Medialiseringen av politiken
Till att börja med vill jag tacka alla läsare som jag fick träffa IRL i veckan – vad snälla och roliga ni är!
Jag lovade ett maratoninlägg om medialisering i juni – här kommer det. Inom kommunikationsforskningen talar man om medialisering när olika delar av samhället, framför allt politiken, börjar anamma mediernas logik. I tidernas begynnelse var det politiker och partier som bestämde spelreglerna, numera är det medierna (i de demokratiska västländerna) och big tech som regerar över det offentliga rummet och alla andra får anpassa sig därefter.
I det här inlägget koncentrerar jag mig huvudsakligen på Jesper Strömbäcks och Stig Hjarvards teorier om medialiseringen av politiken. Strömbäck menar att det går att identifiera fyra dimensioner av medialisering, medan jag tycker att vi så småningom nått en femte dimension där sociala medier och postfaktiskhet spelar en avgörande roll. Det finns säkert ett flertal riktiga medieforskare som studerat fenomenen som jag kallar för den femte dimensionen men jag har inte haft tid att bekanta mig med dem under den här veckan.
I den första dimensionen är det nyhetsmedier som blir människors huvudsakliga informationskälla. I stället för att utgå från interpersonlig kommunikation börjar människor ta del av (politiska) nyheter via massmedier och medierna börjar utforma vår uppfattning av verkligheten.
Den andra dimensionen är livsviktig ur ett demokratiperspektiv eftersom den innebär att medierna blir en självständig institution som är oberoende av politiska partier och andra aktörer. Det här är också stadiet där journalistyrket professionaliseras, yrkesetiken börjar ta form och i stället för politisk ideologi är det andra värderingar som styr nyhetsprioriteringen.
Och egentligen har vi inte längre bara en medielogik utan flera. Till exempel fungerar public service utifrån väldigt annorlunda värderingar eller utgångspunkter än kvällstidningar. I den här andra dimensionen blir medierna också mer kritiskt inställda till makthavare, alltså ställer dem mot väggen och granskar deras verksamhet, precis som de ska.
Den tredje dimensionen innebär att samhälleliga aktörer och politiker börjar överge den så kallade politiska logiken där det politiska systemet med sina institutioner styr. Den politiska logiken går i princip ut på att ta ställning till olika samhälleliga problem eller konflikter och försöka samla ihop stöd och godkännande för lösningarna. I stället anammar man mediernas logik där nyhetsvärdet avgör vilka händelser som prioriteras och mediernas berättartekniker är uttryckligen avsedda för att fånga läsarnas uppmärksamhet.
Lite karikerat går berättarteknikerna ut på att förenkla, polarisera och intensifiera olika nyheter och händelser. Nyhetsinnehållet börjar framhäva dramatik och konflikt, politik beskrivs i växande grad som ett strategiskt maktspel, det uppstår en kraftigare indelning i hårda och mjuka nyheter och enskilda personer (partiledare, ministrar) spelar allt större roll.
Partisympatierna suddas ut ännu mer och i stället uppstår andra former av partiskhet i mediernas bevakning. Jag tänker mig att en tidning som ägs av Jeff Bezos kanske hellre ändå stryker ägaren huvudsakligen medhårs och att en tidning som ges ut av Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter knappast kommer att skriva negativt om pälsnäringen eller förespråka utfasning av torv som energikälla i Finland. Eller kanske Washington Post blir extra kritisk mot Bezos och Amazon för att understryka sitt redaktionella oberoende.
Den fjärde dimensionen innebär att politiker och samhällets andra aktörer förutom att ha accepterat mediernas logik också har internaliserat den. Mediernas behov styr och medierna har blivit en del av politiska processer. De fyra dimensionerna omfattar ett skifte där medierna blir mindre beroende av samhälleliga aktörer och de samhälleliga aktörerna i sin tur blir mer beroende av medierna. Med tanke på politisk kommunikation har vi egentligen i gång en ständig valrörelse där politiker utnyttjar varje lilla chans att bygga upp sitt personliga varumärke i mediernas strålkastarljus.
Varför bjuder jag den här veckan på den här föreläsningen i kommunikationsteori? Därför att jag anser att Sanna Marins partygate (ja, jag vet att ingen orkar läsa mer om det) är ett praktexempel på en ny femte dimension av medialisering. Även om medierna fortsättningsvis fungerar enligt samma logik(er) som tidigare skapar sociala medier ett ytterligare lager eller en ny dimension.
Jag avser egentligen inte situationen där traditionella medier är tvungna att utnyttja sociala medier för att nå ut till nya, yngre publiker. Det jag menar är att även om det är tröttsamt för publiken och läsarna kan de traditionella medierna inte fullständigt strunta i det som sker i sociala medier. Inte minst på grund av att det är den oändliga jakten efter klick som styr medierna.
Antti Ronkainen är doktorand i politisk ekonomi vid Helsingfors universitet och skriver också blogginlägg för Suomen Kuvalehti. I veckan skrev han ett inlägg om vårt postfaktiska samhälle, Marins festande och ett sorts tvång som styr det hela. Ronkainen skriver att på samma sätt som influerare är tvungna att monetisera så gott som hela sitt privatliv är de traditionella medierna tvungna att notera uppståndelsen som skapats i sociala medier kring den festande statsministern, som kanske till och med använt knark.
”Fallet avspeglar en ny form av postfaktiskhet där människor, kändisar och medier är tvungna att skränas och slänga bajspåsar i skyttegravar.”
Min tolkning är att den femte dimensionen av medialiseringen utgörs till stor del av en kakofoni av åsikter och trams, som traditionella medier är tvungna att försöka tolka, sammanfatta och kontextualisera för att fortsättningsvis vara relevanta i en tid där sanningen spelar en allt mindre roll och personliga erfarenheter och individuella åsikter tar mer och mer plats. Det är alldeles möjligt att jag i morgon när jag släpar mig till Campus Linné går förbi Nicklas Håkanssons eller Jesper Strömbäcks arbetsrum och frågar dem vad de anser om allt det här.
Förutom att ha funderat på medialisering har jag precis som alla andra veckor också den här veckan konsumerat en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* I maj nämnde jag min kanske största kunskapslucka, nämligen Kina. På grund av vissa växande geopolitiska spänningar har jag tagit min målsättning att lära mig mera om Kina på ganska stort allvar. Richard McGregor har skrivit en intressant artikel om Xi Jingping för The Atlantic. Med tanke på att Xi är en av världens mest inflytelserika personer vet vi väldigt lite om honom. Tankesmedjan MacroPolos vd Damien Ma har i sin tur skrivit om vilka kriterier som styr när det är dags för kommunistpartiet att välja nya talanger till partiledningen.
* (Mashas bror) Keith Gessen har skrivit och Nanna Heitmann fotograferat ett reportage om Dagestan för The New Yorker. En av Rysslands fattigaste delrepubliker har också förlorat flest soldater i det pågående kriget i Ukraina.
* Punch up är en riktigt bra princip. Det är alltid tråkigt när en bok får en dålig recension, men när NYTimes litteraturkritiker Dwight Garner totalsågar Jared Kushners memoarer känner jag stor belåtenhet.
* För några veckor sedan skrev jag om Annie Leibovitz och kan rapportera att jag avföljt henne på Instagram, inte minst på grund av att hon helt enkelt inte kan fotografera svarta kvinnor. Veckans opinionstext hittar ni i The Guardian, Tayo Bero skriver om porträtten på Ketanji Brown Jackson.
* Det här är tredje gången inom en kort tid som jag hänvisar till NYTimes modekritiker Vanessa Friedman. Jag kan inte påverka rekommendationsalgoritmerna, som lyfter fram henne i mina flöden, plus att Friedman skriver så strålande texter. Också den här texten handlar om Vogue. Linda Evangelista betraktas som en av de ursprungliga supermodellerna. En tid sedan gjorde hon ett skönhetsingrepp, Cool Sculpting, som förstörde hennes ansikte. Med hjälp av en av världens absolut bästa makeupartister, Pat McGrath, och rejäl retuschering har Evangelista förvandlats till en likadan skönhet som hon alltid varit. Samtidigt som jag i princip tycker det är fint att ge Evangelista en chans att se ”snygg” ut igen grubblar jag precis som Friedman över hur fräscht det egentligen är att piffa upp en människa på det här sättet och bidra till den ouppnåeliga illusionen som Vogue och andra modetidningar säljer oss.
* Egentligen hörde jag om det här i en podd redan för en vecka sedan. Visar sig att låten Rhythm Nation av Janet Jackson kan förstöra hårddisken i äldre datorer.
* Cirkulär ekonomi är ju väldigt spännande och en väsentlig del av den gröna omställningen. The Guardian skriver om en ny sorts polymer, som används i nästa generationens vindturbiner. Det här materialet kan senare brytas ner och användas bland annat i tillverkningen av godis. Ingen kan väl tacka nej till godis gjorda av gamla vindturbiner!
* Till skillnad från min mamma och syster är jag inte alls bra på att ta hand om blommor eller krukväxter. Under den här sommaren har jag nästan lyckats döda min stackars fönsterfikus. Alexandra Theis har skrivit en konsumentvänlig artikel för Vice om krukväxter.
* En lagom äcklig text som förklarar varför människors svett luktar och varför svett egentligen är bra för huden.
* Och avslutningsvis en musikvideo som jag hittade via alla tiders mest underhållande nyhetsbrev Bra Spam.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna. 145 låtar blev lite jobbiga att hantera så därför ny låtlista.