Inga konstigheter här
I februari fyller jag 35 och skulle jag råka bli med barn efter det betraktas det som en geriatrisk graviditet. Alltså att jag är en ålderstigen förstföderska – gammal morsa med andra ord. Men grejen är att jag aldrig vill bli gravid eller ha barn – inte egna, inte någon annans, inga bonusbarn.
Frivillig barnlöshet (en del föredrar uttrycket barnfri) är lite samma som att vara vegetarian. Väckte förut en massa frågor, har blivit jättemycket vanligare, är inte särskilt konstigt längre. Eller?
I veckan läste jag att det pågår en sällsynt babyboom i Finland. Och det hade jag nog märkt redan tidigare i min omgivning, så där på anekdotisk nivå. Under midsommarhelgen var det fyra personer i min bekantskapskrets som meddelade att de är gravida, bara som ett exempel. Det känns faktiskt som att jättemånga antingen är gravida eller har nyligen fått barn.
Och det är jättefint. Jag tycker alla som vill ha barn ska få barn. Jag känner medlidande och sorg varje gång jag får höra om ett missfall eller personer (ofta par eller singelmän, faktiskt) som verkligen vill men av en eller annan orsak inte kan få barn. Jag skulle så gärna unna föräldraskap till alla som verkligen vill det. För jag vill inte. Har aldrig velat.
Jag har kanske någon gång lite lekt med tanken, men jag tror det alltid handlat om stunder då jag upplevt att det här är något som förväntas av mig. Jag har aldrig känt någon modersinstinkt eller längtan efter att få vara någons förälder. Impopulär åsikt – jag vet – men jag tycker egentligen inte om barn heller. Jag vet inte hur jag ska vara eller bete mig i sällskap av barn. Jag känner mig obekväm. Och ärligt talat tror jag att jag också får barnen att känna sig obekväma. (Antagligen just för att jag känner mig så obekväm.)
I somras råkade jag förbigående träffa en halvbekant som nyligen blivit förälder. Den här stolta pappan skulle ta ut till och med “några veckor” föräldraledighet senare under sommaren. Och jag blev så totalt förbluffad. Några veckor?!? Det här är också en vägande orsak till att jag avstår från föräldraskap. Det är svårt att leva jämställt i ett (hetero)förhållande om man har barn. (Ja, jag förstår att det här är väldigt individuellt.)
Vidare till andra saker. Också den här veckan har jag lagt en massa tid på att läsa nyheter, journalistik och konsumera popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Det här reportaget är ett praktexempel på högklassig journalistik, som är värd att betala för. Texter som den här är orsaken till att jag prenumererar på The New Yorker. Artikeln är lååång men finns också i audioformat (67 minuter!). Anand Gopals reportage handlar om afghanska kvinnor. Den ger en inblick i hur katastrofalt förödande de senaste årtiondena egentligen varit och i reportaget hör vi sådana röster som sällan kommer till tals, den här gången kvinnor som bor utanför Kabul.
* Årets stilist i Sverige och vinnaren av det stora journalistpriset i Finland, Anna-Lena Laurén, är DN:s och HBL:s Rysslandskorrespondent. I veckan skrev Laurén en kommentar om varför hon inte längre vill eller kan bevaka ryska val. Här länk till DN, här till HBL. Läsvärd och tankeväckande analys. Och en bra påminnelse om att jag bör läsa Sammetsdiktaturen.
* I vår globaliserade värld är produktionsprocesser och leveranskedjor långa och oftast väldigt, väldigt komplicerade. Det innebär att det är svårt att se till att allt går rätt till och att det inte sker oegentligheter eller fusk längs med vägen. Den här långa artikeln i The Guardian handlar om företaget Oritain, som specialiserat sig på att fastställa olika råvarors äkthet. Mycket spännande.
* Tredje säsongen av Netflixserien Sex Education släpptes i fredags. Och jo, jag sträckkollade hela säsongen och den fungerade faktiskt som inspiration till veckans brev. Jag gillade de två första säsongerna och den tredje är i mitt tycke ännu bättre än de tidigare. Under de åtta nya avsnitten får flera av karaktärerna mera djup och blir trovärdigare och mänskligare. Mognare helt enkelt. Ncuti Gatwa och Connor Swindells är så fina, så fina. Och Gillian Anderson. Rekommenderar varmt. (Tydligen har The Guardians recensent kollat på en helt annan serie än jag.)
* Helmut Newton. Kontroversiell? Absolut. Begåvad? Utan tvekan. Kvinnohatare? Njae, det tror jag nog inte. Jag såg dokumentärfilmen The Bad and the Beautiful i fjol och tyckte den var mycket fascinerande. För ett år sedan skrev HS kulturredaktion en ganska lång artikel om dokumentären där man nog lyfter fram att filmen saknar kritiska röster – och det kan jag hålla med om. Nu när filmen finns att se på Arenan skriver HS recensent Leena Virtanen att filmen är upprörande och störande. Det kan jag inte hålla med om. Om det inte kommit tillräckligt tydligt fram tidigare så är jag feminist (intersektionell, fjärde vågens, kalla det vad du vill). Jag har läst genusteori, bekantat mig med feministisk filmforskning och tycker jag har ganska bra koll, så att säga. Precis som Virtanen skriver skulle filmen ha gynnats av att betrakta Newtons verk ur ett konsthistoriskt perspektiv och visst kunde man ha granskat hans konst och arbetssätt mer kritiskt. Men jag kan inte säga något annat än att jag tyckte dokumentären var väldigt snygg, intressant och underhållande. Rekommenderar den här om haute couture, fotografi och supermodeller som Claudia Schiffer intresserar dig.
* Jag måste skriva om autofiktion i något skede (så många tankar, så många motstridiga åsikter). Jag har nästan läst (lyssnat) till slut Beautiful World, Where Are You. Jag tycker Anne Enright skriver så jävla on point om Sally Rooney och hennes tredje roman i den här recensionen i The Guardian.
”This is prose you either get or don’t get; for some it is incisive, for others banal.”
* Vi har alla sannolikt hört Nicholas Britells kompositioner och jag utgår från att många som läser det här nyhetsbrevet redan lyssnar på NYTimes-podden The Daily. Rekommenderar att ni tar och lyssnar det här avsnittet, en längre söndagsläsning, om personen som både skapat signaturmusiken till Succession och soundtracken till Barry Jenkins filmer Moonlight och If Beale Street Could Talk. Finns förstås också i textformat i NYTimes Magazine.
* Förra veckan skrev jag om gräs. Kanske jag i något skede skriver om psykedelier. Om ämnet intresserar så kolla det här avsnittet av Wireds Youtubeserie Tech Support. Fast den här gången är det Psychedelics Support med författaren, journalisten och arbetslivsprofessorn Michael Pollan.
* Egentligen tycker jag dokuserier som handlar om polisen är en form av propaganda. Och jag tycker det finns skäl att vara lite extra kritisk till texter som denna, som kan tolkas som gratis PR för polisen. Hursom, i Helsingforspolisens styrka ingår tio hästar. HS hängde med under ett arbetspass och bekantade sig också med hur det går till när man skolar polishästar. Tydligen finns det fortfarande situationer där en häst är ett överlägset arbetsredskap/fordon i stadsmiljö. Tänka sig.
* Avslutningsvis vill jag tipsa om Instakontot Women Street Photographers. Gulnara Samoilova, som fanns med i förra veckans rekommendationer är en av initiativtagarna och grundarna.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag inte på något men ni kan ju till exempel kolla upp den här spellistan som innehåller musik från alla tre säsonger av Sex Education.