Frisson
Sedan i fredags då Bra Spam tipsade om mitt nyhetsbrev har jag fått rekordmånga nya prenumeranter. Råkar du vara en av dem – välkommen! Vill du läsa en kort introduktion kan du kolla upp det här brevet från slutet av augusti.
En klok kvinna, en internetbekant, påpekade för inte så länge sedan att det som folk har på sina tallrikar och det som de lyssnar på i sina hörlurar är heligt. Hon menar att matvanor och musiksmak ingår i den sfären som det inte riktigt är kosher att kritisera. Och jag kan hålla med, kanske aningen motvilligt men ändå.
Pinsamt nog är det här något jag lärt mig relativt nyligen, nämligen att aldrig någonsin dra några slutsatser utifrån människors favoritmusik. Och likaså att inte utgå från att en viss sorts person lyssnar på musikgenren X eller artisten Y. Högerpopulistiska Sannfinländarnas före detta partiordförande Jussi Halla-aho har sjungit (eller kanske rättare sagt skrikit) i ett death metalband i sin ungdom och ganska många göteborgare avskyr faktiskt Håkan Hellström. Bara som några allmänna exempel.
Eftersom jag har noll konstnärliga talanger har musik i mitt fall alltid handlat om att lyssna. Jag kan inte spela några instrument och jag kan inte sjunga ens hyfsat. Men musik väcker starka känslor hos mig, lyckligtvis oftast i positiv bemärkelse. Jag reagerar inte på ASMR-videor men jag får nog den där underbara kittlande känslan av välbehag medan jag lyssnar på bra musik. Den här psykofysikaliska reaktionen har ett namn, frisson, efter franskans ord för rysning eller spänning.
I veckan fick jag uppleva något ganska magiskt relaterat till musik och starka känslor. Det är så att jag har blivit rätt så god vän med en av mina kurskamrater, en kvinna som är ungefär 10 år äldre än jag. Jag visste att hon hade spelat piano i sin ungdom och det stod klart för mig att instrumentet har en väldigt stor betydelse för henne men jag hade aldrig hört henne spela. Hon är sekulär muslim, själv befinner mig spirituellt någonstans mellan ateist och agnostiker. Men vi råkade passera Betlehemskyrkan under en promenad och på grund av orsaker som jag inte orkar förklara just nu steg vi in i kyrkan. Efter att vi fått den informationen som vi var ute efter frågade min vän försiktigt vaktmästaren om det fanns ett piano i kyrkan. Och visst fanns det, till och med tre stycken.
Kvinnan slog sig ner framför ett av pianona, stängde sina ögon och började spela. Och så spelade hon nästan oavbrutet i en kvart. Hela hennes kroppsspråk förändrades och jag tror faktiskt att hon fällde några tårar också. Hon spelade en blandning av klassisk musik, signaturmelodier till gamla filmer och låtar från kända musikaler. Jag finner knappt några ord för att beskriva situationen. Vaktmästaren bara stirrade och i något skede försökte han fråga mig vad som egentligen pågick här. Vad beträffar religiösa upplevelser antar jag att närmare än så här kommer jag inte i ett nyktert tillstånd. Jag fann inte gud men om möjligt så älskar jag musik ännu mer än tidigare.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet, nämligen att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Att älska sitt jobb är en kapitalistisk fälla, anser Erin A. Cech i The Atlantic. Det gör lite ont att erkänna men hon har vissa väldigt bra poänger som stämmer överens med mina egna erfarenheter. Och om du hellre vill lyssna på en podd med samma tema så kolla upp det här avsnittet av The Ezra Klein Show (visserligen den här gången utan Ezra Klein, som är föräldraledig).
”Follow your passion if you must, but also find places outside of work to anchor your sense of self.”
* När ska man ta en tredje vaccindos? Helst så fort som möjligt enligt den här artikeln i WSJ. Och jo, jag tycker det är katastrofalt orättvist att stora delar av världens befolkning ännu inte ens har fått sin första spruta, här en long read i The Guardian om hur olika pandemin påverkar olika länder och regioner.
* Sanna Samuelssons krönika i GP om kvinnors utseende och att åldras gjorde mig så otroligt glad i går. Solklart veckans bästa opinionstext.
* I fredags hade House of Gucci premiär i Sverige, Finlandspremiären ser ut att vara 3.12. Utifrån de recensioner som jag läst kommer jag att skippa den här och vänta tills den dyker upp på någon strömningstjänst. Även om jag är besviken på Slates Dana Stevens för hennes fullständigt onödiga kommentarer om Adeles viktminskning i veckans avsnitt av Culture Gabfest har hon ändå skrivit en ganska underhållande filmrecension. Också Vox filmkritiker Alissa Wilkinsons recension fick mig att skratta.
* Gillar du filmen Trainspotting bör du scrolla igenom den här artikeln i The Guardian.
* Taylor Swift spelar in på nytt en del av sina äldre album för att återfå rättigheterna till sina låtar. Vad gör då världens största skivbolag Universal (som också är Swifts skivbolag)? Hindrar andra artister från att göra samma sak.
* Får man valuta för pengarna om man lägger 950 euro på en Canada Goose-parka? HS dissekerade (bokstavligen) en Canada Goose (inte en splitterny utan begagnad) för att analysera vad man kan förvänta sig av jackan. För att vara konsumentjournalistik tycker jag den här var en välgjord och informativ artikel. (På finska)
* Jag har ännu inte läst Amanda Romares debutroman Halva Malmö består av killar som dumpat mig men däremot har jag nog läst Linus Kuhlins reportage i GP om hans dejt med Romare. Tydligen har GP inte recenserat boken men här kan du läsa DN:s recension av romanen.
* Clay Cockrell är psykoterapeut och jobbar främst med miljardärer. Tydligen är de här människorna exakt så olyckliga som serier som Succession får dem att framstå.
* Avslutningsvis ett exempel på min infantila humor.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.