Vad är egentligen viktigt?
Förutom krisen inom kulturbranschen i Finland har det här med vetenskaplig forskning varit väldigt mycket på tapeten i mina flöden under de senaste veckorna. Budgetförslaget för nästa år kommer med största sannolikhet att innebära nedskärningar i forskningsanslagen och på finska Twitter har det förts en hätsk debatt om vad som egentligen är viktig forskning och vilken sorts forskning är tillräckligt värdefull för att finansieras med offentliga medel. Twitter blir ju ofta en arena för pajkastning och därför vill jag uttrycka min respekt för alla akademiker (och kulturarbetare) som orkat försvara, förklara och diskutera sina expertisområden i en skrikfest som dominerats av rövhattar och troll.
I min allra närmaste krets finns personer som just nu bearbetar forskningsplaner och ansöker om finansiering för nya forskningsprojekt. En av mina bästa vänner har tidigare studerat filosofi men forskar numera i biokemi. Det är ganska chockerande (dock inte alls överraskande) att höra hur otroligt mycket lättare det är att få pengar för forskning inom naturvetenskaperna jämfört med humaniora och samhällsvetenskaper. Min fantastiskt begåvade studiekompis fick en doktorandplats i somras men på grund av de osäkra framtidsutsikterna inom akademin koncentrerar hen sig nu på annat.
Samtidigt talas det om att Finland måste bli mer lockande för internationella storföretag och att landet måste bli bättre på att få utländska studenter att stanna kvar efter utexaminering. Och med tanke på uppgifterna om Finlands framtida demografiska försörjningskvot och den redan existerande bristen på arbetskraft i många branscher kan man nog säga att landet inte kommer klara sig utan märkbar invandring. Men hur ska Finland locka till sig utländsk arbetskraft (oberoende av utbildningsnivå) om inte ens finländare själv vill stanna kvar och invandringsprocessen är så komplicerad som den är? Min kollega Anna Svartström skrev i veckan om hjärnflykt och forskaren Richard Forsgård, som uppmanar sina forskarkolleger att överge Finland och flytta till Sverige i stället. Till och med en potentiell hyresvärd som jag träffade här i Göteborg i veckan undrade varför så många finländare (särskilt finlandssvenskar) lämnar landet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.
Givetvis är de här frågorna inte så enkla som jag får dem att framstå här. Och jag känner förstås också folk som tillbringat några år utomlands och sedan återvänt eller planerar nu att återvända till Finland. Men det som jag suttit och funderat på är vad som egentligen är viktigt för Finland. Uppenbarligen ligger högklassig vetenskaplig forskning och en livskraftig kultursektor inte särskilt högt uppe på prioritetslistan. Det är beklagligt, särskilt med tanke på vilka partier som sitter i regeringen.
Men nu vidare till andra ärenden. Utöver kurslitteratur har jag igen hunnit konsumera otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer några rekommendationer:
* Veckans mest läsvärda artikel hittar ni i The Guardian, skriven av Wendy Syfret och den handlar om nihilism.
”With the help of nihilism I can pause for a moment to appreciate my reality for what it truly is: random, absurd, sometimes painful, often lovely, completely my own, and totally meaningless. In that way, nihilism makes me feel, above all, free.”
* Jag är ännu inte riktigt redo att skriva om döden, men en vacker söndag ska jag skriva ner lite tankar och känslor. Under den tiden kan ni läsa den här suveräna texten av David Sedaris i The New Yorker.
“Well, I know that your father did his best.” People love saying this when a parent dies. It’s the first thing they reach for. A man can beat his wife with car antennas, can trade his children for drugs or motorcycles, but still, when he finally, mercifully dies, his survivors will have to hear from some know-nothing at the post-funeral dinner that he did his best.
* På tal om akademi så rekommenderar jag Netflixserien The Chair. Sandra Oh är förstås superb men också Holland Taylor. Älskade den här miniserien, som vi förhoppningsvis får se flera säsonger av.
* I Nordamerika firas Black History Month i februari men NYTimes har utvidgat konceptet och publicerar artiklar om svart kultur, traditioner och historia året runt under rubriken Black History Continued. Här ett otroligt snyggt bildreportage om svarta surfare.
* Det är svårt för sociala medieplattformar att skilja åt oskyldigt tokeri och virala trender som kan ha hälsovådliga konsekvenser. Som de flesta av er känner till shitpostar jag varje dag på Instagram. Mitt konto är privat och jag utgår från att de som kollar på mina memes förstår att man absolut inte ska försöka bota covid med veterinärmedicinska preparat. Den här artikeln i The New Yorker handlar om grupptryck i sociala medier och vilka katastrofala effekter det kan ha.
* I sin långa text i The Atlantic hävdar Ed Yong att diskussionerna om covid (sjukdomen) har koncentrerats till två ytterligheter: god hälsa och dödsfall. Det här innebär att en växande mängd patienter som kämpar med postcovid känner sig förbisedda och ignorerade. Det har bland annat också lett till att ett antal patienter inlett egna vetenskapliga studier om postcovid. Råkar du vara intresserad av exempelvis autoimmunreaktioner och autism ska du definitivt läsa den här artikeln.
* Förra helgen publicerades Anna-Lena Lauréns rep om skönhetsideal och -kapital i det ryska samhället i både HBL och DN. DN:s färska intervju med Liv Strömquist handlar också om utseende men jag tycker en del av serietecknarens citat låter lite märkliga. Strömquist verkar köra en ”jag bryr mig inte om mitt utseende”-attityd, vilket är förstås alldeles tillåtet. Men jag kan tycka att det känns lite som hyckleri att en så kallad feministikon talar om sig själv som om hon var förfärligt oattraktiv och ful då det är så uppenbart att hon inte är det. Jag får lite samma känsla som när smala människor kallar sig tjocka eller avstår från en pizza på grund av rädslan att förlora sin platta mage. Sorry, men ni saknar tolkningsföreträde och sannolikt också personlig erfarenhet av stigmat som hör ihop med tjockhet och/eller fulhet (vad det än må vara).
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna: