Mikroarbete, Moravec och Polanyi
Alla som läst nyheter under det senaste året har sett rubriker om arbetskraftsbrist, the great resignation och the big quit. Pandemin (och säkert många andra faktorer också) har fått människor att fundera på sina olika alternativ i yrkeslivet. Samtidigt trappas också en annan utveckling upp, nämligen automationen. (“Humans are biohazards, machines are not.”) World Economic Forum uppskattar att upp till hälften av alla arbetsuppdrag kan skötas av maskiner 2025. Det i sin tur har lett till att efterfrågan på och mängden av mikroarbete (micro work) ökat kraftigt under pandemin.
Vad är då mikroarbete? Det är små, väldigt enkla arbetsuppgifter som människor (ofta i låg- och medelinkomstländer) gör för att bistå eller styra olika artificiella intelligenser och automatiserade system. Rika, högutvecklade industriländer är fullständigt beroende av de här arbetsinsatserna men väldigt få av oss är ens medvetna om deras existens. Det handlar om människor som exempelvis kategoriserar bilder som läggs upp i sociala medier, hjälper självkörande bilar och robotkurirer att hitta rätt eller ser till att ett bildigenkänningssystem faktiskt känner igen rätt saker. Några osynliga små klickar här och där för att försäkra att våra liv löper så smidigt som möjligt.
Det finns en massa extremt problematiska aspekter vad beträffar människorna som är tvungna att sköta de här mikrouppdragen. Lönerna är usla, likaså arbetarnas rättigheter. Och samtidigt upprätthålls en global ojämlikhet där rika industriländer utnyttjar människor i låg- och medelinkomstländer. Vi kan kalla det en modern form av kolonialism.
Även om allt det här är viktigt att uppmärksamma är den egentliga poängen här att alla de så kallade intelligenta system som vi förlitar oss på i vår vardag inte är så intelligenta som vi kanske tror. Visst finns det extremt sofistikerade artificiella intelligenser och djupa neurala nätverk men i överraskande många fall behövs människans inblandning och hjälp. Det här i sin tur fick mig att tänka på två teorier, eller egentligen paradoxer, nämligen Moravec och Polanyi.
Datavetaren och futurologen Hans Moravec definierade på 1980-talet att kognitivt komplicerade och krävande uppdrag, som kan jämföras med människans förnuft, är i själva verket lätta att utföra med hjälp av en dator. Däremot är många enkla uppdrag som kräver observationer och finmotorik svåra för en dator. En dator kan alltså vara oslagbar på schack men urusel på fotboll, bara som ett exempel. Den här insikten kallas för Moravecs paradox.
Polanyis paradox i sin tur hänvisar till all den tysta kunskap som en människa besitter. Människan har helt enkelt mer kunskap än hen kan förklara. En person kan jobba med väldigt komplicerade uppgifter utan att egentligen kunna förklara hur hen gör det. Och om vi inte kan förklara hur vi utför en uppgift är det ganska omöjligt att programmera en dator att utföra den. Filosofen Michael Polanyi formulerade teorin redan i mitten av 1960-talet och 2014 hänvisade ekonomen David Autor till teorin som Polanyis paradox.
Det jag försöker säga är att vi kan ha massiva mängder data till handa, otroligt kraftiga processorer att utnyttja och imponerande gränssnitt att beundra. Och ändå måste människor finnas med i loopen, så att säga. Världen är komplicerad.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Också under den här veckan har jag konsumerat en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Veckans brev skickas ut så här sent på grund av filmen Clara Sola, en mycket stark upplevelse. Den costaricanska naturen, de små inslagen av magisk realism och Wendy Chinchilla Arayas otroliga prestation är verkligen något speciellt. Här kan du se trailern och här kan du läsa DN:s recension. Rekommenderar varmt.
* Cirka två år efter alla andra har jag äntligen läst (okej, lyssnat) Lydia Sandgrens Samlade verk. Jag vet att Meri Valkamas Sinun, Margot är all the rage just nu och den har jag precis börjat med. Men alltså Sandgren. Jag älskade den här romanen så väldigt mycket att jag måste riktigt stanna upp och tänka efter när jag senast blivit så passionerat förtjust i ett litterärt verk. En hyllning till Göteborg, vänskap, litteratur, konst … Läs den här! Och kom till Göteborg på besök.
* Är du övertygad om att Tiktoks rekommendationsalgoritmer kan läsa dina tankar? Det kan de inte. Det finländska journalistkollektivet Long Play har startat en särskild avdelning som granskar algoritmer. Det här forskningsområdet kallas för algorithmic accountability eller algorithmic transparency inom akademin och jo, det är faktiskt min målsättning (eller dröm) att på ett eller annat sätt jobba med just det här i framtiden. Anyways, både WSJ och LP har programmerat ett antal botar för att reda ut exakt hur Tiktoks rekommendationsalgoritmer fungerar. WSJ publicerade den här videon redan i somras och LP har nyligen publicerat resultaten av sitt test (texten är på finska). Det intressanta är att resultaten i de här två experimenten är precis motsatta. Medan Tiktoks rekommendationsalgoritmer räknade ut på 40–120 minuter vad WSJ:s fejkkonton var intresserade av förstod algoritmerna inte alls vad LP:s fejkkonton egentligen ville se för innehåll, inte ens efter mer än 20 timmar. Kulturella och geografiska skillnader kanske, eller eventuellt har Tiktok tweakat sina algoritmer under de senaste månaderna. Hur som helst, mycket fascinerande.
* Därför är nyhetsbrevet den hetaste formen av journalistik, lyder en rubrik i söndagens DN. Jag tycker Saga Cavallin sammanfattar fenomenet väl och tipsar om ett antal bra nyhetsbrev.
* Jag blev riktigt ledsen på mig själv förra söndagen då jag insåg att jag hade glömt en rekommendation som hade passat så perfekt ihop med förra veckans brev. En av Finlands absolut skarpaste politiska reportrar råkar vara min kollega Sylvia Bjon. Hon har skrivit en mycket intressant artikel i HBL om det speciella förhållandet mellan finländska makthavare och damtidningar. Artikeln ser ut att vara tillgänglig för alla så även de som inte har en prenumeration kan läsa texten. Väldigt spännande!
* Covidpandemin har pågått i ungefär två år och vid det här laget borde alla veta vad R-tal är för något. Ett kanadensiskt forskarlag har studerat likheterna mellan hur musik och virus sprids bland människor. Låten Bad Romance av Lady Gaga har exempelvis ett R-tal på 13, vilket kan jämföras med att covid-19 just nu har ett R-tal på cirka 1,3 i Sverige (lyckades inte hitta det aktuella talet för Finland, sorry!). För hela genren pop var talet 35. Pop är visserligen inte den mest ”smittsamma” genren. Förstaplatsen norpades av electronica (R-tal: 3 430), följt av hiphop (310) och rock (129). Hela artikeln finns att läsa i DN.
* I Göteborg finns det knappt någon snö alls men här kan ni kolla hur snöbollskrig porträtterats inom finkonsten sedan 1400-talet.
* Visste ni att antibiotikaresistens förekom i naturen redan innan människan ens uppfann antibiotika? Det visar sig att igelkottar (väldigt sympatiska djur om ni frågar mig) ofta bär på en sorts svamp på sin hud och den här svampen producerar antibiotika. Det här i sin tur har lett till att bakterier på varelsernas hud utvecklat en form av antibiotikaresistens. Jag hörde om det här i ett inslag på BBC, här en textversion av nyheten.
* Januari, nytt år, nya sundare vanor, kanske en vit månad osv. Veckans antagligen mest underhållande artikel hittar ni i The Atlantic och den handlar om hur otroligt svårt det är att få en hamster att bli berusad. Ett forskarlag i Alaska håller på med en alkoholstudie och deras testsubjekt dricker dagligen alkoholmängder som motsvarar 1,5 liter 95-procentig sprit för en vuxen människa.
* Jag måste erkänna att jag egentligen hatar (inte avskyr, utan hatar) listor i stil med 30 under 30 eller 40 under 40. Alltså listor med fenomenalt begåvade människor som hunnit åstadkomma en massa saker trots sin förhållandevis unga ålder. De här listorna får mig att må dåligt och triggar alla mina otaliga mindervärdeskomplex. Däremot har jag inga problem med folk som är betydligt äldre än jag som delar med sig av sin livsvisdom. Poddserien 70 over 70 går ut på att programvärden Max Linsky talar med 70 personer som fyllt 70. Om du gillar This American Life kommer du också att gilla den här. Och om du inte litar på mitt omdöme kan du läsa Rachel Symes text om poddserien i The New Yorker.
* Avslutningsvis kan ni kolla upp Instakontona Yassification of Finland och The 60s Interior. Vet du inte vad yassification är för något? Här en artikel i NYTimes och här ett avsnitt av Slates podd ICYMI om du hellre lyssnar än läser.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag på det oerhört sköna soundtracket till Paul Thomas Andersons nyaste film “Licorice Pizza”, som jag tyvärr ännu inte hunnit se.