Slut på fangirlandet
Under årens lopp har jag fått den uppfattningen att Dave Grohl är en ganska skön typ och mycket trevlig att intervjua. Att han kan till och med uppskatta en liten pratstund med en journalist och bjuda på en bärs. Och kanske det här stämmer – hur skulle jag kunna veta i och med att jag inte är musikreporter och tror inte jag någonsin ens varit backstage på Tavastia eller en större musikfestival.
Hur som, jag brukar tänka för mig själv att även om jag någon gång fick chansen att intervjua Grohl skulle jag tacka nej. Dels är jag övertygad om att jag inte skulle klara av situationen på ett civiliserat sätt, dels har jag märkt att det sällan är en god idé att stifta närmare bekantskap med sina idoler. Visserligen är Dave Grohl inte min största idol, men ni fattar vad jag menar.
Vid Göteborgs universitet finns en ganska känd professor och forskare vars arbete jag beundrar och uppskattar väldigt mycket. Hen gjorde också ett väldigt gott intryck under en föreläsning för några månader sedan. Så jag har betraktat den här forskaren som en begåvad akademiker, som dessutom studerar samhälleligt viktiga frågor. Nästan idolstatus i min värld.
För några dagar sedan kollade jag upp personen på Twitter och det var ett stort misstag. Jag borde aldrig ha gjort det. Inte för att hen yttrade på något sätt kontroversiella eller förkastliga åsikter, absolut inte. Men det var något i tonen som var så oerhört provocerande och irriterande. Så nu försöker jag övertyga mig själv om att det faktiskt inte spelar någon roll vad professorn sysslar med i sociala medier och att hens forskning fortsättnings är precis lika viktig. Men situationen känns ändå lite sur för jag har verkligen försökt bli bättre på det här med att vara mindre fördomsfull och att ge folk en andra chans. Det här gör inte direkt mitt lilla projekt lättare.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag sysslar med det här nyhetsbrevet. Också den här veckan har jag konsumerat en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Den här essän som Harvardekonomen Seth Stephens-Davidowitz skrivit för NYTimes om stora dataset och den rikaste 0,1 procenten av amerikaner är fascinerande. Alla känner till Bezos, Gates och Zuckerberg. Men de är bara toppen av isberget så att säga. De flesta rika amerikaner sysslar med väldigt osexiga grejer så som marknadsundersökning eller så äger de kanske en bilaffär. Fokus ligger just på att äga. Det är egentligen omöjligt att bli stenrik på förvärvsarbete. Och tydligen blir människor lyckliga av trädgårdsarbete, motion och sex.
* Svenska Yle undersökte hur klimatkompensation egentligen går till. Riktigt deppigt men rekommenderar ändå att alla läser den här artikeln. Serien Gröna burgare och kolsvarta krediter har jag ännu inte hunnit se, men den hittas på Arenan.
* I veckans New Yorker finns ett långt personporträtt som Andrew Marantz skrivit om Jack Antonoff. Jag vet att jag tidigare anklagat Antonoff för att vara skyldig till att all popmusik numera låter precis likadant. Men jag kan inte förneka det – han har skrivit, producerat och spelat ett flertal riktigt ypperliga poplåtar under sin karriär.
* Inom opinionsbildning och medieforskning finns begreppet selektiv exponering, som jag skrivit om i ett tidigare brev. Vad beträffar rättstvisten mellan Johnny Depp och Amber Heard upplever jag att jag fallit offer för oavsiktlig exponering då jag mot min vilja ser en massa rubriker, bilder, videoklipp och think pieces om fallet. Jag är över huvud taget inte intresserad av det här tragiska mediefiaskot och ändå har jag ungefär koll på vad som pågått i rättssalen. Kaitlyn Tiffany har skrivit en intressant text i The Atlantic om fankultur, särskilt i förhållande till fallet Depp mot Heard. Tiffany skriver nämligen att de som uttrycker sitt stöd för Johnny Depp egentligen inte är hans fans utan de är i första hand Amber Heards anti-fans.
* Simon Parkin har skrivit en mycket bra long read för The Guardian om Albert Einstein och immaterialrättigheter. Rekommenderar varmt.
* Jonas Forsbacka är en frisk fläkt på HBL:s kulturredaktion. (Vänligen notera att jag gillar kulturredaktionen väldigt mycket annars också.) I den här krönikan slår Forsbacka huvudet på spiken och sätter ord på en känsla som jag ganska ofta får när jag skriver mitt nyhetsbrev.
”Det slår mig att huvudrollerna påminner om mig själv, som trots att det sägs att kulturen består av så mycket mångfald och frihet ändå konsumerar samma som alla andra på strömningstjänster som Netflix och Spotify.”
* Jag har en enorm kunskapslucka, jag vet nämligen pinsamt lite om Kina. Jag avser inte endast hur landet fungerar som ett samhälle och politiskt system, utan precis allt från historia, traditioner och kultur till internationella relationer och mjuk makt. Men jag har som målsättning att bli bättre. Här ett första steg, nämligen ett fotoreportage i The Guardian om unga rebelliska kineser som bryter mot normer och förväntningar. Och om du kan finska kan du prenumerera på Substacken Kiina-ilmiöt. På svenska har jag bekantat mig med Nationellt kunskapscentrum om Kina.
* Logotyper är så att säga last season. Numera vill varumärken, eller mer specifikt modehus och klädmärken, ha en egen signaturfärg. Tänk Tiffany Blue och Hermès orange. Katie Deighton har skrivit en kul text i WSJ. Och om du är intresserad av Pantone gillar du kanske det här avsnittet av Slates podd Thrilling Tales of Modern Capitalism.
* Teaterkritikern Laura Collins-Hughes har intervjuat fem stycken scenografer som berättar om sina senaste skapelser i NYTimes. Vackra bilder och trevlig text.
* Avslutningsvis veckans överlägset bästa videoklipp, som alla säkert redan hunnit se.
Efter att ha studerat Jack Antonoffs diskografi slängde jag ihop en liten låtlista.