Evidensbaserade beslut
Under den senaste månaden har jag med lite varierande intensitet fokuserat på Finlands narkotikalagstiftning och hur värdelöst ineffektiv den är. Ingen nyhet. I juni publicerade EU:s narkotikabyrå EMCDDA sin årliga rapport. Jag har läst stora delar av den och rapporten är riktigt deppig läsning ur ett finländskt perspektiv. Den mest chockerande biten är statistiken som visar att fler unga (20–24-åringar) dör av narkotika i Finland än i något annat EU-land (plus Turkiet och Norge).
Tillsammans med min kollega Dann Pettersson har jag bekantat mig med övervakade brukarrum och andra skadereducerande åtgärder. Om vi hade haft ännu mera tid på oss skulle vi säkert ha skrivit en uppföljande artikel om avkriminalisering. Hur som, resultatet av vårt samarbete publicerades i går i HBL.
I världens lyckligaste land dör årligen fler personer av överdoser och narkotikaförgiftningar än i trafikolyckor. Förgiftningarna är svårare att förebygga med hjälp av brukarrum, det tar nämligen ofta en ganska lång tid för en förgiftning att uppstå. Men i samband med brukarrummen kunde man ändå erbjuda en hel del olika skadereducerande tjänster.
Ett medborgarinitiativ om brukarrum har lyckats samla in tillräckligt många underskrifter för att framskrida till riksdagen. Men behandlingen kommer sannolikt att dröja ganska länge eftersom nästa riksdagsval ordnas i april och då den sittande regeringen inte har skrivit något om brukarrum i sitt regeringsprogram kommer de inte att främja ärendet på något sätt.
Det som jag tycker är så intressant (och det här har jag skrivit om i mitt nyhetsbrev tidigare) är att regeringen Marin betraktas i många avseenden som liberal och progressiv. Vid upprepade tillfällen, inte minst under covidpandemin, påpekade flera av statsrådets medlemmar att alla de beslut som man fattar ska vara evidensbaserade och bygga på vetenskaplig fakta.
Forskningen är väldigt tydlig och konsekvent vad beträffar narkotikapolitiken: det nuvarande straffrättsliga systemet fungerar inte, brukarrum har ett flertal fördelar och avkriminalisering är ett av de effektivaste sätten att minska problem och skador som orsakas av narkotikamissbruk. Om man litade på Institutet för hälsa och välfärds (THL) epidemiologer och vaccinforskare under pandemin, varför litar man inte på THL:s forskare när det handlar om narkotikarelaterade frågor?
Under en av många många diskussioner som jag och Dann hade under skrivprocessen kom jag att tänka på låten The Irony of It All av The Streets, inte minst efter att jag läste delar av Danns intervju med en av de experter som vi intervjuade:
”Vi straffar inte personer som missbrukar alkohol. Man kan till och med dricka ihjäl sig – det är inte straffbart. Varför straffar vi personer som lider av annan sorts missbruk? Det är en konstig logik.”
Förutom utredningar om skadereduktion och förslag till narkotikapolitiska reformer har jag också läst en massa nyheter, fina journalistiska texter och njutit av popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Nicolas Pelham har skrivit en jätteintressant text om kronprins Muhammad bin Salman i The Economist under rubriken MBS: despot in the desert. Rekommenderar särskilt om soft power och den sortens grejer intresserar.
* Cal Newport har skrivit en mycket läsvärd text i The New Yorker om sociala medier och hur TikTok ändrar landskapet där jättar som Facebook och Twitter existerar. Tycker det här var särskilt insiktsfullt:
”The Internet at its best should be weird, energetic, and exciting—featuring both homegrown idiosyncrasy and sudden trends that flash supernova-bright before exploding into the novel elements that spur future ideas and generate novel connections.”
* James Vincent har skrivit en ypperlig long read för The Guardian om varför vi är så himla besatta av att mäta och kvantifiera allting. Finns också i audioformat.
* I fredags släppte Beyoncé sitt sjunde soloalbum. Jag har hunnit lyssna Renaissance i sin helhet en gång och vad kan man säga? En otrolig kvinna har gjort ett otroligt album. Här kan du läsa Wesley Morris tankar i NYTimes.
* Och på tal om Beyoncé och musik. The Atlantics Spencer Kornhaber har skrivit en sjukt bra text om dance, house, hudfärg, sexualitet och trender inom mainstreammusiken.
* Ännu mera musik. Slates Culture Gabfest hade i veckan sitt årliga specialavsnitt Summer Strut, som går ut på att lyssnarna skickar in trevliga sommarlåtar och programvärdarna väljer ut några av sina favoriter. Och musikexperten Chris Molanphy delar med sig av sin kunskap. Här kan du lyssna på shortlistan och här på alla de låtar som lyssnarna skickat in i år, spellistan är nästan 42 timmar lång.
* Jag vet att Kate Moss är en ikon men jag har aldrig riktigt betraktat henne som något annat än en kändis bland många andra. Jag har skrivit flera gånger om BBC:s Desert Island Discs och vilket underbart program det är. Förra veckan var det Moss tur att välja sina åtta favoritlåtar och förklara varför hon skulle ta med sig just dem till en öde ö. Jag skulle sannolikt ha skippat hela avsnittet om jag inte hade råkat se rubriken till Zoe Williams kommentar i The Guardian: ”Take off your bra! Put on some weight! After decades of being talked down to, Kate Moss speaks out”
Även om Kate Moss varit världskänd i 30 år vet vi väldigt lite om henne egentligen. Hon har sällan gett intervjuer och aldrig brukat gästat talkshower eller dylika. Men i Lauren Lavernes sällskap talar hon väldigt öppet om typ … allt.
* Först såg jag bilderna på Annie Leibovitz Instagram (varför jag följer en fotokonstnär vars konst jag inte gillar kan jag inte svara på) och sen började de dyka upp överallt. Bilderna på Olena Zelenska, som tagits för Vogues omslag. Jag vet att jag hänvisade till Saga Cavallin också i förra veckans brev men jag råkar bara vara av exakt samma åsikt: de här bilderna är fetischistiska och det är osmakligt. Krig är fortfarande heller inte content och även om Zelenska säkert har en massa viktigt att säga så avskyr jag att hon skildras på det här sättet.
”Zelenska fotas i krigsmiljöer och i armarna på sin make av det överretuscherade porträttfotots drottning – Annie Leibovitz – samtidigt som beskrivningar av hennes outfits varvas med redogörelser av ryska krigsförbrytelser.”
* Joni Mitchell spelade på Newport Folk Festival tillsammans med bland andra Brandi Carlile.
* Avslutningsvis Twitterkontot But With Raptors.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna: