapitalistiska systemet som upprätthåller olika samhälleliga orättvisor och mindre om en avsky gentemot feminismen.
* Andres Valencias surrealistiska målningar har blivit en snackis inom konstvärlden under den senaste tiden. Hans verk har ställts ut under Art Basel Miami Beach och i juni hade han en soloutställning i NYC där alla 35 verk såldes för 50 000 – 125 000 dollar. Ja, och just det, Valencia är 10 år gammal. Jag tycker det här är ett så fantastiskt exempel på att allting är påhitt, en performans, och att konstvärlden till stora delar är ett stort skämt. Ni kan inte anklaga mig för att vara barnfientlig om jag konstaterar att en femteklassares konstverk är ganska infantila. Alex Hawgood har skrivit om Valencia i NYTimes.
* Marlene Cimons har skrivit en viktig artikel i Washington Post där hon förklarar varför sällskapsdjur beter sig så konstigt ibland.
* Avslutningsvis Twitterkontot Oddly Terrifying.
Medan jag skrev ihop det här brevet fick jag ett starkt behov att lyssna på Manic Street Prechers.