Mikrodoser av glädje
Ganska ofta märker jag att jag blir lugnare av att hitta en förklaring till ett fenomen eller en företeelse. När pusselbitarna finner sina rätta platser så att säga. Jag gissar att många som mått dåligt under en lång tid och sedan äntligen fått en diagnos känner igen känslan. Att slutligen få en förklaring till alla symtom och i de allra flesta fall också mediciner som hjälper mot, kanske till och med botar, sjukdomen.
Antagligen har alla redan läst den här artikeln i NYTimes eller åtminstone sett definitionen på ordet languishing i sina flöden. De bästa svenska motsvarigheterna som jag kommer på så här spontant är att avmattas eller tråna. Att inte känna sig fullständigt deprimerad och apatisk men definitivt inte heller lycklig och tillfredsställd. Jag antar att vi är rätt många som känner exakt så. Såsom professorn och organisationspsykologen Adam Grant skriver i artikeln kämpar många av oss med en känslomässig form av postcovid och att namnge jobbiga känslor är ett sätt att hantera dem. Languishing är sannolikt ett av de dominerande känslotillstånden i år, enligt Grant.
Kanske det hjälper oss att orka vidare att veta att den där känslan av ”meh” faktiskt är ett etablerat fenomen inom psykologi och sociologi. Som botemedel rekommenderar Grant bland annat det så kallade flowtillståndet och att dra tydliga gränser och minimera störningar och avbrott under arbetsdagen. Här märker jag en tydlig kulturell skillnad. Grant (amerikan) menar att vi måste må psykiskt bättre för att prestera bättre i arbetet och vara mer produktiva anställda. Som om psykiskt välbefinnande endast har ett värde i förhållande till vår förmåga att skapa mervärde …
Grant föreslår också små ljusglimtar i vardagen som en utväg från det obekväma känslotillståndet. Mikrodosera glädje och framgångar, liksom. Under veckan som gått har mina mikrodoser bland annat bestått av kattbilder (tack, Sonja!), enstaka extra roliga memes, en exceptionellt god cappuccino och faktiskt också den positiva respons som jag fått för det här nyhetsbrevet.
Just nu ser epidemiläget ljusare ut i Finland och jag hör till de lyckligt lottade som redan fått (en dos) vaccin. Och under ett par veckor kände jag en genuin glädje och återfann åtminstone små smulor av den livslust som länge varit frånvarande. Om några veckor kan jag antagligen återvända till redaktionen på Mannerheimvägen och säga upp bilens leasingavtal eftersom jag inte behöver den längre.
Men för att vara ärlig känner jag mig också väldigt fundersam och rädd. Jag vet inte om alla löften om roliga AW:n, fester och resor räcker till för att rycka upp mig. Efter att ha jobbat hemma och varit tvungen att undvika andra människor i så länge undrar jag hur jag egentligen kommer att återanpassa mig till en normalare vardag. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till det här mellanstadiet där den värsta epidemifasen sannolikt ligger bakom oss men livet ändå inte har normaliserats heller. Min underbara och begåvade kollega Tobias Pettersson skrev i veckan en krönika som handlar bland annat om just det här.
Under en längre tid har jag också grubblat över ”livets stora frågor”, det vill säga vad det egentligen är som jag vill åstadkomma och hurdana justeringar eller förändringar som behövs för att uppnå mina drömmar och målsättningar. I nuläget är det lättare för mig att räkna upp saker jag inte vill åstadkomma. Det känns som att jag drabbats av en mångfacetterad form av languishing. Kanske det är någon sorts identitetskris. Eller medelåldern som närmar sig.
Men den egentliga orsaken varför jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
*Jag har äntligen gått med i en bokklubb och den första boken som jag läst för klubben är Celeste Ngs Små eldar överallt. Jag gillade romanen och dessutom var den lite extra aktuell efter att de problematiska aspekterna av internationella adoptioner igen lyfts fram i olika medier. Däremot kan jag tyvärr inte rekommendera Amazon Prime-serien som gjorts utifrån boken. Jag har kollat två av åtta avsnitt och kommer knappast att ha tålamod med resten.
*Jag glömde inkludera den här goda nyheten i mitt senaste brev. Det mest underhållande jag sett på Netflix på väldigt länge, den fantastiska franska serien Dix pour cent, kommer trots allt att få en femte säsong. Om du gillar kaméroller (MONICA BELLUCCI), det franska språket och Paris så kommer du att älska den här serien. Och på tal om kaméroller så har Kalle Lind ett riktigt bra avsnitt om just dem i sin podd Snedtänkt.
*The Narcotic Farm är en bok och dokumentärfilm om ett fängelse i Lexington i delstaten Kentucky där man å ena sidan erbjöd banbrytande och human vård för personer med missbruksproblematik men å andra sidan också gjorde fruktansvärda medicinska experiment på fångarna. Boken har jag inte läst men den 55 minuter långa dokumentären finns att se gratis på Vimeo. Väldigt intressant och inte alls så obehaglig som jag hade förväntat mig.
*Ifall det undgått någon så gillar jag fotojournalistik väldigt mycket. Här ett fotoreportage i Maailman kuvalehti (på finska) om unga belarusier som flyr till grannlandet Polen för att kunna leva friare. Och här en ganska snygg artikel i Wired från 2018 där fotografen Tom Blachford lät sig inspireras av soundtracken till filmen Blade Runner medan han dokumenterade Tokyo.
*Jag hittade också en ganska skön spellista på Spotify som heter Songs To Test Headphones With.
*Hur påverkar covidvaccinerna menscykeln? Ingen vet, för ingen kom ens att tänka på att det här kunde vara värt att notera i vaccinstudier. Jen Gunter är gynekolog och krönikör för NYTimes. Hon går igenom eventuella effekter och vad de kan bero på.
”This lack of information is maddening. Not because I think there is anything harmful happening to the uterus post vaccination, but because this is something we should understand.”
Och nej, det här handlar inte om de där konspirationsteorierna som en viss finsk ”influerare” spred i veckan. Förnamnet börjar med M och efternamnet med N.
*Enligt analytiken intresserar vin fortsättningsvis, så här ett riktigt fynd. Drickbar Chenin Blanc från Sydafrika för under en tia.
*Och avslutningsvis något smått upprörande, nämligen Don Draper med en iPhone i handen.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna:
(Varje vecka lägger jag in fyra nya låtar i början av spellistan.)