Kvinnoförakt förklarar inte Finlands valresultat
O-ja, finländare älskar uppmärksamhet i utländska medier. Men bara för att man råkar ha en internationellt känd statsminister eller president innebär tyvärr inte att omvärlden utanför Finlands gränser skulle ha någon fördjupad kunskap eller kännedom av landet och hur den politiska kulturen riktigt fungerar. Det här blev särskilt tydligt i veckan när The Guardian publicerade Zoe Williams opinionstext där hon drog slutsatsen att Sanna Marin och hennes parti Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet på grund av högerblockets kvinnofientlighet.
Det här stämmer helt enkelt inte och det är uppenbart att Williams inte är insatt i finländsk politik. Och varför skulle hon vara det? Finland är ett pytteland högt upp i norr. Men tillbaka till Sanna Marin. För det första fick hon näst mest röster i hela landet (35 628) och om vi dessutom lägger siffran i proportion till storleken av hennes valkrets Birkaland så gjorde hon faktiskt ett ännu bättre personligt resultat än riksdagsvalets stora röstdrottning, Sannfinländarnas Riikka Purra (42 594 röster i Nylands valkrets).
Men en stark kandidat i en valkrets räcker inte till för att lyfta ett helt parti. Endast tre gånger i landets historia har det regerande partiet med statsministerposten lyckats öka sitt väljarstöd och antalet riksdagsledamöter i ett riksdagsval. Marin är en av de tre som lyckats med det här nästintill omöjliga uppdraget. I det här avseendet känns det lite vilseledande att hävda att Marin och SDP förlorade valet, även om det stämmer att partiet med största sannolikhet inte kommer att sitta med i nästa regering och både Samlingspartiet och Sannfinländarna fick fler röster och platser i riksdagen.
SDP är ett parti vars kandidater och väljare är ganska ålderstigna. Partiet har traditionellt fått majoriteten av sina röster av pensionärer, det visar bland annat uppgifter från Finlands nationella valforskningskonsortium. Jämfört med till exempel Samlingspartiet hade SDP inte särskilt många starka stjärnkandidater i de olika valkretsarna. Att Marin ändå lyckats locka en del yngre kandidater att ställa upp på partiets listor och yngre väljare att rösta på SDP är nog lite av ett mirakel. Visserligen kommer den här räddning på tok för sent med tanke på partiets framtid och intresset bland de yngre väljarna kommer sannolikt att försvinna i takt med att Marin lämnar ordförandeposten. (Om någon råkat missa nyheten meddelade Marin i veckan att hon inte fortsätter som partiordförande efter partikongressen som ordnas i september.)
Jag orkade inte se varje valdebatt som ordnades under valrörelsen men i de debatter som jag såg tycker jag inte att Marin var i bästa möjliga form. Valforskare är inte eniga om hur starkt valdebatterna egentligen påverkar väljarnas beslutsfattande i valbåset, dessutom förekommer det stora skillnader mellan olika länder och politiska kulturer. Men jag håller med HBL:s chefredaktör Erja Yläjärvi om att språket i valdebatterna var stundvis onödigt teknokratiskt under den här valrörelsen.
”Ibland har uttryckssätten varit så pass formella att väljarna har kunnat få en bild av att valet handlar om att välja den lämpligaste tjänstemannen för att administrera en anonym myndighet – inte politiska ledare till nästa regering.”
Det är alldeles sant att Sanna Marin har fått stå ut med en massa skit under sin tid som statsminister. De flesta av uppståndelserna kring henne går inte att förklara med något annat än misogyni. Opinionsbildare, journalister och andra politiker har kommenterat bland annat Marins utseende och privatliv på ett sätt som man aldrig kommenterat manliga statsministrar. På många sätt känns det som att vi vanliga finländare inte heller riktigt vetat hur vi ska förhålla oss till en statsminister som är förhållandevis ung kvinna, duktig på sociala medier och väldigt populär också internationellt.
Men att förklara riksdagsvalets resultat med kvinnoförakt är en grov förenkling. Dessutom skulle jag våga påstå att väljarnas minne är ganska kort. Marins festande i fjol har knappast påverkat valet av parti eller kandidat i någon märkbar utsträckning.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Neuropsykologen Paul Broks har skrivit en mycket intressant essä på Aeon om slumpen.
”I don’t believe the Universe contains supernatural forces, but I feel it might. This is because the human mind has fundamentally irrational elements. I’d go as far as to say that magical thinking forms the basis of selfhood. Our experience of ourselves and other people is essentially an act of imagination that can’t be sustained through wholly rational modes of thought.”
* Ali Breland har skrivit en lite längre text på Mother Jones om den amerikanska högerradikala profilen Nick Fuentes. Dels tycker jag texten försöker förtjänstfullt förklara varför Fuentes extrema retorik tilltalar en del unga människor, dels analyserar den de olika strategierna som Fuentes utnyttjar för att framföra sitt hatiska budskap.
* Jag brukar huvudsakligen kolla på Youtube när jag försöker varva ner efter en jobbig dag. Då kollar jag oftast på matlagningsvideor eller på celebriteter som presenterar innehållet i sina handväskor alternativt experter som svarar på vanliga människors frågor om ett specifikt ämne. Men Youtubes rekommendationsalgoritm har också räknat ut att jag vill se på medan kändisar utforskar Scovillegrader i Sean Evans sällskap. Maya Salam har skrivit en intressant text i NYTimes om Youtubeserien Hot Ones. Ni vet, den där serien där kändisar äter hot wings med jättestark sås på. Evans är imponerande begåvad på att intervjua – många broadcastjournalister kunde ta efter honom. Ja, han har säkert ett väldigt duktigt produktionsteam som gör all research men ändå.
* I torsdags besökte jag Göteborgs konstmuseum och såg tre utställningar. Sydkoreanska Lee Buls skulpturer var rätt kul (pågår till 27.8), Hasselblad Centers nya bestående utställningen I am the Camera var helt okej och den egentliga orsaken till att jag besökte museet, 202 människor i ett rum, var riktigt njutbar. Den sista består av 202 porträtt från Hassebladstiftelsens samling och i mitt tycke var urvalet av verk och konstnärer ganska lyckat. Utställningen pågår till 7.5. Rekommenderar om du gillar porträttfotografi och råkar ha vägarna förbi.
* Som sista personen i Svenskfinland läste jag äntligen Ellen Strömbergs Augustprisade Vi ska ju bara cykla förbi, en ungdomsroman som för övrigt nominerades i veckan till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Boken är alldeles underbar. Strömberg är särskilt duktig på att skildra tonårstjejernas vardag. Små små saker kan vara så väldigt stora och dramatiska. Eftersom jag inte brukar läsa ungdomslitteratur var boken en särskilt positiv överraskning. Rekommenderar varmt.
* Som att någon lämnat löständer i ett vattenglas i tre veckor. Så beskrev en före detta kollega smaken av det georgiska mineralvattnet Bordzjomi, som är en oslagbar dryck om man är bakfull eller försöker klara sig i en värmebölja. Förutom att vatten är en förutsättning för liv är dyrt mineralvatten ett sätt att uttrycka klasstillhörighet och snobberi. Under 2020 såldes mineralvatten för 3,5 miljarder dollar i USA. Sam Smith har skrivit en fascinerande text för Bon Appétit om fine water. Kanske jag borde utbilda mig till vattensommelier …
* Jag har tipsat om Vulture-podden Into It tidigare. Veckans avsnitt om Succession var så exceptionellt bra att den förtjänar en egen rekommendation.
* Clare Thorp har skrivit en bra text på BBC om så kallad stealth wealth. Alltså principen att de som verkligen har pengar och förmögenhet inte behöver visa upp det. Stilrena, enkla plagg och accessoarer som ser vanliga och vardagliga ut men är i själva verket väldigt dyra och exklusiva, till exempel.
* I slutet av 1970-talet köpte målaren Mark Paulson en flaska vin för 250 dollar. Buteljen har legat i hans källare sedan dess. Nyligen visade det sig att flaskan är värd tiotusentals dollar. Kul text i Washington Post.
* Det här med dagsljus och solnedgång fungerar lite annorlunda på Sydpolen.
* Så här odlades frukter och grönsaker i de nordvästliga delarna av Europa kring 1600-talet.
* Avslutningsvis den nya teasern för Greta Gerwigs Barbie.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.