Jag har ingen åsikt
Det finns så många saker som jag gärna skulle skriva om just den här söndagen, men sanningen är att jag är trött och känner inte mig särskilt inspirerad. Därför tänkte jag skriva kort om åsikter. Eller egentligen ifrågasätta behovet av åsikter.
Jag är väldigt pratsam, jag talar mycket och jag har en åsikt om det mesta. Jag kan bjuda mina medmänniskor på hot takes om de flesta händelser och fenomen. Och medan jag scrollar i mina flöden märker jag att många andra också har en massa saker att säga. Skalan är bred. Jag kan uppskatta klyftiga iakttagelser, skämt och det som på engelska kallas för a good banter. Eftersom jag följer en hel del politiskt engagerade personer och aktivister fylls mina flöden givetvis också ständigt av en myriad åsikter och synpunkter kring olika fenomen och orättvisor.
Kanske det beror på pandemin, som orsakat att en ännu större del av vår kommunikation sker i olika sociala medier, men jag börjar känna mig ganska trött på folk som alltid måste ha en åsikt om precis allting. (Obs! Inklusive mig själv.) Att vi har kommunalval på kommande i Finland gör inte saker och ting bättre. Alla vill hela tiden berätta för hela världen vad de tycker och tänker.
Att inte ha en åsikt betraktas i vissa sammanhang som ignorant och okänsligt. Men just nu upplever jag att det mest uppfriskande någon kan säga är att de helt enkelt inte har en åsikt. Kanske är det min hjärna som är överbelastad. Just nu, i dag, den här veckan, kan jag uppskatta extra mycket folk som bara sitter tyst och iakttar situationen. Så därför sätter jag punkt här. Nya tag nästa vecka. Fy fan vilken klyscha.
Den egentliga orsaken varför jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
*I förra helgen ordnades Oscarsgalan. Jag har inget annat att säga om det förutom att jag kollade i går Sound of Metal och gillade den väldigt mycket. Finns att se på Amazon Prime. Riz Ahmed är förstås strålande, men den riktiga superstjärnan är ljuddesignern Nicolas Becker. Här kan du läsa The Guardians recension, här NYTimes recension och här en text i IndieWire om filmens ljuddesign.
*Jag betraktar Kalle Kinnunen som Finlands eventuellt bästa filmkritiker och -bloggare. Om finskan inte är ett hinder så rekommenderar jag varmt bloggen Kuvien takaa.
*Priset för veckans kanske mest imponerande journalistiska helhet går till NYTimes för den här otroliga artikeln om hur Pfizer tillverkar sitt covidvaccin.
*Det här med fotoreportage har blivit en grej i mitt nyhetsbrev. Här en väldigt cool artikel i The Guardian om kongolesiska dandies, det vill säga otroligt stiliga människor i Brazzaville.
*Peppe Öhman länkade till den här artikeln i Jezebel om Joe Rogan i sitt nyhetsbrev. Den fick mig att gräva fram den här utmärkta texten från 2019 skriven av Aisling McCrea.
For men, especially insecure and socially dislocated men, the idea of “rationality” can be a kind of comfort blanket. Raised from birth with the stereotype that they are more “analytically intelligent” (in contrast to women, who are “emotionally intelligent”), and with pop culture that venerates “logical” characters, it’s no wonder that many young men see “logic” as a sort of personality trait to achieve — one which automatically imbues all one’s opinions with correctness — rather than a system that one may or may not be following at any one time.
*Varför gillar vi fortfarande The Office? Sarah Larson skrev en artikel i The New Yorker i december.
*Om det här med inflationen av åsikter intresserar så läs Ashley Charles artikel i Grazie.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna:
(Varje vecka lägger jag in fyra nya låtar i början av spellistan.)