Spotify’s choice
Det här med Neil Young, Joe Rogan och Spotify skulle egentligen bli en rekommendation men när rekommendationen överskred 2 000 tecken bestämde jag mig för att skriva hela brevet om händelseloppet och vad det har för betydelse, typ. Enligt en forskningsartikel som jag läste i veckan har journalistiken sedan 1960-talet blivit mindre beskrivande och mer tolkande. Med andra ord har analytiska nyhetstexter blivit vanligare än texter som bara summerar en händelse. Visserligen är mitt nyhetsbrev ingen nyhetssajt men ni fattar vad jag menar.
Vid det här laget känner väl de flesta till att Neil Youngs musik inte längre går att lyssna på Spotify. I veckan meddelade också Joni Mitchell att hon följer Youngs exempel och vill att hennes låtar avlägsnas från tjänsten om inte Spotify tar ner Rogans podd. Och så har James Blunt hotat med att ge ut ny musik. Här finns ganska många spår.
Den ursprungliga orsaken till att Young krävde att Spotify avlägsnar Rogans podd är att den kort och gott sprider en massa desinformation. I december gästade exempelvis läkaren och vaccinforskaren Robert Malone podden och jämförde bland annat diverse pandemiåtgärder i USA med Nazityskland. Tidigare har Malone sagt att Pfizers och Modernas covidvacciner, som bygger på mRNA-teknik, inte alls skyddar mot covid-19 utan tvärtom förvärrar sjukdomen. Den som vill veta mer om Malone kan läsa den här artikeln i The Atlantic. Tidigare i januari skrev också ett stort antal läkare och andra experter ett öppet brev till Spotify där de vädjade till bolaget att avlägsna Rogans podd från tjänsten. Musiktjänsten Spotifys flaggskepp är alltså i nuläget en podd som sprider desinformation.
Det kan kännas lite konstigt att en strömningstjänst för musik bortprioriterar musik. Det beror på att Spotifys verksamhet länge var väldigt olönsam. Det är ett välkänt faktum att Spotify betalar artister usla ersättningar för musiken som streamas, men som ni vet, många bäckar små osv. Trots prenumerationsavgifter har Spotify alltså sannolikt främst förlorat pengar på att folk har lyssnat på Neil Youngs musik. Till skillnad från musik är det möjligt att tjäna stora summor på poddar tack vare lukrativa annonssamarbeten. Att ha poddar på Spotify är alltså en lönsammare affär än att ha musik, hur bakvänt det än är. DN:s Linus Larsson lyfter fram en väldigt väsentlig poäng om Spotifys knepiga förhållande till Joe Rogan. Podden har inte så där bara dykt upp på Spotify, utan bolaget har själv fattat ett medvetet beslut att ha The Joe Rogan Experience som en del av sin storsatsning på just poddar. Och nu är Spotify ekonomiskt så beroende av Rogan att man är redo att riskera tjänstens grundverksamhet, alltså musiken.
Ett annat spår är den som min stora förebild Kara Swisher lyfter fram i sitt nyhetsbrev, nämligen maktkoncentrationen inom media och big tech. (Jag kommer att återkomma till det här ämnet inom ett par veckor.) Hur folkkära och legendariska de än må vara kommer en enstaka Neil Young eller Joni Mitchell tyvärr inte att göra någon större skillnad. För att skapa verklig förändring behövs konkurrenskraftiga alternativ, som faktiskt kan utmana Facebook, Youtube, Spotify osv. Alternativt måste så många artister och prenumeranter överge plattformen att det uppstår ett läge där Rogans podd utgör ett verkligt ekonomiskt bakslag för Spotify. Först då kommer Spotify att seriöst överväga vad som är viktigare, musiken eller en av världens mest populära poddar. Visserligen meddelade Spotify i onsdags att man under pandemin avlägsnat mer än 20 000 poddavsnitt som handlat om covid-19. Men Rogans poddavsnitt från december 2021 finns inte med i den siffran.
Det finns några intressanta detaljer i den här storyn som jag tycker fått onödigt lite spaltutrymme. (Visserligen har jag inte hunnit läsa varenda text som skrivits om det här.) Neil Young och Joni Mitchell är båda födda på 1940-talet. Båda har drabbats av polio i sin barndom, en sjukdom som tack vare vacciner knappt existerar längre. Bland annat därför tar Young och Mitchell vacciner och desinformation på så stort allvar. Young och Mitchell råkar också vara goda vänner så det är kanske inte så överraskande att de stöttar varandra. Jag fick också lära mig det engelska ordet septuagenarian, en person som är mellan sjuttio och åttio år gammal. Hittade tyvärr ingen svensk motsvarighet.
Ännu en sak. Rekommenderar att ni besöker Neil Youngs sajt. Den är faktiskt jättefin.
Okej, så inte heller den här veckan blev nyhetsbrevet så som jag hade tänkt, men det gör ingenting. Förutom att fördjupa mig i Spotify och Joe Rogan har jag också den här veckan konsumerat en massa andra nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har kluvna känslor och tankar om Malin Lindroths Nuckan. Nu är Lindroth aktuell med en ny bok, Nuckans hjärtespalt. Den har jag ännu inte hunnit läsa, men DN:s intervju gjorde mig väldigt nyfiken.
”Såsom teoretiker gör feministiska eller queera läsningar av kulturella verk gör Malin Lindroth och hennes fiktiva nucka en sorts nuckläsning av hjärtespaltsfrågorna.
– Min ingång var min egen nyfikenhet på vad som händer om man luckrar upp idén om att det finns någon för alla. Så mycket i kulturen bygger på det. Utgångspunkten för alla svar i boken är: Vad händer om man inte har det som ett underliggande förgivettagande? Att praktisera nuckblicken tycker jag är att lösa upp den illusionen och frigöra andra historier, säger Malin Lindroth.”
* Européer är jättedåliga på det här med den så kallade woke-diskussionen. På olika håll uttrycker diverse debattörer och politiker en djup oro för att den ”skadliga wokekulturen importerats från USA till Europa”. Skitsnack. Precis som USA har länder som Storbritannien och Frankrike en hel del skamfläckar i sin historia att bearbeta och försona. Tara John har skrivit en väldigt intressant analys för CNN.
* Jag blev positivt överraskad då jag upptäckte att The New Yorker noterat Finlands Oscarsbidrag, Kupe nr 6. Filmen har mig veterligen Sverigepremiär den 11 februari och då ska jag passa på att äntligen se den. Här kan du se den internationella trailern.
* Skönhetsindustrin har upptäckt AR (augmented reality). Under pandemin har många varuhus och sminkavdelningar varit stängda och de flesta sminkentusiaster har handlat online, fast jag gissar att användningen av smink över lag kanske har minskat då vi främst bara suttit hemma. Hur som, med hjälp av AR är det möjligt för potentiella köpare att testa smink på ett helt nytt sätt. Jennifer A. Kingson har skrivit en intressant artikel för Axios.
* Veckans bästa opinionstext hittar ni i HBL. Kulturchef Fredrik Sonck skriver träffsäkert och nyanserat om det stora avhoppet i arbetslivet.
”Är det kanske så att arbetsolusten också döljer en stor, oartikulerad... längtan? Inte efter fritid eller arbetsfrihet, utan efter... liv?”
* Ingen god idé att anlita ett gäng världsberömda kändisarkitekter för att rita en massa skyskrapor på ett relativt litet område. Jag tycker Kim Velseys reportage i New York Magazine var underhållande.
* Bantningskulturen finns överallt och den är skadlig. Andee Tagle och Clare Marie Schneider har gjort en bra artikel/podd i serien Life Kit på NPR.
* Avslutningsvis kan ni ta och kolla upp sleepbaseball.com. Fejkreferat på fejkbaseballmatcher för att hjälpa folk att somna.