Svårt deprimerade människor gråter inte
Medan jag tidigare i dag hatlyssnade på Taylor Swifts nya album för tredje gången och förgäves letade efter någon sorts substans fylldes jag av en riktigt djup ilska. Och egentligen var det ilska jag skulle skriva om. Men sen hände något konstigt under min promenad, jag kan inte riktigt förklara vad. Jag brast i gråt mitt i centrala Göteborg och kände att det här nog inte bara var några små tårar utan ett rejält hulkande som var på kommande.
Jag gråter lätt, det krävs inte mycket för att jag ska börja gråta. Jag gråter när jag är ledsen, när jag skäms, när jag är arg, när jag ser något vackert, ibland också på jobbet. Och onödigt ofta skäms jag för att jag gråter. För att det är så pinsamt att vara så sjukt känslig och svag. Att jag trots hundratals timmar av samtalsterapi inte klarar av att kontrollera mina känslor. Jag är en trop, den hysteriska kvinnan.
--
Hösten 2020 mådde jag extremt dåligt. Under sommaren hade en av mina vänner tagit livet av sig och en annan vän höll på att dö i cancer. Och så var det en hel del andra jobbiga grejer som inträffade inom en ganska kort period. I något skede började jag känna mig ganska hjälplös och undrade på fullt allvar om jag någonsin mera kommer att uppleva glädje i mitt liv.
En av mina bästa vänner lyssnar egentligen enbart på vetenskapspoddar. Hon skickade mig nån gång under vintern 2020–2021 det här gamla avsnittet av podden Psykiatrikerna (tror de slutat podda, inga nya avsnitt har synts till sedan 2019). Det handlar om gråt, varför människor gråter och vad händer i kroppen när vi gråter. Förutom programvärdarna (psykiatrikerna) Anders Hansen och Simon Kyaga medverkar Michael Trimble, professor i neurologi, i avsnittet.
Jag minns att podden gav mig enorm tröst tack vare en grej som förklaras i avsnittet: svårt deprimerade människor gråter inte. Människor som har allvarlig klinisk depression är så apatiska att de inte ens klarar av att gråta. De är oförmögna att uttrycka känslor på det sättet. Och eftersom jag hade gråtit mer än någonsin kunde jag dra slutsatsen att jag åtminstone inte var svårt deprimerad. Trots allt illamående kunde jag ändå gråta. Allt var inte helt hopplöst även om det kanske kändes så. Och egentligen är gråt inget farligare än kroppens sätt att lugna ner sig när ett känslotillstånd blir alltför överväldigande.
--
Jag kom hem från min promenad och insåg varför jag hade gråtit i parken. I dag är det exakt två år sedan min vän, hon som dog i cancer, begravdes. Jag är inte religiös eller spirituell, jag tror inte på övernaturliga händelser eller något sånt. Men kanske jag omedvetet kom ihåg att höstlöven såg ungefär så här ut på den där begravningsplatsen i Hyvinge.
Jag har upplevt glädje, små glimtar av lycka och smulor av stolthet efter den där svåra perioden. Jag har blivit väldigt mycket bättre på att hantera sorg och förluster. Just nu känner jag mig visserligen ganska cynisk och kanske till och med lite nihilistisk men åtminstone är jag inte svårt deprimerad. Och kanske jag ska ta och läsa Trimbles bok Why Humans Like to Cry för att förstå mig själv lite bättre.
Vad konstigt att skriva om sorg och gråt när jag egentligen haft en rätt så trevlig vecka. Hur som, också den här veckan har jag hunnit konsumera en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Även om du inte är ett dyft intresserad av golf så rekommenderar jag den här otroligt fascinerande artikeln i The New Yorker skriven av Zach Helfand. Den handlar om hur Saudiarabien utnyttjar idrottsgrenen som ett sätt att främja det ambitiösa Vision 2030-projektet, som bland annat ska göra kungariket mindre beroende av olja och mer lockande för utländska investerare och turister. Kronprins Mohammed bin Salman har till exempel tillåtit biografer och kommer sannolikt att avlägsna förbudet på alkohol när han blir kung. En riktigt progressiv typ! Det är helt vansinnigt (dock egentligen inte alls överraskande) att LIV Golf lyckats locka till sig tillräckligt många spelare för att kunna ordna touren. Och givetvis är Donald Trump inblandad i projektet. Vad kan man säga? Money talks och golf är en genomkorrupt idrottsgren bland så många andra.
* Jag är på många sätt en skenhelig människa. Jag kan till exempel inte riktigt förklara varför jag tycker nootropika, alltså att använda dopning för hjärnan (exempelvis ADHD-mediciner för att orka plugga till en boktenta), är mer ok än att folk i Hollywood vill ha diabetesmediciner för att snabbt gå ner i vikt. Och om jag inte redan hatade Elon Musk så sjukt mycket är han nu officiellt cancelled i min värld efter att han tidigare i oktober twittrade att han använder semaglutid för att gå ner i vikt. Samtidigt som en massa amerikaner dör på grund av att de inte har råd med sina diabetesmediciner traskar rika och privilegierade människor in på läkarmottagningar för att det hemskaste som de kan tänka sig är att vara lite tjock. Här kan du läsa Sara Ashley O’Briens text i WSJ.
* Rymdturism och kolonier på Mars är so last season. Om du råkar vara en uttråkad miljardär ska du skaffa dig en egen social plattform. Trump har Truth Social, Musk kommer sannolikt att köpa Twitter och Ye vill ha Parler. Charlie Warzel har skrivit en bra text i The Atlantic.
* Jag har verkligen (liksom verkligen) försökt förstå klimataktivisterna som limmat fast sig på Picassos och Botticellis målningar och slängt tomatsoppa på van Goghs Vas med femton solrosor. India Bourkes text i The New Statesman är den bästa analysen jag läst hittills. Bourke menar att van Gogh skulle ha älskat och hyllat klimataktivisternas rebelliskhet. Kanske jag håller på att bli gammal, trög och konservativ men jag tycker ändå att klimataktivister hellre ska vandalisera stadsjeepar än konstverk.
* Liz Truss hann vara premiärminister i 44 dagar. Euronews har gått igenom andra europeiska premiärministrar som inte hann ha posten särskilt länge. (Spoiler: både Finland och Sverige finns med.)
* Jag gillade serien Mo (länk till trailern) väldigt mycket, den finns att se på Netflix. Danya Issawis text på The Cut om hur palestinier håller på att göra ett genombrott i tv-serier är också mycket läsvärd.
* Jag tyckte väldigt bra om Sofia Elies essä om Françoise Gilot. Den hittar du på FRLGT. Och medan vi är inne på Förlaget så kan jag också rekommendera den perfekta höstboken, nämligen Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö. Melankolisk och fin.
* I torsdags deltog jag på ett evenemang som ordnades av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg om läget i Iran. Jag kan inte säga att jag lärde mig särskilt mycket nytt men i alla fall fick jag höra en iransk kvinnas egna erfarenheter av regimens förtryck. Och i går ordnades stora demonstrationer runtom i världen, också i Göteborg. Här ett fotoreportage i Business Insider om hur det såg ut i Iran före den islamiska revolutionen 1979.
* Veckans opinionstext hittar ni i DN. Fredrik Strage hatar Espresso House och allt som kedjan symboliserar.
* Jag gillar champagne. Jag tycker det är gott, det känns alltid lite festligt att dricka det och folk tenderar vara på gott humör när den ädla drycken hälls i glasen. Trots energikris och skenande inflation finns det tydligen en stor efterfrågan på årgångschampagner och samlarflaskor. Intressant reportage av SvD:s Brysselkorrespondent Teresa Küchler.
* I onsdags besökte jag K1 som är en del av Finlands fotografiska museum. Penelope Umbricos utställning Learning from eBay var en positiv överraskning. Under 14 års tid har Umbrico samlat ihop material från eBay, Craigslist och andra dylika sajter. Slutresultatet är stora installationer och bildkollage som jag tolkar som konsumtionskritik. Sjukt bra! Och inte alls så där in your face på ett irriterande sätt. Rekommenderar varmt, pågår till den 5.2.2023. Gratis inträde med presskort.
* Avslutningsvis Twitterkontot Fascinating som förgyllt min vecka.
Under den senare halvan av min promenad lyssnade jag på Run The Jewels.