Jag har gått omkring och funderat ganska mycket på (ut)bildning. I sitt tacktal påpekade författaren Iida Rauma, som tilldelades Finlandiapriset i skönlitteratur i onsdags, att läskunskap är en grundförutsättning för jämlikhet och demokrati. Om människor saknar förmåga att läsa och tänka kritiskt är de försvarslösa och lätta att leda vilse. Ungefär samma tema lyfte Janne Strang fram i sin essä i slutet av september och när Anna-Lena Laurén utsågs till Årets journalist i Finland i mars 2021 sade hon i en intervju att hennes främsta råd till alla journalister är att läsa skönlitteratur, särskilt på det egna modersmålet.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte har läst en endaste bok av Karl Ove Knausgård och att han fått en sådan kultstatus har bara stärkt min ovilja att plocka fram hans verk. Men den här essän som publicerades i DN i går är alldeles strålande och jag måste väl ge Knausgårds böcker en chans i något skede. I essän, som egentligen är en förkortad version av en föreläsning som han höll tidigare i höstas, förklarar Knausgård varför romanen är så viktig.
Romanen ger plats åt en man som inte själv tar plats i handlingen, och också åt en man från ett samhällsskikt som inte tar plats i kulturen. Men det viktigaste är att romanen ger plats till något inom honom – och därmed i oss – som är så finstilt och flyktigt att inte ens han själv är medveten om det, och som blir tydligt först i romanens skrift.
--
Bara en roman kan klara av att hålla de två motstridiga logikerna i luften samtidigt, och bara en roman kan klara av att uttrycka de viktigaste konflikter vi står mitt uppe i utan att låsa fast dem i definitioner, men låta dem stå öppna för känslor och erfarenheter. Det är det viktigaste av allt, för förändring måste komma inifrån. Det är där som åsikterna och uppfattningarna om världen och oss själva lever, och det är dit romanen alltid söker sig.
Så förutom att skönlitteraturen (och konst i allmänhet) ger oss värdefulla insikter om livet vidgar den våra vyer och bjuder på en inblick i andra människors subjektiva erfarenheter. Plus att konst i sig förstås är värdefullt. Därför är det särskilt bedrövligt att kultursektorn och konstnärer drabbades så hårt av covidrestriktionerna under de värsta perioderna av pandemin. Under en tid då vi hade behövt konst och kultur mer än någonsin fick vi nöja oss med strömningstjänster i våra hem. (No shade prestige-tv, men att sträckkolla en serie i soffan kan inte jämföras med att gå på teater eller konstutställning.)
En av mina målsättningar för det här året var att läsa mera skönlitteratur, särskilt verk som skrivits av författare från andra regioner än Europa och Nordamerika. Det har jag inte lyckats med och dessutom har jag huvudsakligen lyssnat på böcker i stället för att läsa dem. Men det är bara så sjukt praktiskt att lyssna på en bra bok medan man är ute på sin dagliga lilla promenad för att dämpa ångest och existentiella kriser. Visserligen har det där med att dämpa ångest och existentiella kriser inte heller alltid lyckats men det är trots allt ganska märkliga tider vi lever i.
Också den här veckan, precis som alla andra veckor, har jag konsumerat en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* 2025 förväntas pappindustrin vara värd 205 miljarder dollar, lika mycket som Greklands eller Nya Zeelands bnp. Inte minst på grund av pandemin och den enorma ökningen i näthandeln är efterfrågan på papp stor. Matthew Shaer ville veta hur materialet blir till. Resultatet kan ni läsa i NYTimes Magazine. Extra plus för snygga bilder!
* Elon Musk har på många sätt förstört Twitter, Mastodon är för komplicerad att använda (även om tanken om decentralisering är god) och på Post News finns det helt enkelt för få människor (vid det här skedet) för att uppnå en riktig nätverkseffekt. Jag tror Post har potential att utmana Twitter plus att jag som journalist såklart tycker det är en fantastisk idé att användare kan betala några slantar för högklassiga journalistiska artiklar. Jelani Cobb är dekan på Columbia Journalism School och har skrivit en bra text i The New Yorker om sina egna orsaker att överge Twitter.
* Jen Cheney skriver vackert om Christine McVie, som dog i veckan. Hittas på Vulture.
”If (Stevie) Nicks represented, and still represents, some combination of leather and lace, McVie was silk and suede. While Stevie, who called McVie her best friend in her own remembrance, played the role of witchy woman, Christine summoned the angels.”
* Veckans opinionstext har jag skrivit själv, hittas på FRLGT. Jag kollade SVT:s dokumentärserie Tre pappor så att du inte behöver göra det.
* I torsdags avslöjade Pantone årets färg, Viva Magenta, som delvis skapats av den artificiella intelligensen Midjourney. (Suckar djupt och skakar på huvudet medan jag skriver detta …) Här kan du läsa en diskussion som NYTimes moderedaktion fört om årets färg.
”Like those Dall-E images created by A.I., it’s got the gist, but something is off in a way that a robot might not (yet) notice, but a human would.”
* Min hyresvärd har ett antal orkidéer men jag har ingen aning om hur jag ska ta hand om dem. Om du råkar ha goda tips, lämna gärna en kommentar eller skicka ett dm. Enligt en opinionsundersökning identifierar sig 70 procent av millenialerna som plant parents. Brian Howey har skrivit en spännande long read i Wired om köttätande kannrankor (Nepenthes). Tydligen kan den här hobbyn ta över hela ens liv. Besattheten har lett till en massiv olaglig handel som hotar olika ekosystem i Indonesien och Malaysia.
* Som jag nämnt tidigare i mitt nyhetsbrev firar bildbyrån Magnum Photos 75-årsjubileum i år. Och även om hela konceptet med NFT:s är korkat är fotografierna som byrån säljer i det här formatet sjukt fina. The Guardian visar upp några pärlor från den andra omgången.
* Veckans kulturella höjdpunkt för mig var Lap-See Lams utställning Det regnar drakfjäll på Röhsska museet. Väldigt mångdimensionellt, immersivt och snyggt. Temat, kinarestaurangens historia i Sverige, är också intressant. Rekommenderar varmt! Pågår till den 26.3.2023.
* Till och med två texter om valar och deras sång. Matthew Hutson skriver i The New Yorker om den kroatiska marinbiologen och musikern Sara Niksic. Hon utnyttjar valsång i sin elektroniska musik, här kan du lyssna. Och Kirsten French skriver i Nautilus om blåvalar vars sång fått en betydligt lägre stämma än tidigare, ingen vet riktigt varför.
* En särskilt rörande minnestext i DN.
* Avslutningsvis Twitterkontot Neural Net Guesses Memes.
Det har givetvis blivit ganska mycket Fleetwood Mac den här veckan.
Orkidéer - sätt några isbitar istället för att vattna dem.