Kassakris
Jag har sällan funderat så mycket på pengar som under det senaste året. I ärlighetens namn är det på kort sikt ett ekonomiskt extremt dåligt beslut att vara tjänstledig. Särskilt om avsikten är att som finländare studera i Sverige. Om jag hade valt att studera vid Tammerfors universitet, där jag också fick studieplats, skulle jag vara berättigad till det generösa vuxenutbildningsstödet via Sysselsättningsfonden. Men nu valde jag att plugga i Göteborg i stället och är nöjd med mitt beslut – förutom då jag loggar in på nätbanken.
I augusti skrev jag i en krönika om min generations förvrängda förhållande till arbete. Jag avslutade krönikan med att konstatera att jag i fortsättningen ska jobba mindre och njuta mera. Jag har tills vidare inte lyckats hålla mitt löfte. På sistone har jag nämligen tackat ja till en massa olika frilansuppdrag då nyheterna om en stundande finanskris skapat rätt så stark oro hos mig. Och som alla frilansare vet tenderar uppdragen hopa sig och så har man plötsligt en massa jobb som borde vara klara samtidigt.
Därför har jag gått omkring och lidit av en sorts trippelstress. Jag har stressat över min egen ekonomi, jag har stressat över mina olika arbetsuppdrag (som jag tagit emot för att lätta på den ekonomiska stressen) och jag har stressat över mina studier (som jag inte prioriterat tillräckligt högt på grund av alla jobb). Och jag har förstås också varit besviken på mig själv som i stället för att jobba mindre och njuta mera de facto njutit mindre och jobbat mera.
Även om det under de senaste åren talats och skrivits jättemycket om privatekonomi upplever jag att diskursen är rätt så ensidig. Utgångspunkten är oftast att ”alla har råd att spara 100 euro i månaden” eller att ”vem som helst kan ta kontroll över sin egen ekonomi och börja placera”. För en tid sedan twittrade en journalistkollega att alla högutbildade småbarnsföräldrar i hans bekantskapskrets placerar barnbidraget i fonder – det är en investering i ungens framtid! Som om det inte fanns högutbildade föräldrar som verkligen behöver barnbidraget för att ta hand om sitt barn medan det är litet.
Trots att högre utbildningsnivå ofta korrelerar med bättre inkomster känner jag ganska många högutbildade personer som ändå lever ur hand till mun, ofta från ett snuttjobb till ett annat. Och förutom innehållet i aktieportföljer känns det som att det fortfarande är lite fult att tala om pengar. I journalistkretsar efterlyses det regelbundet större transparens kring arvoden och löner. Ändå finns det nästan alltid någon i sällskapet som vägrar avslöja sin lön när jag och kollegerna går på AW. Det är sist och slutligen ganska få som öppet talar om hur mycket de tjänar.
För en tid sedan talade jag med en kompis som huvudsakligen jobbar som frilansjournalist. Medan vi diskuterade om våra framtidsplaner kunde vi bara konstatera att pengar tyvärr är väldigt viktigt, det går liksom inte att kringgå. Det handlar inte ens om att vi drömmer om att bli stenrika, absolut inte. Det handlar om en rätt så anspråkslös önskan att den egna inkomsten och ekonomin var så pass tryggad att man faktiskt hade råd att tacka nej till ett mindre lockande arbetserbjudande (eller gå ner i arbetstid) och emellanåt bara fokusera på annat än kneget.
Nu kanske ni undrar varför jag inte tar betalt för det här nyhetsbrevet, särskilt om jag är så himla rädd för att pengarna ska ta slut. Svaret är enkelt: det måste finnas saker i världen som är värdefulla på andra mått mätt än i pengar. Det här nyhetsbrevet är mitt passionsprojekt och jag vill inte blanda in pengar i det. (Åtminstone inte just nu.)
Dessutom vet jag att en (frivillig) prenumerationsavgift skulle öka mina prestationskrav så astronomiskt mycket att glädjen försvann helt och hållet. Då förvandlas nyhetsbrevet till ett arbetsuppdrag bland andra. Visserligen har nyhetsbrevet gett mig ett par riktigt bra frilansuppdrag så min hobbyverksamhet genererar inkomster indirekt.
Förutom att stressa över pengar har jag också den här veckan konsumerat massvis med nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Vad hände med alla män som anklagades för trakasserier och sexualbrott under Me Too? Washington Posts Ashley Fetters Maloy och Paul Farhi har skrivit en lång sammanfattning. Jag skulle gärna se motsvarande texter i svenska och finländska medier. Vad har hänt under de senaste fem åren? Har det skett några framsteg och förbättringar?
* Så himla trött på hela konceptet wellness och människors oändliga behov att förbättra och optimera sig själv. Jag hatar hatar hatar wellness. Försök äta mångsidigt, rör på dig ibland och eftersträva att sova om nätterna. Mer än så krävs inte. Vi behöver inte käka exotiska bär som flygfraktats från Sydamerika för att få i oss antioxidanter och sömn är ett grundläggande mänskligt behov, inte nån jävla prestation som ska finjusteras. Sophie Gilbert har skrivit en bra text i The Atlantic om hur det blivit så väldigt utmattande att hela sig själv. Och med samma kan jag passa på att tipsa om litteraturpodden Forum med Myrna Lorentzson och Saga Cavallin. Det senaste avsnittet heter Nyttominimering och handlar bland annat om vår nazistiska besatthet av renhet. (Okej, jag vet att alla redan lyssnar på den här men ifall du inte tillbringat tid på internet under det senaste halvåret, var så god.)
* Jag är rätt övertygad om att Kanye West trollade under modeveckan i Paris med tröjorna där det stod ”White lives smatter”. Det gör inte hans beteende på något sätt mer acceptabelt. Det är också fullt möjligt att han är en antisemit som på allvar tror på diverse konspirationsteorier om judar. Själv tycker jag vi ska sluta bortförklara hans förkastliga beteende med psykisk ohälsa. Bipolär sjukdom innebär ett djupt stigma och att skylla Wests asiga beteende på hans psyke gör inte situationen alls bättre för andra som lider av samma diagnos. Mig veterligen hör varken antisemitism eller rasistiska åsikter till sjukdomsbilden så med största sannolikhet är Ye bara en uttråkad eller desperat bigott som törstar efter uppmärksamhet. The Atlantics Isabel Fattal och Yair Rosenberg diskuterade i veckan varför alla konspirationsteorier i slutändan handlar om judar.
* En till poddrekommendation: NYTimes har en ny podd, Hard Fork, som handlar om tech. Kevin Roose och Casey Newton betar av veckans största technyheter. Utifrån de två första avsnitten ska jag definitivt fortsätta lyssna.
* Och för mig personligen handlade veckans mest intressanta bit av Hard Fork om ett nytt koncept: silicon sampling. Det här går ut på att med hjälp av GPT-3 skapa ett konstgjort men representativt sampel för enkätundersökningar. Så i princip är det möjligt att till exempel testa hur bra forskningsfrågorna i en enkätundersökning fungerar innan man skickar ut frågorna till de riktiga deltagarna i undersökningen. Och precis som med allt som har med AI att göra finns här enormt stora risker. Men jag tyckte det här var sjukt intressant. Läs mera i Jack Clarkes nyhetsbrev Import AI.
* Knarktwitter jublade i veckan för den här texten i The Economist där man argumenterar att det enda sättet att få någon sorts ordning på narkotikakarteller och kriminella gäng är att legalisera kokain.
* På 2000-talet uttrycker vi olika känslor med hjälp av emojis. På 1800-talet gjorde man samma med blommor. Emma Flint har skrivit en alldeles underbar text för BBC om blomsterspråk (floriografi).
* Det blir två fotoreportage den här veckan. The Guardian visar upp 1980-talets ungdomskultur dokumenterat av John Ingledew medan The New Yorker har gått på Harry Styles spelning i Madison Square Garden för att ta en närmare titt på hur fansen klär sig.
* Kosmetikaindustrin har sett flera väldigt framgångsrika nykomlingar under de senaste åren, bland dem Olaplex (hårvård) och Glossier (hudvård och smink). De här företagen har byggt upp sin verksamhet på ett annorlunda sätt än traditionella jättar som L’Oréal och Estée Lauder. Eftersom företagen utlokaliserat det mesta och anlitat influerare i marknadsföringen är de mer sårbara när det till exempel uppstår problem i leveranskedjorna. Plötsligt ser framtiden oviss ut för många av de här trendiga varumärkena. Intressant text i The Economist.
* Avslutningsvis en klassiker, det vill säga r/Catculations.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.