Om civil olydnad
Under den senaste veckan har jag funderat ganska mycket på civil olydnad. Det hela började med ett avsnitt av The New Yorkers podd Radio Hour där programledaren David Remnick intervjuar svenska humanekologen, författaren och aktivisten Andreas Malm.
Malm forskar och undervisar vid Lunds universitet i förhållandet mellan klimatkriser och kapitalism. Han menar att klimatrörelsen behöver göra en ny kritisk bedömning av huruvida det finns någon poäng med icke-våldsamt motstånd. Med andra ord tror Malm inte på fredliga demonstrationer, offentliga debatter eller internationella klimatavtal. I stället förespråkar han handlingar – radikala sådana.
Han understryker att de här handlingarna inte får skada människor eller djur, men exempelvis förstöring av privat eller offentlig egendom är acceptabelt och till och med önskvärt. Malm var själv en del av aktivistgruppen Asfaltdjungelns indianer, som tömde däcken på stadsjeepar i flera svenska storstäder 2007. Han är också aktuell med boken How to Blow Up a Pipeline där han vidareutvecklar sina tankar om sabotage som en acceptabel och logisk del av klimataktivism och sin kritik mot klimatrörelsens pacifistiska rötter.
Kanske det är jag som är uttråkad eller kanske Malm är en ovanligt duktig och övertygande retoriker, men på något sätt kändes hans resonemang uppfriskande. De som läst nyhetsbrevet under en längre tid kanske minns att jag inte är särskilt förtjust i Extinction Rebellion. Inte på grund av att jag motsätter mig klimataktivism eller civil olydnad utan för att jag anser att deras verksamhet stundvis saknar en intersektionell analys.
Så när ER blockerade trafiken längs med Mannerheimvägen i Helsingfors under förra veckan märkte jag att jag betraktade rörelsen annorlunda än tidigare. Efter att ha tagit del av Andreas Malms tankar förefaller ER:s främsta krav (att regeringen måste utlysa ett klimat- och miljönödläge i Finland och vidta regelbunden krisrapportering) som lite … barnsligt och framför allt otillräckligt. Jag ser inget mervärde i att utlysa ett klimat- och miljönödläge. Deeds not Words.
Samtidigt är det värt att påpeka att majoriteten av forskarna inom sociologi, särskilt miljösociologi, är av den åsikten att aktivism är en central drivkraft i kampen mot klimatkatastrofer. Dessutom är aktivismen ett av de ganska få alternativen som en enskild medborgare har för att påverka samhället. I samband med ER:s demonstrationer publicerade forskaren och facklitterära författaren Janne M. Korhonen ett väldigt omfattande blogginlägg (på finska) om förhållandet mellan aktivism och klimatåtgärder. Enligt Korhonen råder det ingen brist på kunskap om klimatkatastrofer eller olika sätt att bekämpa dem. Det enda som saknas är politisk vilja att verkligen vidta nödvändiga åtgärder och tillämpa den tillgängliga kunskapen. Och enligt forskningen är protester och demonstrationer rätt effektiva sätt att påverka både beslutsfattare och de allmänna attityderna i samhället.
Oberoende om ni tänker tömma däcken på grannens stadsjeep, sätta er ner på huvudgatan i Helsingfors eller bara leva era liv så vet ni alla att den huvudsakliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Minns ni Andrea Elliotts reportageserie i NYTimes från 2013? Den som handlade om 11-åriga Dasani, hennes familj och hemlöshet i New York City. Elliott har följt Dasanis uppväxt och skrivit både ett uppföljande reportage och en bok som ges ut nu i oktober. Ursprungligen tyckte jag att serien var ett journalistiskt mästerverk, senare har jag funderat om den egentligen bara var snyggt paketerad misärporr. Ni kan avgöra själv. Men jag tycker den uppföljande texten ger en ganska nyanserad bild av hur det är att växa upp som svart och fattig i USA.
* Känner ni till #americancore? En motreaktion till kulturell appropriering där främst asiatiskamerikanska profiler på Tiktok gör satir om olika amerikanska institutioner. The New Yorker förklarar fenomenet.
* En analog rekommendation. Journalisten Laura Airola bestämde sig för att donera äggceller men insåg snabbt att processen är väldigt komplicerad på många olika sätt. Särskilt privata fertilitetskliniker är extremt selektiva och ställer väldigt stränga krav på donatorer. Airolas reportage finns i senaste numret av Image, hittade ännu inte den på nätet. Uppskattade särskilt skribentens filosofiska funderingar om vad som är god medicinsk praxis och vad som kan tolkas som renodlad eugenik. Och om det här ämnet intresserar kan jag också tipsa om The Atlantics reportage om fosterdiagnostik, Danmark och barn med Downs syndrom (ursprungligen publicerad i december 2020).
* På tal om Extinctions Rebellion och civil olydnad skrev HBL:s kulturchef Fredrik Sonck en intressant krönika i lördags där han frågar varför vanliga medborgare har en så mycket större förståelse för kommersiell olydnad än civil olydnad.
* Det har gått 50 år sedan Stanley Kubricks filmatisering av Anthony Burgess roman A Clockwork Orange hade premiär. NME har intervjuat Malcolm McDowell, som spelade Alex DeLarge i filmen.
* Inte direkt ett fotoreportage men den här artikeln i NYTimes innehåller en massa bilder och handlar om getter och hur de kan bekämpa markbränder.
* Nu har också jag sett Emerald Fennells thriller Promising Young Woman. Kluvna känslor. Å ena sidan är filmen en mörk och läcker berättelse om hämnd, men å andra sidan var filmen stundvis väldigt, väldigt obehaglig. Om den här inte längre går på en biograf nära dig så går den att köpa eller hyra åtminstone på Apple TV.
* Triggervarningar. Jag har själv också använt dem i mitt nyhetsbrev, men färska forskningsresultat tyder på att de inte nödvändigtvis fungerar och kan till och med ha en motsatt effekt.
* Ibland inbillar jag mig att jag inte längre är intresserad av nyhetsautomation, datorstödd journalistik eller artificiell intelligens. Men nej, det här har ännu inte blivit ett kapitel som jag lämnat bakom mig. The Guardian har intervjuat forskningsprofessor Kate Crawford, som jobbar med AI på Microsoft. Hon har också nyligen gett ut en bok om AI.
”AI is neither artificial nor intelligent. It is made from natural resources and it is people who are performing the tasks to make the systems appear autonomous.”
Och samtidigt kan jag också rekommendera John Naughtons kommentar om AI och textproduktion.
* Avslutningsvis ett Youtubetips. Jag älskar Chef John (John Mitzewich) och hans matlagningsvideor. Inget onödigt tjafs, “roliga” dad jokes och Mitzewich röst är bara så lugnande. Här ett recept på en enkel äppeltårta.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.