Sminktips i dagstidningen
Tack för den positiva responsen för årskrönikan – jag måste alldeles tydligt göra liknande inlägg oftare! Hoppas ni vill hänga kvar även om det här brevet än en gång innehåller mediekritik.
Häromdagen scrollade jag på diverse nyhetssajter och blev riktigt irriterad då jag hittade en text med sminktips på startsidan av Helsingin Sanomat, Finlands och faktiskt hela Nordens största dagstidning. Rubriken lydde ungefär Du kan sminka dig på många olika sätt och redan små justeringar kan ge väldigt olika resultat.
Jag gillar smink och hudvård väldigt mycket och om någon vill ha rekommendationer på bästa fuktgivande serum i olika prisklasser eller tips på vilket läppstift som ger mest valuta för pengarna så hjälper jag gärna. Grejen är att jag inte betalar HS förhållandevis höga prenumerationsavgift för att få sminktips. Några av landets skickligaste nyhetsjournalister och pressfotografer jobbar på HS och det är deras verk jag vill ta del av.
Att en dagstidning har ett brett urval av olika ämnen är definitivt en fördel för läsaren. Samtidigt anser jag att nyhetsprioriteringen misslyckats rejält om sminktipsen ligger högt upp på startsidan. Precis som en kollega svarade mig på Twitter skulle jag knappast ens ha ryckt på axlarna om samma text hade publicerats exempelvis i tidningens månadsbilaga. Det var uttryckligen artikelns plats på startsidan, på paradplatsen, som kändes udda.
Frågan om dagstidningars publiceringar av lifestyleinnehåll påminner mig om diskussionerna om feminism och fondsparande. Jag tycker det är fine att personer som kallar sig feminister fondsparar men att betrakta placeringar eller fondsparande i sig som någon sorts feministisk handling är bara knas. Det är fritt fram för dagstidningar att publicera lifestyleinnehåll på sina sidor men att betrakta sminktips och analytiska texter om inrikespolitik som jämlika rent nyhetsmässigt får mig att ifrågasätta HS nyhetsprioriteringar och trovärdighet. Jag anser inte nödvändigtvis att svenska medier är bättre än finska men jag har väldigt svårt att tro att DN, SvD eller GP skulle publicera en motsvarande artikel.
Förutom placeringen irriterade jag mig på vinklingen och tonen i artikeln. Det här var inte ett analytiskt och djuplodande reportage som erbjöd reflektioner kring skönhetsideal, beautyindustrin eller utseende som socialt kapital. I stället var texten en steg för steg tutorial bestående av flera videosnuttar som illustrerade hur man kan uppnå olika resultat genom att applicera smink på två olika sätt. Skribenten hade intervjuat en makeupartist som gav sina bästa tips. Budskapet var tydligt: det ena sättet att applicera smink är fel och med hjälp av sminkörens tips kan man uppgradera sitt fejs till en helt ny nivå.
Kanske är jag för kritisk och sträng men jag har väldigt svårt att tro att den här typen av innehåll lockar nya betalande prenumeranter. Om HS vill fortsätta publicera texter av den här genren borde de nästan lansera en egen bilaga eller avdelning så som de gjort med HS Visio, som koncentrerar sig på ekonomi och tech.
I HS fall spelar koncentrationen av medieägarskap en ganska avgörande roll. Sanomakoncernen har under de senaste åren köpt upp en betydande del av alla lokaltidningar och tidskrifter i Finland. Då kan HS dra stor nytta av de synergieffekter (förlåt!) som affärerna medfört. Det är inte nödvändigtvis HS reportrar som fått i uppdrag att skriva om smink utan artikeln kanske har publicerats tidigare i någon damtidning som Sanoma råkar äga. (Fast den här gången fanns det ingen fotnot om att texten ursprungligen publicerats i en annan tidning.)
Med tanke på mediemångfalden i Finland är det beklagligt att Sanoma äger en så stor del av alla tidningar. Affärsmässigt är jag inte heller riktigt övertygad om det är så klokt att en koncern äger allt och korspublicerar artiklar. Och jo, det här är exakt samma kritik som min arbetsgivare KSF Media fått för några år sedan.
Visst skulle det ha varit roligt att inleda det nya året med något lättsamt och positivt men jag har bestämt mig för att sluta be om ursäkt i onödan. Förutom att irritera mig på HS nyhetsprioriteringar har jag också under den gångna veckan konsumerat en massa andra nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Under mellandagarna lyssnade jag Meg Masons roman Sorrow and Bliss (länk till The Guardians recension). Jag gillade den här väldigt mycket eftersom den gav en realistisk beskrivning av långvarig och svår psykisk ohälsa och vilka förödande effekter en familjemedlems sjukdom har på de närmast sörjande. Jag har ofta känt dåligt samvete över att mina depressioner och andra problem orsakat så mycket lidande för mina närmaste och käraste så igenkänningen var stor. Jag uppskattar också författarens beslut att inte nämna vilken diagnos huvudpersonen har. Även om massiva framsteg skett under de senaste tio-ish åren finns det fortfarande ett antal psykiatriska sjukdomar som är väldigt stigmatiserade.
* Varför är författare, filmskapare och manusförfattare så jävla besatta av trauman? New Yorkers Parul Sehgal har fått nog av karaktärer vars backstory bygger på traumatiska upplevelser. Uppfriskande resonemang, tycker jag.
”Trauma has become synonymous with backstory, but the tyranny of backstory is itself a relatively recent phenomenon—one that, like any successful convention, has a way of skirting our notice. Personality was not always rendered as the pencil-rubbing of personal history.”
* I fredagens avsnitt av The New Yorker Radio Hour talar poeten Amanda Gorman om de enorma prestationskraven som hon kände av medan hon skrev The Hill We Climb.
* David J. Linden är professor i neurovetenskap och dödssjuk. I The Atlantic skriver han om de insikter som han kommit fram till efter att ha fått sin diagnos.
* Vi får tacka eller avsky den grekisk-kanadensiska restaurangägaren Sam Panopoulus för Hawaiipizzan. Jag tyckte Alexander Hultmans artikel i GP om ananas i pizza var riktigt underhållande.
* Nätbutiken Net-a-Porters magasin Porter räknar upp fjolårets stiligaste prestationer inom popkulturen. (Varför Friends finns med på listan kan jag inte begripa …)
* HBL:s Jonas Forsbacka har skrivit veckans roligaste krönika. Synd att varken Jonas eller hans bror vill medverka i norska Paradise Hotel. Jag misstänker att mänskligheten gick miste om en spektakulär sociologisk studie i människorelationer och könsroller. Oh well, kanske en annan säsong.
* British Film Institutes webbsajt är imponerande. Där hittar man bland annat den brittiska filmtidskriften Sight & Sound. De har en artikelserie The Future of Film där kända regissörer talar om konstformens och industrins framtid. Hittills har Steve McQueen, Chloé Zhao, Sofia Coppola och Luca Guadagnino uttalat sig.
* Avslutningsvis Twitterboten Colorize, som färglägger svartvita foton.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna: