Jag älskar knäppa kvinnor
Beatrix Kiddo (Kill Bill), Fleabag, Lady Sarah (The Favourite), Villanelle (Killing Eve), Penny Löwe (Blixtra, spraka, blända), Arabella (I May Destroy You) … Listan är lång. Det är något väldigt fascinerande med självständiga, fräcka och mer eller mindre knäppa kvinnor.
För mig personligen handlar det inte så mycket om feminism och boss lady-troperna – jag tycker faktiskt begreppen boss lady och girl boss är väldigt unkna och trötsamma. Jag associerar dem så starkt med en nyliberal kommersiell ”feminism” som går ut på att köpa en T-tröja med slagord som The future is female, Girls run the world och Feminist på H&M och stötta en klimatförstörande textilindustri som bygger på exploateringen av kvinnor och flickor i Bangladesh. Inte särdeles feministiskt, om ni frågar mig.
Poängen för mig är att de här så att säga knäppa kvinnorna representerar sådant som jag sannolikt aldrig kommer att vara eller uppnå. Medan jag är en osäker, försiktig och ängslig trygghetsknarkare är de här fiktiva karaktärerna skamlösa, smått oförskämda och väldigt kaxiga. De skiter i vad andra tänker och även om deras moral och förfaranden kan ifrågasättas så är det uppfriskande med kvinnor som så att säga beter sig illa. Kvinnor som bryter mot normen och våra förutfattade meningar om hur kvinnor ska eller borde vara. Ett mittfinger till patriarkatet.
I veckan läste jag äntligen Anu Silfverbergs essäsamling Sinut on nähty. Boken innehåller en massa reflektioner kring omöjligheten att vara en filmälskande feminist – att vara en kvinna som vuxit upp i en värld där kvinnor och flickor på den stora vita duken alltid varit underordnade och sekundära objekt för den manliga blicken. Kvinnor har traditionellt spelat roller som är främst skapade för att ge utrymme och djup till de manliga huvudrollsinnehavarna.
I ärlighetens namn hade jag antagligen överdrivet höga förväntningar eftersom jag beundrar Silfverberg väldigt mycket som skribent. Även om boken innehöll en massa observationer som jag definitivt känner igen och kan relatera till upplevde jag ändå att Silfverberg skildrade en ganska svartvit verklighet. Kanske det beror på att Silfverberg är 13 år äldre än jag och sett betydligt fler filmer än jag.
Därför upplevde jag att Silvia Hosseinis text om Sinut on nähty i Image (Finlands motsvarighet till magasinet Filter) fungerar som ett ypperligt komplement till Silfverbergs bok. Hosseini ifrågasätter vissa av de mest fundamentala argument som Silfverberg för fram och problematiserar dem på ett väldigt uppfriskande sätt.
Hosseini uppger att hon främst ser på film för att glömma bort sig själv medan Silfverberg uttryckligen efterlyser karaktärer som hon kan identifiera sig med. Precis som Silfverberg vill jag gärna se flera kvinnor i centrala roller i filmer – jag vill också ha kvinnor som framförallt är subjekt och inte bara objekt. Men samtidigt vill jag också sjunka in i filmens värld och glömma bort mig själv i ett par timmar.
Just nu skulle jag faktiskt helst bara ligga i sängen och kolla på film – uttryckligen för att fly verkligheten och alla dess utmaningar. Men i stället ska jag dela med mig lite popkulturtips. För vi vet ju alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer några rekommendationer:
* Veckans eventuellt intressantaste artikel hittar ni i The Atlantic. Den handlar om samhällsklasser (i USA) och hur två nya grupper, boorish bourgeoisie och bourgeois bohemian svänger upp och ner på den traditionella indelningen i fattiga, medelklass och rika.
* Året är 2021 och fortsättningsvis väcker det förundran hos en del människor när en kvinna bestämmer sig för att behålla sitt eget efternamn efter att ha gift sig. Aisha Salaudeen har skrivit en intressant kommentar för CNN.
* Dagstidningen i min nya hemstad har väldigt bra opinionsjournalistik. Här en sportkrönika av Joel Tivemo, som skriver om hus OS i Tokyo fick honom att ändra på sin inställning till ridsport.
Att se ridsport på plats är något av en uppenbarelse. Djuren är gigantiska. Det är som att den största bodybuildaren på ditt lokala gym plötsligt började springa på alla fyra och hoppa över maskinerna. Fast personen i fråga är samtidigt oerhört vacker när hen gör det. För det är de här djuren. Så länge jag får se dem från en läktare 20 meter upp i luften med ett skrivbord mellan mig och dem, så tycker jag verkligen det.
* NYTimes bad tre arkitekter, tre journalister och två designers att räkna upp de 25 mest betydelsefulla arkitektoniska verk som byggts efter krigstiden. Både Le Corbusier och Alvar Aalto finns med, likaså en rymdstation. Jättesnyggt rep.
* Iida Rauhalammi skriver (på finska) att Serena Williams är den perfekta feministikonen men att vi (den stora massan) inte godkänner henne som en. Okej, kanske inte helt optimalt att en vit kvinna skriver om en svart kvinna, men jag tyckte ändå att den här var intressant.
* Veckans avsnitt av podden Gadget Lab handlar om mem, särskilt den aviga sidan av memkulturen. Själv är jag inte helt övertygad om de argument som förs fram, att mem i längden leder till radikalisering. Jag håller med om att mem ofta innehåller ett politiskt budskap och är ett sätt att ta ställning till diverse frågor, men att placera ett likhetstecken mellan memkultur och radikalisering känns ändå lite långsökt.
* Pedro Almodóvar hör till mina favoritregissörer, inte minst på grund av att hans filmer tenderar ha lagom knäppa kvinnor i centrala roller. Här är trailern till hans första engelskspråkiga verk, The Human Voice med Tilda Swinton i huvudrollen. Och ja, det här är alltså Almodóvars tolkning av Jean Cocteaus klassiker. Finns tydligen att se på Mubi.
Den här veckan lyssnade jag inte heller på musik medan jag skrev ihop det här brevet, men ni kan exempelvis lyssna på den här spellistan inspirerad av Killing Eve.