Några ord om mediernas svaga punkter
”Det märks att du aldrig behövt grubbla över priset på dagligvaror”, sade en god vän till mig en gång när vi handlade tillsammans.
Vi stod framför en hylla med olika hygienartiklar och jag lade ner prylar i min kundkorg utan att desto mera tänka på saken. Men hon hade ju rätt. Även om jag aldrig haft en massa pengar har de ekonomiska realiteterna i mitt liv aldrig heller varit sådana att jag varit tvungen att räkna varje cent. Jag skriver absolut inte det här för att skryta utan för att redogöra för den utgångspunkt som jag har. Jag vet att jag är extremt priviligerad i det här avseendet.
Jag tycker att en av de viktigaste orsakerna till att läsa nyheter och konsumera kultur i olika former är att få en bättre förståelse av världen. De flesta människor lever trots allt ett ganska normativt liv och umgås kanske främst med människor som liknar dem själva. Då är det lätt att utgå från att andra människors vardag ser väldigt lika ut som den gör för oss själva. Det här är givetvis inte sant.
Under 2010-talet började vi (åtminstone i Finland) föra seriösa diskussioner om vikten av mångfald, representation och normkritik. Vi försöker se till att exempelvis deltagarna i en paneldiskussion representerar olika kön och att olika minoriteters röster och rättigheter beaktas i olika sammanhang. Men trots en ökad förståelse för behovet av mångfald finns det fortfarande svaga punkter i mediernas narrativ och den värld som vi journalister målar upp.
De allra flesta journalister i Finland är högutbildade och många kan anses tillhöra medelklassen. Både med tanke på inkomster men särskilt med tanke på kulturellt kapital. Det betyder att vi ofta skriver utifrån det vi själv känner till, alltså ett medelklassperspektiv. Det finns kanske inte så många journalister som är bekanta med den vardag som människor i mer utsatta eller marginaliserade positioner lever i. Det här betyder i sin tur att journalister inte alltid är tillräckligt finkänsliga eller lyhörda då vi intervjuar exempelvis personer som utsätts för rasism och rasifiering eller personer som har någon sorts funktionsvariation.
Så den här veckan försöker jag vara lite konstruktiv och i första hand rekommendera grejer som på något sätt gett mig en bättre förståelse av världen och samhället. För som ni vet skriver jag det här nyhetsbrevet främst för att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former. Tyvärr är de flesta rekommendationerna på finska den här gången.
Här kommer jättemånga rekommendationer:
*Journalisten Jeanette Björkqvist och fotojournalisten Niklas Meltio har gjort flera artiklar om olika former av utsatthet. Nu är de aktuella med dokumentärfilmen Narkomani, som finns på Arenan (går att se utomlands också). I Helsingfors följer de Julle, Konsta och Jouni, som alla kämpar med svår missbruksproblematik. I Köpenhamn bekantar de sig med brukarrum och hur de fungerar i praktiken.
*Podden Asta Leppä ja köyhä Suomi finns också på Arenan. Leppä berättar om sina egna erfarenheter av fattigdom och talar med fattiga finländare om bristerna i samhällets skyddsnät. Jag använder med avsikt ordet fattig eftersom Leppä menar att uttryck som låginkomsttagare eller mindre bemedlad förskönar verkligheten.
*Coronapandemin har slagit hårt mot många länder. Däremot har de finländska medierna skrivit väldigt lite om de östeuropeiska romerna och hur deras liv påverkats av pandemin. Här en lång artikel i Iso numero (många av tidningens försäljare är romer), här en annan artikel av samma skribent i Maailman Kuvalehti. Och om du hellre läser på engelska så här en artikel i The Guardian, här en i NYTimes och här en i Politico.
*Medier och välgörenhetsorganisationer måste verkligen skärpa sig i sina sätt att skildra människor från låg- och medelinkomstländer, skriver Voima. Liselott Lindström har också skrivit om problematiken med misärpornografi i sin Söndagsanalys i fjol.
*På femton år har Vänsterunga genomgått en ganska stor förändring. Ny Tid har talat med ordförande Liban Sheikh, men också med ordförandena för andra politiska ungdomsförbund.
*Dokumentärfilmen Collective är en hyllning till grävande journalistik men också bland det sorgligaste jag sett på ett tag. I oktober 2015 dog 64 unga rumäner i en brand på nattklubben Colectiv i Bukarest. Ett team grävande journalister vid tidningen Gazeta Sporturilor avslöjar stora brister i sjukvården och omfattande politisk korruption. Finns på HBO.
Och ännu några rekommendationer till, som inte direkt hör ihop med veckans tema:
*Yle har gjort en jättesnygg artikel om fenomenet Dark Academia. Och det handlar alltså inte om de aviga sidorna av den akademiska världen, utan en estetisk inriktning. Fungerar bäst i mobilen.
*Det är inte alldeles ovanligt att britter som köper gamla hus och renoverar dem hittar gamla skor i väggarna, skorstenarna eller i taken. Det finns ingen exakt förklaring, men nog ett par olika teorier. Härligt reportage i FT. Och en av de intervjuade sakkunniga, Rebecca Shawcross, har en otroligt cool titel, nämligen senior shoe curator.
*Befinner du dig i Jeppis eller planerar du ett besök före slutet av augusti? Jakobstads museum har en utställning Under kjolen 2.0 som handlar om underbyxor/trosor/kalsonger/call it what you want. Här kan du läsa (finska) Yles artikel om utställningen.
*Och på tal om museer så finns det ett i Malmö som heter Disgusting Food Museum. Där kan man bland annat få smaka på rostade marsvin från Peru, ost fylld med larver från Sardinien och fermenterad haj från Island. Här kan du läsa eller lyssna på The New Yorkers long read om äcklig mat.
Under den senaste veckan, också medan jag skriver det här, har jag nästan enbart lyssnat på albumet Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds.