Journalister och deras känslor
Jag har alltid varit känslig. Jag känner saker och ting väldigt intensivt och mitt humör styrs väldigt starkt av mina känslor. Trots det har jag under största delen av min journalistkarriär klarat av att skilja åt mina egna känslor och det konkreta nyhetsarbetet.
Särskilt då jag jobbade på en nyhetsbyrå hade redaktionen ofta tillgång till en massa sådant material som definitivt inte kunde publiceras. Exempelvis har krimreportrar tillgång till förundersökningsmaterial och detaljer om brott. Utrikesreportrar skriver om humanitära katastrofer, krig och konflikter. Delar av bildmaterialet som bildbyråer lägger ut är faktiskt väldigt otäckt.
En sak som jag lagt märke till under det senaste året är att journalister börjat uttrycka sina känslor i yrkessammanhang mer än tidigare. Det här specifikt i en finländsk kontext. I samband med det så kallade Forsbyfallet skrev flera journalister krönikor om hur svårt det varit att rapportera om händelseloppet och i vissa medier skrev man till och med på ledarplats om de starka känslor som brotten väckt hos skribenten eller redaktionen.
Det är väl självklart att det är chockerande att ett gäng tonåringar mördar en skolkompis. Händelser som Forsbyfallet är och ska vara chockerande. Och därför tycker jag det är väldigt konstigt att journalister tar upp en massa spaltutrymme för att beskriva hur illa berörda de själv blivit av fallet. Jag ser inte det här som konstruktiv journalistik över huvud taget. Journalister ska placera nyheter och händelser i en referensram så att läsare förstår det större sammanhanget. Vilka känslor arbetsuppdraget i sig väcker hos journalisten i fråga är fullständigt egalt från läsarens eller mottagarens perspektiv. Tycker jag.
Jag menar inte att vi ska förbjuda journalister att känna olika känslor. Men jag ifrågasätter om läsarna verkligen behöver ta del av hur jobbigt en enskild skribent haft det i samband med ett specifikt arbetsuppdrag. Jag tycker journalister ska tala om sina (arbetsrelaterade) känslor med andra journalister, till exempel. Sociala medier kan också vara en lämplig plats att uttrycka hurdana känslor en nyhetshändelse väckt hos en. Många journalister använder exempelvis Twitter som en plats där de öppnar upp arbetsprocesser och tar läsarna med bakom kulisserna så att säga. Facktidningen Journalisten känns också som en mer relevant plattform för journalister att tala om sitt arbete och vilka känslor och reaktioner jobbet väcker hos dem.
I krönikor eller på ledarplats ska man hellre uttrycka oro för de ungas psykiska välbefinnande, efterlysa större resurser för socialtjänster och föra fram konkreta förslag för att förebygga motsvarande tragedier.
Orsaken till att jag skriver om journalisters känslor just den här veckan är två specifika händelser. I torsdags blev det tio år sedan terrordådet på Utøya och under den gångna veckan har en ny våg av #metoo dragit över Finland. Det intresserar mig inte ett dyft att läsa i en tidning om hur jobbigt enskilda journalister tycker det är att rapportera om ett terrordåd eller hur upprörande det är att ta del av människors erfarenheter av sexuellt våld. Däremot vill jag läsa analyser om hur Utøya påverkat eller inte påverkat samhället, hur stort hot högerextremistiskt våld utgör i vårt samhälle just nu och hur det är möjligt att en så extremt toxisk kvinnosyn existerat inom subkulturer som bland annat har sina rötter i antifascism och antirasism.
Journalistik ska väcka känslor och till journalisters uppgift hör att låta drabbade personer berätta om sina erfarenheter (i den utsträckning som intervjupersonerna är bekväma att göra det, förstås). Men jag läser hellre om offrens egna känslor än om vilka känslor offrens erfarenheter väcker hos skribenten.
Vidare till viktigare saker. Som ni vet är den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Jag har känt till podden Switched on Pop under en lång tid men först under den gångna veckan började jag på riktigt lyssna på podden. Rekommenderar varmt för alla som är intresserade av popmusik på en riktigt nördig nivå.
* I den fantastiska FB-gruppen Geek Women Unite diskuterades för ett par veckor sedan vilka kändisars plötsliga dödsfall som väckt de starkaste känslorna. Jag kom genast att tänka på Amy Winehouse. Här en artikel i Bitch Media om hur olika vi betraktar manliga och kvinnliga artister som kämpar med psykisk ohälsa och/eller missbruksproblematik. Och jag rekommenderar också varmt hela Amy Winehouse diskografi.
* Ibland får jag skriva artiklar i HBL. Här en intervju med Ina Lundström, Emma Knyckare och Scroll-Mia, dvs. Flashback forever. Om ni inte är bekanta med podden sedan förut så rekommenderar jag att ni börjar lyssna från början, annars kommer ni inte att förstå hälften av skämten i de nyare avsnitten.
* Hur kommer det sig att så många politiker och opinionsbildare jobbar på PR-byrån Miltton? Yle försökte reda ut. (På finska)
* Jag är väldigt imponerad av The Guardians bevakning av företaget NSO och deras spionprogrammet Pegasus.
* The Guardians australiska upplaga publicerade en ganska rolig bildserie om fenomenet selfies.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag på Amy Winehouse debutalbum Frank.