Skrämmande kvinnor
Giorgia Meloni, Marine Le Pen, Riikka Purra … I vissa avseenden också Liz Truss. Prominenta kvinnliga politiker, partiledare och premiärministrar. Förutom att de alla råkar ha ljust hår representerar de högerpartier och har väldigt stränga åsikter. Och jag upplever dem alla som skrämmande.
Det är på något sätt särskilt obehagligt med kvinnor som leder nyfascistiska eller högerpopulistiska partier. Jag menar inte att Jair Bolsonaro, Viktor Orbán eller Andrzej Duda framstår som mysiga eller sympatiska personer i jämförelse men på något sätt överraskar det inte ett dyft att manliga politiker vill inskränka kvinnors rättigheter eller försvåra vardagen för olika minoriteter.
Däremot restes mitt nackhår när Purra under måndagen presenterade sannfinländarnas finskhetsprogram och beskrev den hatfyllda blaskan som ”vacker och stärkande”. Le Pen kanske gosade med sina katter under valrörelsen men hennes tidigare valkampanjer har finansierats med skumma ryska pengar och hon har bland annat uttryckt öppet islamofobiska åsikter. Meloni vill inte förbjuda abort helt och hållet men nog försvåra processen, dessutom har hennes politik i allmänhet starka inslag av trumpism. Truss i sin tur verkar stenhårt tro på nedsippringsteorin, vilken mig veterligen aldrig har visat sig fungera i praktiken.
Även om jag definitivt vill se större mångfald, bättre representation i politiken och fler kvinnor på samhällets topposter kan jag inte se det som någon sorts feministisk framgång eller äkta jämställdhet att Italien får sin första kvinnliga premiärminister i form av en person som vill försämra kvinnors rättigheter.
Efter att ha funderat på saken i några dagar har jag ändå kommit fram till att det här egentligen måste handla om någon sorts internaliserad misogyni eller en omedveten och orimlig förväntning att kvinnor trots allt ska på något sätt vara mjukare eller godare. Och det här är problematiskt. Självklart kan kvinnliga politiker (och kvinnor i allmänhet) vara hänsynslösa och känslokalla. Givetvis finns det även kvinnor i de högerpopulistiska delarna av det politiska spektret. Och i ärlighetens namn har Finlands hyllade kvinnoledda rödgröna regering inte heller gjort särskilt bra ifrån sig på sistone med tanke på fiaskot kring vårdkrisen. Så nu håller jag på att rannsaka min egen världsbild och uppfattning av maktens kvinnor.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag otroliga mängder nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jon Lee Anderson har skrivit en lång artikel i New Yorker om Abiy Ahmed. Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019. Den etiopiska premiärministerns kritiker menar att han är ansvarig för den blodiga konflikten i Tigray. Jag vet att jag konsumerar och rekommenderar alltför mycket engelskspråkiga medier, men tror ni att till exempel DN eller HBL skulle ha fått åka omkring i Addis Ababa med Abiy Ahmed? Jag tror tyvärr inte det.
* Pajtim Statovci är en fenomenal författare. Han har skrivit en trevlig text för NYTimes om hur han blev en bokälskare även om han växte upp i en familj där man egentligen inte läste böcker. Dessutom tar han läsaren med på en liten litterär vandring i Helsingfors. Alla tre av Statovcis romaner är läsvärda men jag tycker särskilt mycket om Bolla.
* Joan Didion dog i december, förra veckan ordnades en minnesstund för henne i New York City. Här kan du se den i sin helhet. Bland andra Vanessa Redgrave, Jia Tolentino och Patti Smith var på plats och höll tal, läste dikter, sjöng med mera. En mycket vacker tillställning för en otrolig skribent.
* Det går inte särskilt bra för flygindustrin och flygbolagen försöker frenetiskt hitta på sätt att locka till sig resenärer. Kitty Drake har skrivit en riktigt underhållande text i FT om maten som serveras i de dyrare delarna av ett flygplan. Ju högre upp i luften flygplanet befinner sig, desto sämre blir människans smaksinne. Det här förklarar varför saltiga snacks och drycker smakar särskilt gott under flygresor.
* En trend som för min del gärna får vara i längre än ett par modesäsonger: skräddarsydda kläder, inte endast kostymer utan också streetwear. Snyggt reportage i WSJ skrivet av Jamie Waters om klädateljén Clothsurgeon i London.
* Otroligt snyggt fotoreportage i NYTimes Magazine. Sex olika fotografer reste till sex olika delar av världen för att dokumentera sex olika sorters möten med djur. Den andra delen, som handlar om djurcaféer i Sydkorea, är visserligen obehaglig men de övriga fem är jättefina.
* Jag älskar Nick Cave och jag uppskattar honom enormt mycket som musiker. Men efter att ha läst alla artiklar om Thomas Houseagos utställning på Sara Hildéns konstmuseum i Tammerfors får jag någon sorts syntax error. Om jag förhåller mig ytterst skeptisk och kritisk till influerare som vill bli författare/fotografer/musiker och betraktar dem som oseriösa, varför känns det då mer äkta när musikern och författaren Cave tillsammans med skådespelaren Brad Pitt debuterar som skulptör? Och varför känns Cave som en mer trovärdig konstnär än Pitt? Är det Caves mörker och melankoli som passar ihop med tropen om den plågade och lidande konstnären? Det faktum att han faktiskt studerat konst innan han slog igenom som musiker? Eller påverkas jag av This Much I Know To Be True, som faktiskt visar Cave i sin keramikstudio? Hur som helst, här kan du läsa Helen Korpaks recension. Och om du har vägarna förbi Tammerfors pågår utställningen till den 15 januari 2023.
* I lördags hade jag återträff med den årskurs som jag pluggade journalistik med i Göteborg 2015. Det visade sig att vi som jobbar med medier utgjorde en minoritet. De allra flesta har bytt bransch eller pluggar till ett annat yrke. Och tidigare under förra veckan publicerades den här kolumnen skriven av Liselott Lindström om varför så få av hennes studiekamrater jobbar som journalister. Jag vet inte exakt vilka jobb Lindströms studiekamrater har numera men det som överraskade mig vad beträffar mina svenska kolleger var att endast någon enstaka jobbar med kommunikation. De flesta har börjat jobba med något helt annat än medier och kommunikation. En jobbar som administratör på ett sjukhus, en annan på en förskola och en dagshandlar med aktier. En pluggar till högstadielärare, två har studerat juridik.
* Om du vill lära dig lite mera om svenskan i Finland rekommenderar jag det här avsnittet av Språktidningens podd där språkvårdaren Maria Fremer går igenom språkets ställning och hur finlandssvenskan skiljer sig från standardsvenska.
* Cirka 70 företag i Storbritannien har experimenterat med en fyra dagars arbetsvecka. Experimentet pågår i sex månader och ungefär halvvägs är de flesta företagen nöjda. (Tänka sig att de anställda är glada då de har mer fritid …) Text i NYTimes.
* Avslutningsvis Instagramkontot Suomen jättikasvisyhdistys, det vill säga föreningen för folk i Finland som odlar enorma grönsaker.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.