Några ord om mediesamarbeten i Svenskfinland
Sociologen Kjell Herberts efterlyser en debatt om finlandssvenskt samarbete i en text som publicerats i både HBL och VBL i helgen. Fokus ligger på nedläggningen av nyhetsbyrån SPT och eftersom min karriärstig påverkats av en tidigare nedläggning av en annan finlandssvensk nyhetsbyrå tänkte jag dela med mig av mina funderingar. Och som de flesta av er vet är HBL min arbetsgivare även om jag just nu är studieledig. I mitt nyhetsbrev uttrycker jag mina personliga och högst subjektiva åsikter. Om ni vill läsa vad HBL har för åsikt i frågan kan ni läsa den här ledaren, som Herberts också hänvisar till i sin debattartikel.
I september 2017 jobbade jag som inhoppare på Finska Notisbyrån, en 130-årig institution som fungerade som ett dotterbolag till nyhetsbyrån STT och betjänade mediehusen i Svenskfinland, ibland också svenska TT. Kanske typ ett år tidigare hade ÅU avslutat sin prenumeration av FNB:s tjänster (livet är lokalt osv.) och i samband med att Yle igen började använda sig av STT:s tjänster fick FNB en ny kund i form av Svenska Yle. För de kommersiella mediehusen var det inte helt optimalt att public servicebolaget publicerade samma innehåll gratis för alla finländare samtidigt som dagstidningarna hade åtminstone en del av FNB:s notismaterial bakom betalvägg. Inga konstigheter där.
Medan jag deltog i ett seminarium på universitetet fick jag mejl av redaktionschefen om att KSF Media och HSS Media plötsligt sagt upp samarbetet med FNB och att situationen var allvarlig. Om jag inte minns helt fel hade de olika parterna tidigare under samma vecka diskuterat utvecklingen av nyhetsbyråns verksamhet för att bättre uppfylla kundernas olika behov. Och så kom nyheten om att mediehusen grundar en egen nyhetsbyrå. För tydlighetens skull ägdes alltså FNB av samma mediehus som tillsammans grundade SPT. Och ett av dessa mediehus blev senare min arbetsgivare. Hänger ni med?
Det rådde ingen tvekan om att Svenskfinland var på tok för litet för två nyhetsbyråer och att FNB:s verksamhet omöjligen kunde fortsätta med en kundbas endast bestående av Svenska Yle. Av tio fastanställda sades nio upp, vi var också ett antal inhoppare som fick börja leta efter nya jobb.
Utifrån Lina Laurents förtjänstfulla bevakning i branschtidningen Journalisti har jag fått den uppfattningen att beskedet om nedläggningen av SPT inte förmedlades på ett särdeles schysst sätt. Att förlora sitt jobb under ett Teamsmöte är förjävligt.
Också efter nyheten om FNB:s undergång var vi många som förväntade oss nyhetsartiklar, ledare, insändare och debatter. Också då försökte flera personer påpeka vilken enorm domänförlust FNB:s nedläggning var – särskilt med tanke på det nordiska samarbetet som TT och STT hade. Också då fick vi främst nöja oss med branschtidningens rapportering och någon enstaka liten insändare.
Jag tänker inte heller låtsas som att det inte har sårat mig (och antagligen också mina före detta kolleger) att läsa en del inlägg som journalistkolleger skrivit om FNB i olika sociala medier under den senaste tiden. Jag kan absolut hålla med om att den bilden av FNB som en del äldre journalister (som tydligen drömmer om att återuppliva nyhetsbyrån) målat upp är förskönad. Jag tycker också att FNB borde ha förnyat sig och uppdaterat sina arbetssätt. Men FNB var trots allt en del av en stor nyhetsredaktion med omfattande riksbevakning och utmärkta relationer till landets högsta maktelit. Därför har det varit svårt för mig personligen att betrakta SPT som en nyhetsbyrå i samma bemärkelse eftersom redaktionen inte haft ett likadant nyhetsmaskineri i bakgrunden. Det betyder inte att det jobb som skribenterna på SPT gjort – och fortfarande gör – är på något sätt mindre värdefullt. För en språklig minoritet är varje röst och redaktion viktig.
Det har inte varit någon hemlighet att SPT haft svårigheter med ekonomin trots betydande stöd från både staten och fonder, FNB kämpade med exakt samma problem. Att verksamheten inte kunde fortsätta i sin nuvarande form hade väl de flesta kunnat förvänta sig men att hela SPT läggs ner kom nog som en överraskning. Åtminstone för mig. Eftersom jag haft minimal kontakt med kollegerna på HBL vet jag inte exakt hur beskedet mottagits på redaktionen men tack vare de nyrekryteringar och omstruktureringar som gjorts under den tiden som jag varit borta utgår jag från att tidningen klarar av att fylla sina sidor (digitalt och i pappersformat) också utan material från SPT.
Varför är det så omöjligt för de finlandssvenska medierna att framgångsrikt samarbeta med varandra? Därför att verkligheten och vardagen i de olika delarna av Svenskfinland ser så olika ut. Medierna i Österbotten, Åbo och Nyland har diametralt olika intressen och det är väldigt svårt för en liten redaktion som FNB eller SPT att uppfylla allas önskemål och behov. Till skillnad från ÅU, VBL, ÖT, VN och ÖN kan HBL inte heller betraktas som en lokaltidning, även om det under årens lopp gjorts olika försök att profilera tidningen som en sådan.
Jag tycker inte det är på något sätt kontroversiellt att säga att jag som vuxit upp i en tvåspråkig familj i huvudstadsregionen har en väldigt annorlunda erfarenhet av finlandssvenskhet än någon som vuxit upp i svenskspråkiga Österbotten eller på Åland. Senast i fredags diskuterade jag med en annan finlandssvensk om hurdan kulturchock det faktiskt är att flytta från Vasa till Helsingfors. Och då talar vi om ett avstånd på typ 400 kilometer. Kanske det trots allt inte är så konstigt att olika samarbeten inom Svenskfinland misslyckas.
Jag är ledsen för kollegerna på SPT och det är verkligen beklagligt att så många journalistjobb försvinner från Svenskfinland under den här hösten. Verkligen.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet, nämligen att jag varje vecka konsumerar en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* I förra veckans brev rekommenderade jag den här artikeln i NYTimes men jag vill be om ursäkt för att jag uttryckte mig klumpigt. En vänlig person påpekade att icke-vit är faktiskt ett jättedåligt ord att använda eftersom vi då utgår från att vithet är normen. Så kanske vi kan vara överens om att det alltid är bäst att fråga folk vilka ord de vill att vi ska använda då vi talar med dem och om dem. Ganska bra tumregel i allmänhet, åtminstone för journalister.
* Cirka tre veckor efter alla andra har också jag kollat på Yles fenomenala storsatsning Politiikka-Suomi. Jag är otroligt imponerad av serien och framför allt är jag begeistrad av alla politiker som verkligen bjuder på sig själv. Även om du inte bryr dig så mycket om finsk inrikespolitik rekommenderar jag verkligen den här serien. Varför Yle bestämt att geoblocka avsnitt 4, som handlar om politiska skandaler, vet jag inte men de övriga 9 avsnitten går att se också utanför Finlands gränser. Väldigt bra valuta för skattepengar, faktiskt!
* Så tog COP26 slut och internet fylldes av olika analyser och opinionstexter om vad vi ska tänka och tycka om slutresultatet. Klimatet har inte slutat krisa och det gör säkert var och en gott att ibland lite fundera över de egna konsumtionsvanorna osv. Annaliese Griffin har skrivit en essä för NYTimes om att köpa julklappar.
”This is not about being a Grinch, canceling Christmas or trying to pass a minimalist purity test. It’s about breaking out of a consumer mind-set that demands we constantly buy things — things that we then must care for and eventually dispose of.”
* I ärlighetens namn är James Blunt en fatalt dålig musiker men jag gillar hans humor. Och hans tweets.
* Annie Leibovitz har knäppt många ikoniska bilder. Visserligen tycker jag hennes nyare verk ser alltför retuscherade ut. Och egentligen tycker jag Gillian Laubs bilder på fotografen i den här intervjun i NYTimes är både bättre och intressantare än Leibovitz egna verk, men artikeln är ändå klickvärd.
* The Guardians Sophie Heawood har gjort en jättebra intervju med Olivia Colman. Tydligen är det lättare att spela mördare än drottning. Imponerande skådespelare oberoende!
* Efter 13 år av förmyndarskap ser det ut som att Britney Spears faktiskt får bestämma över sitt eget liv och förvalta sina egna pengar. Ronan Farrow och Jia Tolentino förklarar i The New Yorker vad som kommer att hända nu.
* Jag har sedan tidigare en enorm uppskattning för journalisten och författaren Johanna Vehkoo. Jag har nästan lyssnat klart boken Oikeusjuttu, som är en vidrig historia om vad som hände efter att Vehkoo använde uttrycket nazistclown för att beskriva en högerextremistisk lokalpolitiker i ett Facebookinlägg. I boken avslöjar Vehkoo väldigt intima detaljer om en utdragen rättsprocess som verkligen präglas av en stark Kafkastämning. Hemska saker.
* I måndags höll statsvetaren Anders Sundell en gästföreläsning för min årskurs om datavisualiseringar. Rekommenderar hans Twitterflöde, särskilt om man är intresserad av roliga och intressanta sätt att presentera data. Här en snygg visualisering av alla träd i Göteborg.
*Avslutningsvis kan ni kolla det här lustiga isländska parodiklippet. Eller kanske ni alla hunnit se den redan.
Medan jag skrev det här brevet var jag så stressad och nervös att jag inte lyssnade på något alls men José González har ett relativt nytt album som jag försiktigt bekantat mig med under veckan som gått.