Kulturdebatt
Eftersom det är lite oklart om jag hinner skicka ut ett nyhetsbrev under de följande två helgerna blev det här ganska långt. Fritt fram att scrolla rakt ner till rekommendationerna.
Först tre korta kommentarer om videosnuttarna på den festande statsministern.
1. Det är väldigt, väldigt märkligt att influerare och andra semikändisar, som livnär sig på clout och skicklighet i sociala medier, anno 2022 är så totalt aningslösa att de lägger ut den här typen av material på Instagram. I början av 2000-talet var det vanligt (åtminstone i Helsingfors) att anställa fotografer till populära nattklubbar, på 2020-talet är trenden främst den motsatta: man tejpar över telefonens kameror när det är dags att festa loss.
2. Vore fint om landets samlade presskår var lika ivrig på att ställa statsministern tuffa frågor om hur hon anser att den sittande regeringen lyckats med sina olika politiska målsättningar som den var på fredagens extremt beklämmande presskonferens utanför Villa Bjälbo. En lustigkurre frågade bland annat (på fullt allvar) om det är okej för en gift kvinna att få en puss på halsen av en manlig kompis.
3. Läs Janne Wass ledare i Ny Tid. Och om du kan finska innehöll Anu Silfverbergs text i Long Plays veckobrev bra funderingar kring journalistreglerna.
Vidare till veckans egentliga tema. Om det fanns en sak som jag fick importera från Sverige till Finland så är det fenomenet kulturdebatt. Och nu avser jag inte ramaskri över vem som läst eller inte läst Proust och Houellebecq eller huruvida språket och musiken på Yle Radio Vega är najs eller bajs.
Det jag längtar efter är seriösa, men intressanta och nyanserade, diskussioner kring ett aktuellt tema eller en händelse. Debatter där flera olika röster deltar till exempel i form av krönikor, inlägg i sociala medier och reflektioner i poddar. Visst förekommer det också i Finland diskussioner som påminner om de svenska kulturdebatterna men ganska ofta blir samtalen lite vingklippta. Det här är något som svenskar helt enkelt kan bättre.
Medan majoriteten av medierna i Finland fokuserat på huruvida statsministern använt kokain eller inte har det pågått en alldeles fantastisk diskussion om litteratur, författarskap och framför allt influerare på finskspråkiga Instagram.
Diskussionen tog fart efter publiceringen av en krönika som Oskari Onninen skrev i Iltalehti. Krönikan handlar om influerare som gråter över att de inte tas på allvar eller känner sig uppskattade. Han hänvisade förstås till det där reportaget i Helsingin Sanomat som jag länkade till för ett par veckor sedan.
Enligt Onninen är det endast ett gott tecken att kommersiella influerare, som tjänar flera hundra tusen euro per år (glöm inte att vi trots allt talar om Finland, våra influerare är inte dollarmiljonärer så som vissa svenskar är), inte finns med på listorna över de mest uppskattade yrkena. Av de kvinnodominerade branscherna är det bland andra barnmorskor och lärare som finländare uppskattar allra mest.
Onninens krönika togs emot med tacksamhet i mina flöden, inte minst eftersom ett antal finskspråkiga författare och litteraturkritiker nyligen fick nys om att ett stort förlag börjar erbjuda särskilda avgiftsfria författarkurser för influerare.
En av deltagarna i diskussionen var Sisko Savonlahti, som väldigt öppet och ärligt talat om hur prekär hennes ekonomiska situation är. Hon har bland annat visat upp konkreta siffror på hur uselt en förhållandevis populär författare tjänar på att ge ut böcker i Finland.
Koko Hubara utvidgade perspektivet till hur det trots allt finns en viss skillnad mellan att ha en bakgrund inom litteraturvetenskap och journalistik och att ”bara” vara en influerare. Faktum är att jättemånga populära influerare har ett fruktansvärt dåligt språk, det märks tydligt att de inte läser skönlitteratur eller har koll på grammatik.
Hubara nämnde också att det råder brist på högklassiga skrivkurser och författarutbildningar i Finland och de få som finns är inte avgiftsfria. Eftersom Hubara vet hur diskussioner av den här sorten lätt spårar ur medgav hon genast att hennes eget författarskap och möjligheterna att få ett förlagsavtal gynnats av hennes närvaro i olika (sociala) medier.
Visserligen noterade HS debatten i en kort artikel, men det uppstod inte någon mer omfattande diskussion. De mest konstruktiva diskussionerna har förts på Instagram. Inga enskilda influerare har pekats ut – det är uttryckligen fenomenet influerare som kritiserats. Ingen människa som har ens ett uns av självdistans kan ha tagit illa upp.
Hubara klargjorde också att den här kritiken inte handlar om kvinnoförakt. Hon framhävde att det är möjligt att samtidigt stötta och respektera alla kvinnor – även de som råkar vara influerare – och rikta kritik mot sättet hur vissa av dem tjänar sina pengar.
Pengar och ett stort antal följare är makt i dagens samhälle. Influerare är en sorts makthavare, eller åtminstone opinionsbildare. Det säger ju redan ordet influerare, de har inflytande. Savonlahti och Hubara poängterade också att det faktum att man blir så att säga granskad och förväntas bära ett samhälleligt ansvar är uttryckligen tecken på att man tas på allvar. Om influerare verkligen betraktades som oseriösa och betydelselösa skulle riksmedier inte publicera långa reportage i sina månadsbilagor, inte heller skulle ”riktiga” författare och konstnärer lägga dyrbar tid på att kritisera dem.
Och så vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag massvis med nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* En förutsättning för ett industrialiserat samhälle är fungerade kylkedjor. Nicola Twilley har skrivit en jätteintressant text i The New Yorker om Rwanda och hur landet försöker utveckla klimatsmarta kylkedjor.
* Mycket fascinerande artikel i NYTimes om hur ett sätt att minska på fattigdom (i USA) är vänskapsrelationer mellan människor från olika socioekonomiska bakgrunder. Jag älskar bra datavisualiseringar och studier som gjorts med hjälp av stora datamängder från sociala medier.
* Quinoa, zeitgeist, Zaporizjzja … Damon Young har skrivit en underbar text i Washington Post om hur det finns jättemånga ord som han regelbundet skriver i sina texter men kan inte uttala. Och hej, om du behöver hjälp med uttal så finns sajten Forvo.
* Den 11 september får även jag rösta (i kommunalvalet i Göteborg). Mitt problem är att jag inte betraktar ett enda av de svenska politiska partierna som lockande eller trovärdigt. Och det blir inte bättre av att svarsalternativen i valkompasserna i Sverige består av emojis, man känner sig liksom förlöjligad. En av mina professorer är Henrik Oscarsson, Sveriges främsta valforskare. Han säger i DN att det är helt okej att låta känslor styra. Vi får se hurdana känslor jag har om tre veckor …
* Welcome to the era of the audio meme! Charlotte Shane har skrivit ett jättefint (och snyggt) reportage i NYTimes Magazine om ljudklipp som blir mem.
* Snygga porträtt på kändisar av Robert Wilson i The Guardian.
* Vad är weird-girl aesthetic för grej egentligen? Chinea Rodriguez förklarar i The Cut.
* Alla vet att röror är den bästa maten som finns. The Guardian tipsar om olika röror från Mellanöstern som inte är hummus. Fast hummus är också gott.
* För första gången någonsin har forskare gett en värmebölja ett namn på samma sätt som man brukar namnge stormar. När temperaturerna i Sevilla i Spanien steg upp till 44,4 grader i slutet av juli fick värmeböljan namnet Zoe.
* Megalodon, en jättelik haj. Visar sig att de var sannolikt ännu större än vi hittills trott.
* Och till slut Twitterkontot Justsaysinmice.
Under den senaste veckan har jag lyssnat jättemycket på den här låtlistan. Trots det lite fjantiga namnet hjälper musiken mig koncentrera mig när det är dags att jobba.