Snäll, harmlös nationalsocialist
Jag kan inte låta bli att skriva lite om veckans stora snackis i Finland (okej, på Twitter), nämligen Yles nya dokuserie Suomineidot (Finlands mö i dag). I serien, som spelats in under sommaren 2021, följer man tre kvinnor som på ett eller annat sätt identifierar sig som nationalister.
Den yngsta av kvinnorna, Elisaveta, är aktiv inom det högerpopulistiska riksdagspartiet Sannfinländarna. Hon tror starkt på traditionella könsroller och anser att det är naturligt för finländare att skydda och främja fosterlandets intressen – hon predikar en sorts trumpistisk Finland first-politik. I serien medverkar också historiestudenten och aspirerande författaren Jasmina, som förespråkar Pentti Linkolas lärdomar. Hon menar att vi måste värna om den finländska kulturen och framför allt naturen. Och personen som väckt mest debatt är lastbilschauffören Meri, som identifierar sig som etnonationalist och nationalsocialist. Hon är medlem i den nationalistiska Blåsvarta Rörelsen, som bland annat vill återuppliva skyddskåren och förbjuda porr.
Som ni märker är de tre huvudpersonerna rätt olika och därför tycker jag det är fel att beskriva alla tre som nazister. Det är många som ifrågasatt Yles beslut att publicera serien, inte minst under Veckan mot rasism som pågått i Finland. Jag ser inte publiceringen i sig som ett problem även om tidpunkten förstås är lite dålig. (Å andra sidan, när skulle den optimala tidpunkten vara för att lägga ut en dokumentärserie som handlar om extremhögern, nationalsocialism och ekofascism?) Jag ser inte heller det som ett problem att en sådan här serie skapats med skattemedel, jag bara önskar att serien inte var så dåligt gjord.
Kort och gott tycker jag att upplägget är misslyckat. Serien känns mera som någon sorts udda reality-tv än dokumentärfilm, nästan som en konstig version av Bonde söker fru. Kvinnornas parrelationer och dejtande ges väldigt mycket utrymme i serien. Visserligen illustrerar Elisavetas och Meris beskrivningar av den ideala partnern vissa aspekter av deras värderingar men fokuseringen på kvinnornas kärleksliv känns reducerande, som att kvinnor i allmänhet inte har några andra målsättningar i livet än att hitta en romantisk partner.
Elisaveta, Jasmina och Meri får fritt tala om sina åsikter och tankar utan att de på något sätt ifrågasätts, utmanas eller vidareutvecklas. Tittaren får aldrig riktigt veta hur de tre kvinnornas åsikter utformats eller vilka eventuella bakomliggande faktorer som bidragit till deras världssyn. Okej, Meri är ett undantag, hon talar öppet också om svåra och till och med traumatiska erfarenheter men vi får egentligen inte något svar på om de här händelserna bidragit till hennes extrema åsikter. Huvudpersonerna förblir ganska endimensionella helt enkelt.
Stämningen och estetiken i serien kunde beskrivas som nationalromantisk, stundvis nästan mysig. Här ser vi tre ekofascister fiska abborre i sommarsolen och jahapp, nu ska vi hänga med till ett nationalsocialistiskt sommarläger i Östra Finland – kul! Det finns så många stunder under de fyra avsnitten där det absolut hade varit på sin plats att ställa följdfrågor för hur ofta har man egentligen tillgång till tre personer, kvinnor dessutom, som öppet och med eget namn ställer upp och talar om den här sortens värderingar? Jag upplever att dokumentärens skapare inte utnyttjat sin unika chans på bästa möjliga sätt och det är väldigt beklagligt.
Precis som Ylejournalisten Catariina Salo påpekade på Twitter ska vi inte triggas av att Yle gjort en dokumentärserie om nationalism. Jag tror inte heller att sammanlagt cirka två timmar av dokumentärt berättande om nationalister bidrar till en normalisering av den här typen av extrema åsikter. Däremot är det sjukt skrämmande att det finns människor i samhället som tycker att folkmord är ett helt okej sätt att försäkra planetens bärkraft och att våld mot bruna och svarta människor är önskvärt.
Förutom att kolla på Suomineidot har jag också konsumerat en hel del nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Kriget i Ukraina är inte minst ett informationskrig. Ett mycket intressant fenomen är Rysslands strategi att använda faktagranskning som ett sätt att sprida desinformation. Craig Silverman och Jeff Kao har skrivit en artikel om fenomenet för Pro Publica. Jag tycker också att Linus Larssons intervju med Ukrainas digitaliseringsminister Mychailo Fedorov i DN är läsvärd.
* Alla som är intresserade av Vladimir Putin och olika tänkbara resonemang kring kriget i Ukraina ska läsa eller lyssna på Masha Gessen. Jag kan exempelvis rekommendera det här avsnittet av The Ezra Klein Show och boken Mannen utan ansikte från 2012. Masha Gessens bror Keith Gessen har också skrivit en ypperlig long read för The Guardian om allt som ligger i bakgrunden av kriget. Finns också att lyssna på i audioformat.
* Bara för att det är möjligt så ska inte alla ha en egen podcast. Journalisten och medieforskaren Olli Seuri skrev om det här redan för ett par år sedan i Suomen Kuvalehti efter att Statsrådets kansli hade startat en podd. Elina Pahnke har skrivit en jättebra krönika i Sydsvenskan om hur par som poddar är världens sämsta idé. Förutom att det är sjukt ointressant att lyssna på Nour El Refais och Henrik Schyfferts internskämt är det jättejobbigt hur den här typen av poddar upprätthåller stereotypa könsroller i heterosexuella relationer. Ingen vill lyssna på par som gnabbas över vems tur det är att tömma diskmaskinen.
* Min kollega på HBL, Peter Buchert, har skrivit en jättefin krönika om fåglar. Förutom att han räknar upp intressant fakta om fåglar skriver han också om hur vi snart inte har några fåglar kvar. Den häckande fågelfaunan i EU:s medlemsländer har minskat med 600 miljoner individer på 40 år. Och på tal om fåglar publicerades det i veckan också en forskningsartikel om hur fågelpappor visar vägen för unga flyttfåglar när de flyger söderut för första gången.
* Jag läser egentligen inte modetidningar eller glossies längre men de här fyra bildreportagen i W Magazine med Zendaya, Maggie Gyllenhaal, Alana Haim och Penélope Cruz är jättesnygga.
* Och på tal om mode. Här en mycket underhållande text av Rebecca Mead i The New Yorker om leopardmönster och ett förslag att betala royalties för användningen av exempelvis leopardmönster för att bevara utrotningshotade arter.
* Avslutningsvis kan ni kolla upp Framed, lite som Wordle men om filmer.