Rapportera eller inte?
Den här veckan är jag ganska fokuserad på populism, samhälleliga normer och mediernas roll i det hela. Med andra ord: jag har bråttom med studierelaterade grejer och då får nyhetsbrevet lite mindre uppmärksamhet än det förtjänar.
Till min stora glädje har den första delen av höstterminen haft en ganska tydlig betoning på sociologi och mindre på kommunikationsteori. Inget fel med kommunikationsteori i sig men själv tycker jag det är intressantare att betrakta politik och politisk kommunikation ur ett sociologiskt perspektiv.
Under den gångna veckan har föreläsningarna och kursuppgifterna handlat om politiska skandaler och hur de tänjer och prövar våra samhälleliga normer. Vilka ord eller uttryck accepterar vi som en del av en (politisk) debatt och vilka betraktas som tabu eller helt enkelt oacceptabla? Själv har jag jobbat med ett kursarbete om sannfinländarnas riksdagsledamot Juha Mäenpää och hans tal i riksdagen där han jämförde asylsökande med invasiva arter. Alltså funderat väldigt mycket på yttrandefrihet och hatretorik.
Som journalist och representant för medier står man alltid inför ett dilemma då en folkvald eller annan makthavare kläcker ur sig något korkat. Å ena sidan har medierna en skyldighet att informera allmänheten om vad som sagts och gjorts i riksdagen. Å andra sidan kan man ifrågasätta om det faktiskt är nödvändigt att ge ett rasistiskt eller annars olämpligt uttalande synlighet. Och när det handlar om populism är syftet med polariserande språkbruk ofta uttryckligen att fånga mediernas uppmärksamhet och förstärka det egna varumärket.
En annan sak som gläder mig är mångfalden på min årskurs. Jag tycker det är väldigt värdefullt att få studera med folk från bland annat Bolivia, Azerbajdzjan och Kina. Hittills har alla föreläsare varit svenskar och främst lyft fram exempel från Europa och Norden. Då har det känts extra viktigt att bli påmind om att det demokratiska ramverk som vi nordbor eller européer utgår ifrån är en avlägsen utopi för en stor del av världens befolkning. (Och jo, jag vet att det är orättvist att en azerisk student behöver påpeka den här typen av självklarheter för resten av årskursen.)
Vidare till veckans rekommendationer. Också den här veckan har jag konsumerat en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har insett att min favoritplattform, Instagram, får mig att må skit. Och den här insikten kom jag fram till långt innan WSJ publicerade den här väldigt diskuterade artikeln för ett par veckor sedan. Facebook, som äger Instagram, är väldigt medveten om de negativa effekterna som plattformen har på unga (särskilt flickor) men vägrar göra något åt saken. Här en annan intressant artikel i WSJ om dopamin och hur digitala beroenden uppstår.
* I veckan besökte jag för första gången en IMAX-biograf. Trevligt med sköna fåtöljer att sitta i (visserligen somnade jag nästan under filmen pga. sömnbrist) men fy fan så hög ljudnivå det var i salen, tyckte synd om mina stackars öron. Poängen ändå att jag såg filmen Dune. Jag är inte särskilt intresserad av science fiction, men visst var filmen imponerande. Ifall du älskar action och specialeffekter och är villig att betala 25 euro för en biobiljett så rekommenderar jag den här. Här kan du läsa DN:s recension. Och här HBL:s.
* Medan vi är inne på film så kommer den nya James Bondfilmen snart att ha premiär. Här en intressant artikel i The Guardian där Stuart Jeffries undrar om det kanske är dags för den brittiska spionen att gå i pension.
The implication is clear: British intelligence is no longer best served by a pale, male and stale former public schoolboy, but by a young woman of colour with more firepower, one imagines, than a Beretta in her stocking top. (Who knows, Nomi may even get a surname.) And she is right: the world has changed and Bond may no longer be fit for purpose.
* Älskar Göteborg djupt och kommer säkert att skriva mera om staden i något skede. I år fyller staden 400 år, här en ganska kul artikel i GP om hur det såg ut i Majorna, Masthugget och Linné för 100 år sedan.
* Journalisten Calvin Kasulke har skrivit en roman som utspelar sig helt och hållet på Slack. Jag har ännu inte hunnit läsa Several People Are Typing men återkommer efter att jag gjort det. Under den tiden kan ni exempelvis läsa den här artikeln om romanen i The New Yorker.
* Jag är alltid ute efter nya intressanta poddar. I veckan började jag lyssna på Skåpet, en podd där Cecilia Blankens, Johanna Swanberg och Peppe Öhman diskuterar allt mellan himmel och jord. Den här podden är som att smyglyssna på ett kompisgäng som sitter vid bordet bredvid mig på ett kafé.
* Ifall någon blev väldigt intresserad av det här med populism och journalistik så här kommer tre artiklar om ämnet. Om du inte har tillgång till en artikeldatabas kan du mejla mig så skickar jag dig en kopia.
Ekström, M., Johansson, B.(2018) Talk scandals: the power of mediated talk.
Ekström, M., Patrona, M., Thornborrow, J. (2018). Right-wing populism and the dynamics of style: a discourse-analytic perspective on mediated political performances.
Ekström, M., Patrona, M., Thornborrow, J. (2021). Reporting the unsayable: Scandalous talk by right-wing populist politicians and the challenge for journalism.
* Avslutningsvis hoppas jag att alla som ännu inte sett Michaela Coels delvis självbiografiska miniserie I May Destroy You gör det så fort som möjligt. Finns på HBO i Norden. Obs! Triggervarning för olika former av sexuellt våld. Och lyssna gärna också på hennes tacktal under årets Emmygala.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag inte på något men ni kan ju till exempel kolla upp den här spellistan som jag brukar ha på i bakgrunden medan jag pluggar.