Rimliga krav
Jag har eventuellt skrivit det i ett tidigare brev men jag är inte intresserad av sport. För mig personligen betyder exempelvis OS i Tokyo ingenting. Men under de senaste tiderna har jag med stort intresse följt diskussionerna om Simone Biles och Naomi Osaka.
Det är ganska annorlunda att vara elitidrottare i en tid där en förutom själva idrottandet förväntas underhålla publiken i olika sociala kanaler, göra reklam för sponsorer och ställa upp på en massa presskonferenser och andra evenemang. Jag tror tyvärr också att förväntningarna och pressen är extra hårda då det handlar om två unga icke-vita kvinnor. Jag gissar att Seppo Räty inte gick omkring och stressade så hemskt mycket över vad folket tänkte om honom under hans aktiva idrottskarriär.
Jag antar att en orsak till att jag inte orkar bry mig om sport är helt enkelt att jag uppfattar det som en rätt så kall och hård värld. Det hela känns så väldigt obarmhärtigt. Att flera år eller årtionden av extremt hårt och målmedvetet arbete kulminerar i en eller ett par korta stunder känns alldeles förfärligt. Jag blir förtvivlad då jag tänker på fotbollsspelare som ska skjuta avgörande straffsparkar i en turnering, till exempel.
Mer än något annat tycker jag det är sorgligt att vi tycker Simone Biles och Naomi Osaka är ”modiga” då de ”vågar” prioritera sin psykiska hälsa. Varför är det modigt att erkänna sina svagheter och värna om sin hälsa? Vad har det med mod att göra?
Och det här gäller inte enbart elitidrottare. Jag upplever att dagens arbetsliv också kan vara en ganska outhärdlig omgivning, åtminstone i min egen bransch. Jag och mina kolleger jobbar med extremt knappa resurser och förväntas ändå trolla fram stora journalistiska mästerverk.
Vi får skuldkänslor av att sjukskriva oss eller i värsta fall fortsätter vi jobba tills vi går fullständigt in i väggen. För att inte tala om det fullkomligt förvrängda narrativ som glorifierar utmattning. Alla de som beskriver utmattning som någon sorts lärorik och nyttig process, en hero’s journey, förtjänar en rejäl käftsmäll. (Här är det värt att påpeka att jag inte tror på våld.)
Varför måste vi vara så himla starka för att få vara svaga? Och varför betraktar vi ett sviktande psyke som en svaghet? Förstår människor inte hur extremt krävande det är att vara både högpresterande och deprimerad? Det är ett extra heltidsjobb att hålla ordning på en hjärna som inte mår bra.
För mig och människor i min omgivning har depressioner eller utmattning inte gjort oss till bättre personer. Vi har inte kommit fram till några stora livsinsikter – förutom att arbetslivet är tungt och att det krävs stora samhälleliga och kulturella förändringar. Och vad beträffar depression så förefaller det vara ett mörkt moln som hänger kvar över en. Det gäller bara att anpassa sig och hoppas att det inte blir oväder igen.
Under de senaste veckorna har det också dykt upp nya prenumeranter här (hej på er och tack tack). En del av er är sådana som jag inte känner, vilket är både spännande och lite skrämmande. Det skulle kanske vara lämpligt med en liten presentation men vi tar det en annan gång. För vi vet ju alla att den huvudsakliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer några rekommendationer:
* Trailern till filmen House of Gucci har släppts. Det här ser ju väldigt lovande ut, men fy fan så dåliga ”italienska” accenter skådespelarna har.
* Jag har länkat till The New Yorkers Deparment of Returns tidigare. Här ett fotorep som visar hur New York City börjar återvända till det normala efter pandemin. Jag fick ett enormt sug att resa när jag läste den här.
* Trodde du att Facebook och Mark Zuckerberg verkligen vill förbättra världen? Nej, det vill de inte. Jill Lepore skriver i The New Yorker om hur plattformen som skulle förena världen egentligen bara ökar klyftorna och bidrar till psykisk ohälsa.
* Sridhar Ramaswamy jobbade för Google i 15 år. Nu försöker han utmana sin före detta arbetsgivare med en sökmotor som i stället för annonsintäkter bygger på en månadsavgift. Kara Swisher intervjuar Ramaswamy i veckans avsnitt av podden Sway.
* Strömningstjänster är en miljardindustri och afrikanska uppstartsföretag vill ha sin del av kakan. Här ett intressant avsnitt av BBC-podden Africa Daily.
* Precis som så många gånger tidigare tänker jag också den här veckan rekommendera Yles podd Sällskapet. (Nej, jag får inte betalt för att hajpa dem.) Det här är sannolikt Svenskfinlands bästa podd just nu. Den här veckan var det särskilt givande att höra Petra Laiti tala om turism i Sápmi och Jonas Forsbacka analysera olika sorter av humor.
* Avslutningsvis kan ni underhålla er med kontot Veggibeats på Tiktok, som håller på med mashups som borde förbjudas.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag på regnet. Men ni kan till exempel lyssna på den här ypperliga mixtapen av Blood Orange från ett par år sedan.