Tystnadsspiralen och potatis i kaffet
Korrigering 18.10 kl. 11.42: Brevet innehöll ett felaktigt årtal. Teorin om tystnadsspiralen presenterades 1974, inte 1984, som det stod i det ursprungliga brevet.
Jag har haft en riktigt jobbig vecka och egentligen skulle jag bara skriva kort om potatismjölk. Men sedan läste jag lite kurslitteratur och hittade en rätt så fascinerande teori om opinionsbildning och åsikter i det offentliga rummet. (Om du endast är intresserad av potatismjölken, var så god och scrolla lite neråt. Och om du bara vill ha veckans rekommendationer kan du scrolla ännu längre ner.)
1974 presenterade den tyska statsvetaren och sociologen Elizabeth Noelle-Neumann teorin om tystnadsspiralen. Noelle-Neumann menade att allmän opinion kan främst definieras som sådana åsikter om diverse kontroversiella ämnen som människor känner sig bekväma att uttrycka offentligt utan att känna sig avvikande. Med andra ord betraktar vi ständigt vår omgivning för att skapa en uppfattning om vad majoritetens åsikter i olika frågor är för att sedan kunna bedöma huruvida vi vågar uttrycka våra egentliga åsikter eller om det kanske vore bättre att bara hålla tyst. De avvikande åsikterna som vi av en eller annan orsak antingen inte vill eller vågar uttrycka bidrar till en så kallad tystnadsspiral, som i sin tur leder till att de avvikande åsikterna marginaliseras ytterligare.
Enligt Noelle-Neumann är våra vardagliga relationer så viktiga att vi hellre ändrar eller betvingar våra egentliga åsikter än riskerar utfrysning och/eller konflikt. Teorin bygger bland annat på hennes valforskning i Västtyskland under 1960- och 1970-talet. En metaanalys som gjordes flera år senare visade att till en viss grad påverkas viljan att uttrycka egna åsikter av det rådande samhällsklimatet.
Med tanke på medier, journalistik och politisk kommunikation är tystnadsspiralen också intressant. Noelle-Neumann tillskrev medierna en väsentlig roll i opinionsbildning, inte minst på grund av att medierna finns överallt och ofta upprepar samma budskap. Dessutom anammar vi en betydande del av olika samhälleliga normer och värderingar samt kulturella vanor och traditioner via medierna. Och då utvecklade Noelle-Neumann teorin långt innan internet, smarttelefoner och sociala medier.
Det främsta motargumentet är förstås att det är rätt så svårt att mäta eller bedöma vilka dessa minoritets- eller marginalåsikter egentligen är. Om en person inte känner sig bekväm nog att uttrycka sin åsikt för allmänheten, varför skulle hen då ”blotta sig” för en forskare? Alltså den klassiska intervjuareffekten. Kritiker har också ifrågasatt tesen att människor ständigt scannar sin omgivning. Visserligen uppfattar jag teorin så att den här processen sker mer eller mindre omedvetet. Hur som, om inte annat så kan Noelle-Neumanns teori åtminstone betraktas som en kritik mot opinionsundersökningar och deras brister i allmänhet. Något att beakta då vi tolkar opinionsundersökningar.
Jag förstår att ingen vid det här laget orkar läsa ännu en think piece om Dave Chappelle, men medan jag läste om tystnadsspiralen tänkte jag på kontroversen som (igen) uppstått kring komikern. Kanske samhällsklimatet är sådant att kändisar känner sig alldeles bekväma med att uttrycka öppet hatiska åsikter och tankar. Och nu undrar jag förstås i vilken riktning polemiken eventuellt styr den allmänna opinionen. Jag tänkte också på Roxane Gays mycket läsvärda essä i NYTimes. Verkligheten är ofta ganska komplicerad och mångfacetterad och inte minst därför upplever jag hela skrikfesten om cancelkultur väldigt tröttsam.
Och så vidare till potatismjölken. Medan jag var i Finland skickade en kompis ett foto på en ny sorts växtbaserad ”mjölk”, nämligen det svenska varumärket DUG:s potatismjölk. Tydligen är potatismjölken en skånsk uppfinning som har sina rötter vid Lunds universitet och ett forskarlag som utvecklat en ny sorts emulsionsteknik.
Jag lade ut bilden i mina sociala medier och fick ganska många nyfikna frågor och kommentarer om fanskapet. Bland annat påpekade min kollega Maria Gestrin-Hagner att vi i Norden i flera sekler använt både potatis och spannmål som dryckesråvara – dock i destillerad (inte kallpressad) form. Så naturligtvis fanns potatismjölken bland mina första uppköp när jag anlände till Göteborg i fredags.
Jag hade redan fått ta del av min kompis totalsågning av den vanliga varianten, men min närbutik råkade ha baristaversionen av potatismjölken. Eftersom jag egentligen bara använder ”mjölk” i kaffe utgick jag från att baristapotatisen måste vara det rätta alternativet för mig. Men nej. Kylskåpskall potatismjölk i kokhett kaffe avslöjade genast bristerna i den patenterade emulsionstekniken. Även om jag noggrant skakat burken samlades det äckligt sediment i botten av kaffemuggen. Själva kaffet smakade mjöligt (kan ni tänka er) och hade en aningen besk eftersmak. Ingen vinnare, köper havredryck också i fortsättningen.
Opinionsbildning och potatis är ju roliga grejer båda två men vi vet alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har ännu inte kollat den nyaste säsongen av antologin American Crime Story, som handlar om Monica Lewinsky-affären. Däremot har jag lyssnat på Kara Swishers intervju med Lewinsky där kvinnorna bland annat diskuterar hur den politiska skandalen eventuellt hade utvecklats om Twitter existerade på 1990-talet.
* Har du fått nog av Mark Zuckerberg och Facebook? Här en artikel i Wired där de förklarar steg för steg hur man på riktigt kan göra slut med Facebook.
* Som sagt tycker jag sociologi är väldigt fascinerande och riksdagsledamot Anna Kontula (VF) är bland annat sociolog. Hon har precis gett ut en bok om småborgerlighet (på finska). I veckan hade HS en intressant artikel om småborgerlighet där både Kontula men också regissör Jussi Sorjonen intervjuas. Sorjonen är aktuell med Teater Viirus monolog Rocky! The Return of The Loser, som delvis tangerar samma ämne.
* Jag både gillar och avskyr Slack. Ellen Cushing har skrivit en jätteintressant artikel i The Atlantic om hur plattformen ändrat sättet hur vi kommunicerar på jobbet. Numera är chattandet den näst vanligaste aktiviteten som folk håller på med på sina datorer.
* Måste verkligen börja vidga mina vyer eftersom jag också den här veckan rekommenderar ett fotorep i serien Photo Booth i The New Yorker. Men den här är ganska spännande faktiskt. Joan Archibald var en uttråkad tvåbarnsmorsa som 1962 lämnade sina barn hos sin egen mamma, skilde sig från sin man, körde till Malibu och bytte sitt namn till Kali (dödens gudinna inom hinduismen). Ja, och så började hon göra fotokonst.
* I början av maj rekommenderade jag The Guardians ypperliga long read om filantropi. Här en artikel i Slate om den amerikanska ursprungsbefolkningen men också om MacKenzie Scott, som har en ganska annorlunda approach till välgörenhet än de flesta superrika personer. Jag orkar inte skriva några brasklappar här.
* Också den här veckan figurerar Succession i mitt nyhetsbrev. Den här texten är visserligen från augusti men jag läste (okej, lyssnade) den först nu. Jesse Armstrong är skaparen till min favoritserie och Rebecca Mead har skrivit ett riktigt utmärkt personporträtt på honom i The New Yorker. Och hej, om du gillar serien lika mycket som jag så kanske du också gillar Slate Moneys måndagsanalyser. Varje måndag publiceras ett nytt poddavsnitt där Felix Salmon och Emily Peck dissekerar det senaste avsnittet av Succession. För övrigt är Slate Money en av väldigt få ekonomipoddar som jag orkar lyssna på regelbundet.
* På sistone har jag och en god vän här i Göteborg funderat ganska mycket på svensk hiphop. För oss känns det lite märkligt att aggressiv, våldsbejakande gangstarap är den musikgenren som svenskar lyssnar mest på just nu. Åtminstone enligt Spotifys topplistor. Jag lovar återkomma till ämnet senare men under den tiden kan ni läsa Kelefa Sannehs långa text i The Guardian, som ifrågasätter tanken att hiphop alltid ska vara politiskt och ta ställning till diverse frågor och fenomen. Texten finns med i Sannehs nyligen publicerade bok Major Labels: A History of Popular Music in Seven Genres.
* Avslutningsvis kan alla vi som lider av sömnlöshet glädjas åt att mörka ringar under ögonen är väldigt trendigt just nu.
Under veckan som gått har jag lyssnat jättemycket på det här albumet.