Jobba smartare, inte hårdare
Det här nyhetsbrevet inklusive dess rekommendationer blev ganska långt. Men det finns en reell chans att ni inte får ett nyhetsbrev nästa vecka så betrakta det här som en sommarspecial, ett dubbelnummer.
The Magic Roundabout. Det här var ett fenomen som förekom särskilt inom finanssektorn i London för kanske tio år sedan. Det hela gick ut på att (ofta lågavlönade) praktikanter eller yngre bankirer jobbade långa dagar (och nätter) på kontoret, hoppade i en taxi, åkte hem och medan taxin väntade utanför tog de en snabb dusch och bytte kläder. Sedan återvände de till jobbet.
Låter ganska otroligt, eller hur? Det är omöjligt att veta hur många som faktiskt höll på så här men bekanta till mig som jobbar just inom finanssektorn och på stora konsultjättar har vid flera tillfällen berättat att all-nighters inte alls är ovanliga, särskilt i början av karriären då man försöker ge bästa möjliga intryck och bygger upp värdefulla nätverk.
Sommaren 2013 uppmärksammades det här vidriga fenomenet efter att 21-åriga Moritz Erhardt dog av en svår epilepsiattack, som antagligen triggades av att han uppskattningsvis hade jobbat 72 timmar i sträck. Han var praktikant på Bank of America i London.
Varför skriver jag om det här nu, mitt under min semester? Därför att det förts en väldigt bisarr diskussion om arbetstid, produktivitet och behovet av vila i Finland under de senaste veckorna.
Det hela började med en artikel i Kauppalehti där det kinesiska techbolaget Huaweis finländska cybersäkerhetsdirektör Mika Lauhde skröt med att han jobbar minst åttio timmar i veckan och har inte tagit ut någon semester på fyra år. Sedan skrev Yle om en studie som kommit fram till att ett välfungerande sätt att motarbeta utmattning är att jobba på fritiden. (Eller åtminstone läsa jobbmejlen och snegla på jobbtelefonen.)
Lauhde kritiserade den finländska arbetskulturen och hävdade att orsaken till att amerikanska och asiatiska företag är så framgångsrika är den stenhårda arbetsmoralen och framför allt de långa arbetsdagarna. Han föreslog också att Finland borde introducera en sju dagars arbetsvecka så att företagen når i kapp sina utländska konkurrenter.
Givetvis har Lauhde fått mothugg på opinionssidorna i diverse medier och många forskare, företagsledare och journalister har mer än gärna påpekat att den typen av ledarskap och arbetskultur som Lauhde förespråkar är oacceptabel, förlegad och skadlig. Till och med Lauhdes kolleger på Huawei har beklagat hans uttalanden. (Fan vad de måste ha konstig stämning på kontoret just nu …)
Ursäkta, men är det ingen annan än jag som tänker att den här mannen måste vara extremt usel på sitt jobb om det krävs åttio timmars arbetsinsatser av honom varje vecka? Studie efter studie visar att människor är produktiva endast en liten del av en vanlig åtta timmars arbetsdag och att långa arbetsveckor är skadliga. Det här gäller framför allt kreativa och kunskapsintensiva yrken.
Det finns också en ökande mängd företag som experimenterar med kortare arbetsveckor och andra nya sätt att jobba. Resultaten tyder på att en åtta timmars arbetsdag eller en fem dagars arbetsvecka de facto är ganska dåliga koncept.
Sådär i allmänhet har jag upplevt pandemiåret som en stor hög med skit bestående främst av diverse motgångar, men en av de väldigt, väldigt få sakerna som jag kanske lärt mig är att hjärnan behöver vila och att kreativiteten ökar betydligt om man tar en promenad eller tupplur eller (virtuell) fika med en kollega mitt under arbetsdagen.
En skrivkramp försvinner inte genom att sitta fastklistrad vid datorskärmen och ersätta måltider med Soylent. Så när vi kontorsarbetare så småningom återvänder till saltgruvan hoppas jag att våra chefer också kommit till samma insikt: vi behöver jobba smartare, inte hårdare.
Jag skulle kunna skriva ännu mera om olika framgångar som arbetarrörelsen åstadkommit och hur det gick när Göteborgs stad experimenterade med sex timmars arbetstid inom vård och omsorg, men vi vet alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några (jättemånga) rekommendationer:
* Trodde du att shorting, hedgefond, memeaktie och kryptovaluta var årets mest väsentliga ekonomitermer? Nope. Nu ska alla vanliga dödliga lära sig vad spacs är för något! Charles Duhigg har skrivit en otroligt underhållande och informativ artikel i The New Yorker om Chamath Palihapitiya, spacs och Silicon Valley. Jag skulle säga att den här artikeln är särskilt roande för alla som kollat på HBO-serien Silicon Valley (rekommenderar varmt också den). Så här väldigt förenklat handlar spacs om en alternativ rutt för företag att börsnoteras. Min kollega Fredrik Häggman har skrivit om Finlands första spac-bolag.
* Podden You’re Wrong About har många intressanta avsnitt, men det senaste, som handlar om cancelkultur, tycker jag var extra bra. Särskilt intressanta reflektioner kring Twitter och trendande diskussionsämnen.
* Jag tror jag vill ha det här med fotoreportage som en bestående del av mitt nyhetsbrev. Här en fotoessä i The Guardian där Christopher Wilton-Steer reser från London till Peking genom 16 olika länder längs med Sidenvägen. Med tanke på att Wilton-Steer knäppte 50 000 bilder under sin resa tycker jag fotoessän kunde ha bestått av ännu mera bildmaterial. För den som blev nyfiken rekommenderar jag hans Instagram.
* HBO-serien Mare of Easttown är inte på något sätt speciell, i själva verket är utgångsläget väldigt stereotypt med en mordutredning i fokus och en huvudperson som har det kämpigt i sitt privatliv. Men jag gillade den här jättemycket! Kate Winslet är fenomenal. Om du inte tror på mig så läs coolaste Martina Moliis-Mellbergs recension i HBL.
* Jag hatar musikaler. Alltså verkligen avskyr dem. Ogillar skarpt. Nej, jag tänker inte se Hamilton och hur jag någonsin klarade av att kolla Crazy Ex-Girlfriend från början till slut är fortfarande ett stort mysterium för mig. Jag har också svurit någon gång för inte så länge sedan att jag aldrig vill se en endaste serie, film eller annan “underhållning” om pandemin. Och här sitter jag nu och har njutit väldigt mycket av Bo Burnhams Netflixspecial Inside. Tro mig, den här är verkligen sevärd. Samtidigt som Burnham lyckas vara klyftig och ironisk är det också så uppenbart att han mått extremt dåligt under pandemin, något jag verkligen kan relatera till. Den här var en oväntad positiv överraskning.
* Det är inte helt oproblematiskt att cispersoner kommenterar Elliot Pages kropp. I stället för att beundra Pages magmuskler borde vi koncentrera oss på att han alldeles tydligt överkommit den kroppsdysfori som många transpersoner upplever. Här en intressant och upplysande artikel i Bitch Media.
* Sarah Viren har skrivit en väldigt imponerande artikel i NYTimes om Andrea Smith, en framgångsrik akademiker som i många års tid påstod sig vara cherokes. Även om hennes egentliga bakgrund avslöjats för länge sedan betraktas Smith fortfarande av många som en viktig genusvetare och expert i olika frågor som tangerar ursprungsfolk.
”Academia is an industry, like journalism, that defines itself in large part by its ethical standards; we’re supposed to educate people and produce knowledge. So what does it mean that we’re also a haven for fakes?”
* Och på tal om imponerande journalistiska verk avslöjades årets Pulitzervinnare i veckan. Wesley Morris, NYTimes filmkritiker och kulturskribent, vann priset i kritikkategorin för sina texter, som bland annat handlar om rasism, maskulinitet och representation. Jag har tidigare tipsat om podden Still Processing där han medverkar. Juryn tilldelade också en särskild utmärkelse till Darnella Frazier, tonåringen som filmade mordet på George Floyd.
* Avslutningsvis ett litet avslöjande: jag älskar Yo-Yo Ma. (Jag får gåshud av att bara skriva hans namn.) Det här Youtubeklippet har varit kanske den största höjdpunkten under min vecka. Kan inte förstå hur jag hittade den först nu, publicerad redan i april.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna:
(Den här gången fyra låtar med ordet “work”.)