Måste få veta mera
Efter en liten vilopaus är jag tillbaka för att dela med mig några anteckningar om kriskommunikation och vetgirighet.
När en kris (inte i privatlivet utan på samhällelig nivå) inträffar kollapsar ramverken som upprätthåller vårt så kallade normala liv. Då upplever många av oss att olika samhälleliga institutioner inte fungerar som de ska och ett tomrum uppstår i vårt tänkande (cognitive void). Tomrummet gör det svårare för oss att förstå de bakomliggande orsakerna och konsekvenserna av krisen. Vårt behov av pålitlig information ökar, vilket innebär att vi letar efter trovärdiga förklaringar och analyser.
Eftersom exempelvis myndigheternas kommunikationsavdelningar inte har samma kapacitet att producera information (nyheter) som medieorganisationer är det oftast just nyhetsmedier som människor vänder sig till när en kris bryter ut. (Obs! Det här gäller främst i demokratiska samhällen där det finns oberoende, självständiga medier.) Med andra ord är kriser utmärkta tillfällen för olika medier att ge människor den information som de vill ha men också locka till sig nya potentiella prenumeranter.
Jag har inte hunnit kolla upp saken men jag gissar att det kognitiva tomrummet förklarar åtminstone delvis varför en del av oss domedagsskrollar. Det kan vara svårt att skilja åt ett sunt letande efter pålitlig information och tvångsmässigt skrollande. Medan vi mår bättre av att fylla upp tomrummet med pålitlig och nyttig information mår vi sämre av att skrolla ändlöst i olika sociala medier.
I veckan uppmärksammade en av mina vänner mig om en förklaring till varför en del människor helt enkelt har ett större behov av information och att förstå olika saker. Med andra ord finns det en vetenskaplig förklaring till vetgirighet. Inom psykologin har man identifierat en variabel, ett personlighetsdrag, som mäter i vilken utsträckning en person är benägen att engagera sig i diverse kognitiva aktiviteter. Det vill säga hur stark fallenhet har en människa för att anstränga sitt hjärnkontor. Need for cognition (NFC) heter den och jag har tyvärr inte lyckats hitta en svensk översättning. NFC är alltså inte en diagnos utan ett ungefär likadant personlighetsdrag som exempelvis samvetsgrannhet eller neuroticism. NFC mäts på en skala (Need for cognition scale, NCS).
Människor med högre NFC gillar att diskutera, debattera och lösa problem. De tenderar också att lägga en hel del tid på att fundera på olika saker, exempelvis hur olika händelser och fenomen hör ihop med varandra. För människor med högre nivåer av NFC är substans och välformulerade argument viktiga, medan för människor med lägre NFC spelar yttre attribut och stereotyper en större roll exempelvis då vi bedömer hur trovärdig eller pålitlig en annan människa är.
I vissa studier har man kommit fram till att det finns en måttlig positiv korrelation mellan intelligens och NFC, men bara vissa typer av intelligens. Så bara för att man råkar ha ett stort intresse för debatter och problemlösning innebär inte nödvändigtvis att man är smartare än andra.
Det är oklart om jag lider av ett kroniskt kognitivt tomrum eller bara råkar vara väldigt vetgirig men varje vecka konsumerar jag otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Vid det här laget har alla hunnit tröttna på Elon Musk och hans köp av Twitter. Men om du trots allt är intresserad av att höra en av de bättre och mer nyanserade diskussionerna om Musk och Twitter rekommenderar jag det här avsnittet av The Ezra Klein Show där Felix Salmon från Axios medverkar.
* I veckan råkade jag av misstag såra en äldre mans sköra ego och som ett resultat av det blev jag förnedrad framför mina kurskamrater. Det här var förstås ett väldigt lindrigt exempel på kvinnoförakt men incidenten fick mig ändå att känna mig illa till mods. Jag läste nyligen Jenny Madestams fackbok Maktens kvinnor, som jag rekommenderar varmt för alla som är intresserade av svensk politik och/eller jämställdhet. Till vardags forskar Madestam politiskt ledarskap och för boken har hon intervjuat ett imponerande antal prominenta kvinnor som lyckats ta sig till topposter inom den svenska politiken. Jag tänkte väldigt mycket på boken medan jag läste nyheter om Finlands statsminister Sanna Marin, som tydligen fällt tårar medan hon talat med journalister om kriget i Ukraina. Det går liksom inte att göra rätt om en är kvinna och politiker. Tidigare under sin tid som statsminister har Marin beskrivits som en känslokall isdrottning, nu ifrågasätts hennes förmåga att leda landet på grund av några tårar.
* Och på tal om Sanna Marin kan jag rekommendera det senaste avsnittet av Stil i P1 som handlar om läderjackor. Sedan Marin träffade sin svenska kollega Magdalena Andersson i Stockholm har försäljningen av läderjackor ökat med 179 procent, visar data som betaltjänsten Klarna sammanställt. Visserligen blev jag lite irriterad på reportern som påstod att Tammerfors är Finlands motsvarighet till Norrköping. FEL. Alla vet ju att Tammerfors är Finlands Göteborg.
* Jag har svårigheter att begripa vad den så kallade nya högern i USA riktigt eftersträvar. Lyckligtvis finns det journalister som är redo att förklara den här typen av mångfacetterade fenomen. Vanity Fair publicerade för ett par veckor sedan en lång artikel skriven av James Pogue som jag tycker är väldigt läsvärd. Och om du vill höra vad Anna Khachiyan och Dasha Nekrasova har att säga om artikeln kan du lyssna på det senaste avsnittet av deras podd Red Scare. (Rekommenderar att du läser artikeln först och lyssnar först sedan på poddavsnittet.)
* Alla tiders bästa tv-serier? The Sopranos, Six Feet Under och såklart The Wire. Manusförfattaren och producenten David Simon är aktuell med en ny miniserie som också den utspelar sig i Baltimore och handlar om polisen. Utifrån det första avsnittet av We Own This City är förväntningarna höga. Jag hoppas verkligen att den här levererar. Hittas på HBO Max, nya avsnitt varje måndag. Här kan du kolla trailern.
* Utav alla analyser som handlar om Netflix aktiekurs och åtgärder för att göra verksamheten lönsammare tycker jag att Peter Al Fakir formulerat situationen allra bäst i sin krönika i HBL där han konstaterat att reklam på Netflix är en klassfråga.
* Belgisk arkitektur. Jag hade ingen aning men tydligen har landet tidigare varit känt för extremt ful arkitektur. Under de senaste två årtiondena har det skett en förändring. Här en intressant artikel i The Guardian.
* I närmare 15 år har jag följt Lisa Eldridge i olika kanaler. Hon är en känd brittisk sminkör och numera kan man väl kalla Eldridge också en sorts influencer. På Yle Arenan finns en tredelad dokumentärserie där hon bekantar sig med smink och hudvård från olika tidsperioder. Om du är intresserad av historia och smink rekommenderar jag varmt Historia: Skönhetsvård genom tiderna. Den här är inte geoblockad och går att se också utanför Finland.
* Den här videon innehåller det mesta du behöver veta om olika växtbaserade mjölksubstitut. Och om du vill läsa mina tankar om Dugs potatismjölk kan du kolla upp det här brevet från i fjol.
* Så här låter det på planeten Mars.
* Och avslutningsvis ett tips: vårstäda dina sociala medier. Dölj, avfölj eller till och med blockera alla konton som känns på ett eller annat sätt jobbiga. Var och en har rätt till välkurerade flöden. Du har ingen skyldighet att läsa vad din korkade kollega kläcker ur sig på Twitter och du behöver inte heller exponeras för bilder eller videoklipp som får dig att må dåligt av en eller annan orsak.
Förutom ljud från Mars har jag lyssnat på DJ Shadow.