Mina förtvinade sociala muskler
Efter en paus på närmare två år träffade jag min gudmor i går. Det sägs att det är viktigt för barn och unga att ha förebilder och trygga vuxna i sitt liv. Min gudmor har varit en sådan här person för mig.
Jag hör inte till kyrkan och tror inte att vi någonsin talat om religion eller livsåskådning, men många väldigt viktiga visdomar har hon nog delat med sig av. Och särskilt i tonåren tyckte jag hon var skitcool eftersom hon bjöd mig på vin och köpte mig smink i födelsedagsgåva. Hon var med andra ord ”the cool aunt”. Jag i min tur kanske har uppfyllt funktionen som ”dottern hon aldrig haft” i och med att hon har tre söner.
Kanske det beror på pandemin och att jag inte träffat så många människor IRL, eller kanske det helt enkelt bara var så härligt att träffa en person som jag gillar och beundrar så mycket efter en så lång paus. Men jag kände mig alldeles överväldigad när jag satte mig i den kokheta bilen och skulle köra hem. Mina sociala muskler har helt tydligt förtvinat under pandemin och nu är det väl dags att dra till gymmet och träna hur man agerar bland folk.
Anna Russell har skrivit en ypperlig text i The New Yorker om just det här:
”After a lonely year, in-person socializing feels both exciting and alien, like returning to your home town after a long while away. Will everything still be there? Will you have any friends left? Will you have anything to say? Conversation, even on a bar stool, feels creaky and unpracticed. The joints need oiling. Still, there’s only so long you can workshop a squirrel anecdote. Eventually, you will need new material. You will need to leave the house.”
Jag tänkte sätta punkt här eftersom jag är på semester och har inte så mycket att tillägga. Men ja, den egentliga orsaken varför jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har rekommenderat podden This American Life tidigare och tänker göra det igen. Veckans avsnitt handlar om sorg och den gav mig stor tröst. Jag önskar jag hade hört det här avsnittet i juli eller augusti i fjol.
* Som jag nämnt tidigare har jag i skrivbordslådan ett halvfärdigt längre inlägg om mystiska kvinnor och den manliga blicken. Medan ni väntar på mitt mästerverk kan ni exempelvis läsa den här prima artikeln i Bitch Media om filmen Cruella. Se här, igen en artikel om en film jag (ännu) inte sett …
* Veckans fotoreportage finns i The New Yorker och handlar om kvinnor som mer eller mindre frivilligt låtit sitt gråa hår växa ut under pandemin.
* Hur många av er är medvetna om de massiva protesterna som pågår i Colombia? Här en artikel i NYTimes om tre unga colombianer som både protesterar mot sociala klyftor och polisvåld men också ger synlighet för sexuella och könsminoriteter. Att glad pridemånad bara. Glöm aldrig ALDRIG att pride handlar om en kamp för grundläggande mänskliga rättigheter.
* Jag skrev häromdagen en artikel om utpressningsmejl. I en ideal värld skulle slutresultatet ha sett mera ut som den här fina artikeln i The New Yorker. Den handlar om en relativt ny yrkeskår, nämligen personer som förhandlar med hackare. Finns också i audioformat exempelvis på Audm.
* Tidigare i veckan besökte jag Alprosparken i Haga. Jag uppskattar att den allra finaste blomningen kan beundras under inkommande vecka, kanske nästa helg. Definitivt värt ett besök.
* Fiskartorpets vegemeny var en härligt positiv överraskning. Och jo, jag fattar att det här är en ganska udda och retro rekommendation.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag på den här sköna spellistan på Spotify.