Raseriet
Eftersom jag är trött och irriterad tänkte jag skriva ner några saker som jag verkligen ondgjort mig över under veckan som gått. Och som ni märker är en del av de här sakerna väldigt känsliga för mig och jag saknar fullständigt förmågan att förhålla mig neutralt till dem.
Kvinnosynen i början av 2000-talet
Jag hatar att samhället behöver ta del av Britney Spears vittnesmål inför en kalifornisk domstol för att inse hur jävligt illa människor med funktionsvariationer och/eller svår psykisk ohälsa behandlas. Jag hatar också sättet hur vi betraktade (unga) kvinnor vid millenieskiftet. Och jag hatar att jag själv internaliserat den här föraktfulla och misogyna synen – den sitter djupt. Och jag verkligen avskyr Justin Timberlake, Perez Hilton och alla andra som tror att ett par inlägg i sociala medier räcker till för att be om ursäkt för den misär som de själv bidragit till. Jag hatar att jag senast i dag gråtit på grund av saker som hänt mig för 17 år sedan.
Kommunikation i coronatider
Jag vet inte hur jag ska uttrycka hur oerhört mycket jag avskyr videomöten numera. Jag börjar också ha aversioner mot Slack, Teams, Messenger osv. Det är kul och praktiskt att chatta med vänner eller ringa videosamtal med kompisar som bor långt borta. Däremot är det extremt utmattande och påfrestande att sköta arbetsrelaterade ärenden via videosamtal och Slackkanaler. Jag märker också hur mycket videosamtalen förvränger min kroppsuppfattning och självbild. Jag blev inte alls överraskad då jag läste att mindre plastikkirurgiska ingrepp blivit vanligare under pandemin. Här en artikel i WP, här en i Vogue, här en i SvD.
Kapitalism och wellness
I veckan talade jag med en av mina bästa vänner, som upplyste mig om att den följande stora hälsotrenden bland vanliga friska människor är att övervaka blodsockret. Så utöver Fitbits, Appleklockor och Ouraringar kommer ni vanliga dödliga att frivilligt fästa blodsockersensorer i era armar. Jag blev så förbannad att jag faktiskt trodde jag skulle få en mindre stroke.
Som en kroniskt sjuk person är jag tvungen att övervaka mina olika kroppsfunktioner – jag har inget val. Det har dessutom varit extremt svårt och dyrt för mig att i tiderna få adekvat vårdutrustning för att sköta min kroniska sjukdom på bästa möjliga sätt. Jag har exempelvis blivit uppmanad av flera läkare att ljuga för att få den vård jag behöver. Jag har också på egen bekostnad beställt vårdutrustning från andra länder. Det här i välfärdssamhället Finland. Och nu har någon hittat på att förutom sömnkvalitet och fysisk aktivitet behöver vanliga människor regelbundet kolla upp sitt blodsocker.
För det första kommer en vanlig lekman inte att ha någon som helst nytta av att kontrollera sina blodsockervärden. En normalt fungerande bukspottskörtel reglerar blodsockret med hjälp av insulin och blodsockret hos en frisk person ligger ungefär mellan 4,0 och 6,0 mmol/l. Att kunna följa de små variationerna i blodsockret kommer inte att ge något som helst mervärde. Tips: vill du må bra och hålla ditt blodsocker stabilt ska du äta regelbundet och undvika raffinerade kolhydrater, mer spännande än det blir det inte!
För det andra gör det mig alldeles rabiat att jag i slutändan själv kommer gynnas av den här “trenden”. Det är nämligen inte särskilt intressant eller lukrativt för techbolag eller läkemedelstillverkare att investera i diagnostiska verktyg för kroniskt sjuka människor eller lägga tid på att utveckla snygga, användarvänliga och intuitiva gränssnitt för insulinpumpar, bara som ett exempel. Däremot är det extremt lockande att vara först ute på marknaden med en ny pryl som alla högpresterande fitness- och wellnessentusiaster kan lägga sina pengar på. En bättre folkhälsa ter sig inte som tillräckligt incentiv för att förbättra kroniskt sjuka personers livskvalitet. Kapitalism suger.
Nu ska jag försöka lugna ner mig för vi vet ju alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Det har gått 50 år sedan Joni Mitchell gav ut sitt fjärde album. Här en artikel i NYTimes där 25 personer berättar hur viktig Blue varit och är för dem. Jag läste den här på datorn, vet inte hur bra den fungerar i mobilen/appen.
* Jag läste först nu den här ganska omtalade artikeln i Wired. Människan kan glömma, däremot kommer internet och rekommendationsalgoritmer ihåg allt. Det kan exempelvis innebära att Instagram påminner om en jobbig händelse utan att vi kan påverka det.
*Department of Returns är en ny artikelserie i The New Yorker som handlar om samhället efter coronapandemin. Jag tyckte jättemycket om den här artikeln om klubbar och nattlivet i New York.
* I slutet av april skrev jag om languishing, men hade helt missat den här uppföljningsartikeln som handlar om motsatsen till languishing, nämligen flourishing.
* Schildts & Söderströms bad Martina Moliis-Mellberg skriva en dikt om pride. Jag tycker resultatet blev väldigt fint.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag givetvis på Joni.