Under den senaste veckan har två nära besläktade diskussioner förts i Finland. Den finlandssvenska diskussionen handlar om bloggaren och journalisten Michaela von Kügelgen, som skrev ett blogginlägg om hur hon nekats medlemskap i Finland svenska författareförening. Den finskspråkiga debatten kickades i gång av en krönika som Laura Friman skrev för Yle. Friman skriver bland annat att kändisskap eller en stor följarskara på sociala medier inte automatiskt ska leda till ett förlagsavtal och att vem som helst som ”gör konst” inte ska kalla sig konstnär.
Friman lyckades reta upp en massa influerare och annat löst medie- och kulturfolk som kände sig attackerade. På finskspråkiga Twitter och Instagram har man nu i flera dagar diskuterat elitism, klasshat, kapitalism och rätten till olika yrkestitlar. På finlandssvenskt håll har uttryck som litterärt värde och konstnärlig kvalitetsbedömning dykt upp. Personligen välkomnar jag de här diskussionerna med öppna armar. Och nu kommer jag att använda orden konst och konstnär väldigt överflödigt eftersom jag upplever att de omfattar en ännu större mångfald än exempelvis journalist och journalistik.
Det är enbart nyttigt att diskutera och problematisera exempelvis konstens och konstkretsarnas tillgänglighet. Konst ska finnas till för oss alla men samtidigt tycker jag det är viktigt att kräva en viss nivå av professionalism och konstnärligt värde av både konstnärer och den konst som de skapar. Och då menar jag inte att vi ska utesluta alla som saknar en universitetsexamen i finkonst. Det finns flera olika sätt att bli konstnär, aktivist, författare eller varför inte journalist. De här är inga skyddade yrkestitlar som förutsätter yrkeslegitimation. (Tyvärr, om ni frågar mig om min egen yrkeskår.)
Professionalismen är kärnan här. Vem som helst kan och får måla, rita, skriva eller blogga – och det är på alla sätt tillåtet och bra. Däremot undrar jag varför så många (influerare) är så ivriga att göra en hobby till ett yrke. Varför ska en hobbyfotograf kalla sig fotograf? Alla som äger en gitarr är inte heller musiker. Och bara för att man råkar delta i en dokusåpa eller skapar underhållande innehåll på Tiktok betyder inte att man ska ge ut en självbiografi eller novellsamling.
Dessutom lever många konstnärer, författare och aktivister ett väldigt prekärt liv. Det är inte precis enkelt att livnära sig på konst, litteratur eller aktivism i Finland. Däremot kan influerare tjäna en riktigt trevlig inkomst på diverse kommersiella samarbeten. Därför tycker jag att vi som konsumerar kulturprodukter har ett ansvar och en viss skyldighet gentemot personer som tillägnat sin konst stora delar av sitt liv. Det är varken elitism eller klasshat.
Om vilken influerare eller hobbykonstnär som helst ska betraktas som en ”riktig” konstnär förvrängs vår uppfattning av vad konst och konstnärskap egentligen är. Om alla bloggar och Facebookinlägg ska betraktas som journalistik förvrängs vår uppfattning av vad journalistik egentligen är. Ni fattar.
Jag har inte särskilt mycket att inflika i fallet von Kügelgen. Jag förstår att det känns surt att inte få vara med i författareföreningen, men i von Kügelgens fall har väl ingen ifrågasatt hennes författarskap. Hon är författare, hon har gett ut två böcker men den här gången fick hon inte vara med i en förening. Jag ser det här mer som en anställningsprocess och den här gången fick någon annan jobbet.
Men den egentliga orsaken varför jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några (ganska många) rekommendationer:
* Vad är grejen med Substack? The New Yorker förklarar.
* Fördelen med att ha journalister som kompisar är att man får ta del av deras research och källor. Som till exempel den här forskningsartikeln, som handlar om inspirationsmemes. Och ni är väl alla bekanta med Inspirobot? En AI som skapar inspirationsmemes.
* Leslie Jamison skriver väldigt fint om pandemin och nostalgi i NYTimes.
* Poddaren Dan Pashman förhåller sig väldigt passionerat till pasta och menar att världen saknar den perfekta sorten. Så han bestämmer sig för att utveckla den optimala pastan. Och på tal om pasta så rekommenderar jag varmt det här ljuvliga grävjobbet om bucatinibristen i USA.
* Jag upptäckte The Guardians long read om elitidrottare och prestationsångest när den dök upp i audioformat på Spotify. Den ursprungliga texten har publicerats redan i november.
* Tråkigt att länka till artiklar som min arbetsgivare publicerat men min kollega Fredrik Sonck skrev så otroligt bra om Beeple, digital konst och NFT:s att jag inte kan låta bli. Och här kan man lyssna på Kara Swishers intervju med Beeple.
* Vad ska man göra om ett av världens största fraktfartyg fastnat i Suezkanalen och stoppar världshandeln? Memes och spellistor såklart. (Obs, två olika länkar till två olika spellistor.)
* Solen skiner ute och det är dags att smörja in ansiktet med solskyddskräm. Här ett par förhållandevis förmånliga alternativ från The Body Shop och ACO.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna:
Så fascinerande att följa med diskussionerna i Finland såhär på avstånd.
Håller själv som bäst på med ett nft experiment och har sålt noll nfts hittills! Startade det hela för att se ifall jag klarar av att sätta upp ett konto. Det är mest rika och berömda som har framgång.