Parasitera Tiktok
För en vecka sedan var jag på en intressant gästföreläsning. Medieforskaren Noam Tirosh från Ben-Gurions universitet i Negev talade om sin pågående fallstudie. Tillsammans med sin forskarkollega Yael Gordon studerar han Tiktok och flyktingskap. Mer specifikt analyserar forskarna en ukrainsk Tiktokkändis, Valeria Sjasjenok (jag har antagligen transkriberat hennes namn fel, hennes användarnamn på Tiktok är @valerisssh), och hur hennes videoklipp påverkar sättet hur vi uppfattar flyktingskap och hur vi betraktar flyktingar.
Det här har förstås väldigt mycket med stereotyper, fördomar och dikotomier (vi och de) att göra med. Eftersom Sjasjenok är en konventionellt vacker, vit, europeisk kvinna motsvarar hon kanske inte direkt den uppfattningen som många felaktigt har om flyktingar. Värt att påpeka att Sjasjenok använder själv ordet flykting i sina videor, det är alltså inte en kategorisering som forskarna gjort. Visserligen är det oklart för mig om hon använder ordet ironiskt eller inte. Hur som, Sjasjenok har cirka 1,3 miljoner följare på Tiktok och vissa av hennes klipp på plattformen har mer än 50 miljoner visningar. Hon har också gett ut en bok och intervjuats av ett flertal traditionella medier, hennes kändisskap har alltså nått också utanför Tiktok.
Fallstudien är fortfarande halvfärdig men Tirosh presenterade några preliminära fynd som jag tyckte var intressanta. Förutom att Sjasjenoks videor bjuder på en rätt så unik inblick i kriget i Ukraina är innehållet satiriskt och politiskt men på ett lekfullt sätt. Sjasjenok utnyttjar skickligt olika Tiktoktrender och skämtar samtidigt om väldigt allvarliga saker. Innan hon flydde Ukraina delade hon till exempel ”humoristiska” klipp om livet i ett skyddsrum och videor där hon avbryter sina vardagliga bestyr då flyglarmet varnar om nya luftangrepp mot hennes hemstad Tjernihiv. Stundvis är hennes humor väldigt, väldigt mörk. Sjasjenoks videor har också opinionsbildande attribut och en strategisk dimension – det här var huvudorsaken till att jag ursprungligen gick på föreläsningen.
Ett intressant begrepp som nämndes under föreläsningen var parasitic resistance, som jag kikade på lite närmare eftersom det eventuellt kan vara relevant också för min masteruppsats. Kultur- och medieteoretikern Anna Watkins Fisher utgår från Gilles Deleuzes tolkning och definition av motstånd (jämför med Michel Foucault) och inspirerad av bland andra Nathan M. Martin har hon vidareutvecklat konceptet om en form av parasitism. I sin bok The Play in the System: The Art of Parasitical Resistance förklarar Watkins Fisher hur parasitism kan betraktas som en form av konstnärligt motstånd och använder bland annat konstduon Ubermorgen som exempel.
Genom parasitism, alltså att påverka eller utnyttja inifrån, kan konstnärer manipulera mekanismerna som legitimerar privatiseringen av och tillgången till diverse varor och tjänster. Parasitismen blir alltså ett sätt att göra uppror mot en modern politisk ekonomi där massiva storföretag dikterar spelreglerna medan mindre aktörer antingen tvingas att anpassa sig eller lägga ner sin verksamhet.
2006 fick Ubermorgen tillgång till Amazons digitala bokkataloger och lyckades med hjälp av botar manipulera förhandsvisningsfunktionen så att konstnärerna kunde ladda ner en massa böcker i PDF-format. Böckerna spreds sedan i olika p2p-nätverk. Slutresultatet, Amazon Noir, kan betraktas som en sorts kombination av hacktivism och konstnärlig performance. Samtidigt som Amazon försökte förstärka sin monopolliknande ställning inom e-handeln av böcker utnyttjade Ubermorgen ett verktyg som företaget själv utvecklat (förhandsvisningen) för att uppmärksamma omvärlden om effekterna av Amazons marknadsdominans. En form av parasitism men också motstånd.
I en extremt påfrestande situation där Valeria Sjasjenok tvingats fly sitt hemland och i vissa avseenden gått miste om sin ungdom (hon är 21 år gammal) parasiterar hon på Tiktok och den uppmärksamhetsekonomi som vi lever i. Genom att medvetet utnyttja rekommendationsalgoritmen skapar hon innehåll som fångar människors uppmärksamhet. Dels uppdaterar Sjasjenok dem om det pågående kriget i Ukraina, dels fungerar hon som en opinionsbildare. Dessutom kan man säga att hon kommersialiserar sin berättelse. Sjasjenok bevarar kontrollen över sitt narrativ eftersom hon själv väljer vilka delar av sin vardag eller verklighet hon lägger ut på Tiktok, precis som vilken influerare som helst.
Jag tyckte det var fascinerande att scrolla bland Sjasjenoks videor och betrakta dem som en form av strategisk kommunikation. Egentligen avviker innehållet inte särskilt mycket från andra Tiktokkändisars, stora delar av det är väldigt vardagligt men i bakgrunden ligger ändå en humanitär kris och händelser som sannolikt varit traumatiska för Sjasjenok. Vissa forskare som deltog på gästföreläsningen tolkade faktiskt hennes videor som ett sätt att bearbeta krigets trauma.
Vi kan tycka vad vi vill om Tiktok, influerare, uppmärksamhetsekonomi och att göra innehåll eller underhållning om ett krig, men jag uppskattar Sjasjenoks subversiva videor och parasiterande av sociala medier. Och även om jag betraktar sociala medier som problematiska på många olika sätt tycker jag det är viktigt att studera dem och de fenomen som de ger upphov till.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här brevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Som de flesta säkert känner till pågår det stora protester i Israel mot regeringens försök att ta kontroll över statens rättsapparat. Utvecklingen är den samma som i Polen och Ungern. Ruth Margalits långa text i The New Yorker handlar bland annat om detta men framför allt om den högerextrema och islamofoba partiledaren och ministern Itamar Ben-Gvir. Skrämmande läsning.
* Jag lyssnar väldigt mycket på poddar. De flesta av dem görs av journalister och handlar om nyheter och aktualiteter (se följande rekommendation). På sistone har jag märkt att jag saknat audio där experter diskuterar. Lyckligtvis tipsade en kompis nyligen om podden The Rest is History. Jag älskar att lyssna på historikerna Tom Holland och Dominic Sandbrook. Precis som min kompis sa är det uttryckligen duons dynamik som är så himla skön. Jag började lyssna på podden från början och kan till exempel varmt rekommendera avsnitten om 1990-talet, häxor och mat.
* Om knappt en månad är det riksdagsval i Finland och eftersom jag pluggar politisk kommunikation tycker jag förstås att valrörelsen är extra spännande. HS publicerade i slutet av februari en riktigt ypperlig text om partier och kandidater som med allra största sannolikhet inte kommer att komma in i riksdagen. Emil Elo har skrivit det här väldigt intressanta reportaget. Elo medverkar också i HS podd Lauantaikerho tillsammans med Robert Sundman och Susanne Salmi. Rekommenderar för finskkunniga politiknördar.
* Jag har mått ganska dåligt under den senaste tiden på grund av min masteruppsats men blev väldigt glad av den här texten i Washington Post. Nick Axten började skriva på sin doktorsavhandling 1970 men lämnade akademin 1975. 53 år efter att han ursprungligen inlett skrivprocessen disputerade han. En feel good-artikel skriven av Dan Rosenzweigh-Ziff.
* På 1800-talet var det förbjudet för kvinnor i Frankrike att äga företag utan särskilt tillstånd från en manlig förmyndare (make eller far). Änkor utgjorde ett undantag. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin, Louise Pommery och Lily Bollinger är bara några av änkorna som vi får tacka för champagnen som vi njuter av i dag. Mycket intressant reportage av Lily Radziemski på BBC.
* Äntligen såg jag filmen Shiva Baby (länk till trailern), den finns nu på HBO. Rachel Sennott är alldeles strålande i huvudrollen. Se den här om du längtar efter en lite vrickad komedi.
* Jag tecknade en testprenumeration på Britbox. Hittills har jag endast hunnit se Stonehouse (länk till trailern). Riktigt bra miniserie, särskilt för alla som är förtjusta i Matthew MacFadyen. Serien utgår från verkliga händelser. På 1970-talet råkade den brittiska parlamentsledamoten John Stonehouse illa ut och iscensatte sin död för att undvika rättegång och fängelsestraff. Om du gillade A Very English Scandal kommer du sannolikt att gilla den här med.
* Jag har redan rekommenderat The Banshees of Inisherin (den här gången har jag till och med lyckats stava rätt namnet på filmen …). BBC publicerade förra veckan en skön text om Delia Barry, den 83-åriga damen som stickat tröjorna i filmen. Filmens kostymer har för övrigt också hyllats i Vogue.
* Ella Hawkins är konstnär och hennes konst går ut på att dekorera kex. Så fina!
* Sommaren från De fyra årstiderna av Vivaldi men spelad på en analog synth.
* Världens tråkigaste siffra, enligt Scientific American.
* Avslutningsvis ett av Instagrams bästa nostalgikonton, Velvey.