Individens ansvar
Cruel optimism är ett begrepp som filosofen Lauren Berlant myntat. Berlant avser exempelvis situationer där man övertygar individer i utsatta positioner om att vi alla har jämlika möjligheter att nå framgång i livet och att vi lever i ett samhälle där vad som helst är möjligt för vem som helst. Att individens framgång hänger på en själv – inte till exempel samhälleliga strukturer som enbart gynnar en väldigt begränsad andel av befolkningen. En ohygglig form av optimism helt enkelt, som lägger allt ansvar på individen.
I veckan läste jag en intervju med professor Kristiina Brunila vid Helsingfors universitet. Brunila är forskare i utbildningspolitik och professor i social rättvisa och jämlikhet inom pedagogik. Hon har precis gett ut en bok tillsammans med tre andra forskare. Boken handlar om så kallad terapeutisk makt och hur den förstör vårt samhälle. Fenomenet handlar mindre om psykologi och olika terapiformer och mer om hur man i ökande grad flyttar över ansvaret för samhälleliga, strukturella och sociala problem på enskilda individer och menar att vi måste lösa diverse problem på egen hand. Att individer ska optimera sig själv och anpassa sig bättre till samhället.
På samma sätt som terapiarbetet går ut på att bearbeta väldigt personliga och individuella problem förväntas då enskilda medborgare lösa komplexa samhälleliga problem själv. Den så kallade terapeutiska makten utövas inte direkt av någon specifik aktör – det handlar mera om ett tankesätt som blir allt vanligare i vårt samhälle. På många sätt hänger det hela ihop med en nyliberal samhällsuppfattning och en tro på marknadsekonomi och att marknaden nog löser diverse problem – om vi bara tillåter den göra det.
Bland annat säger Brunila i intervjun att även om hela Finlands befolkning fick gå i terapi så kommer vi inte att lösa problemen med orimliga förväntningar i arbetslivet och arbetsutmattning. Om problemen ligger i strukturerna så räcker det inte med lösningar på individnivå.
Så när Förenta nationernas klimatpanel i måndags gav ut sin sjätte utvärderingsrapport blev jag ganska förbluffad. Jag fattar att merparten av våra resurser under de senaste 18 månaderna gått åt till att bekämpa en global hälsokatastrof, men att byta ut plastsugrör mot papperssugrör räcker inte och vi kan inte alla köpa en Tesla. Även om var och en av oss blir zero waste-veganer som cyklar till jobbet kommer ett fåtal internationella storföretag fortsättningsvis att skapa så massiva utsläpp att våra vardagliga konsumtionsvanor egentligen inte spelar någon roll i jämförelse. Det här alltså om vi tillåter dem göra det också i fortsättningen.
Det är en ohygglig form av optimism att försöka övertyga oss vanliga människor om att vi med hjälp av våra individuella beslut kan stoppa polarisarna från att smälta och hindra olika former av extremväder som klimatförändingarna medför. Jag menar inte att vi alla kan skita i miljön och allt klimatarbete, utan efterlyser helt enkelt åtgärder i större skala.
Och ja, om mindre än två veckor ska jag faktiskt ta flyget till Göteborg, så jag är inte ett dyft bättre än någon annan.
Men även om klimatkrisen är ett faktum så vet vi alla att den verkliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer några rekommendationer:
* Också den här veckan bidrar The Atlantic med exceptionellt bra journalistik. Ed Yong är en skribent som jag gillar annars också, här är hans artikel om hur covidpandemin kommer att utvecklas. Rekommenderar också hans bok I Contain Multitudes även om jag inte läst den till slut.
* So Sad Today var ursprungligen ett anonymt Twitterkonto där essäisten och poeten Melissa Broder delade med sig av sina mörkaste känslor under en period då hon mådde riktigt dåligt. I veckan lyssnade jag hela essäsamlingen med samma namn. Den här är extremt intensiv och stundvis väldigt jobbig, men också otroligt träffsäker. Jag tror inte att jag någonsin läst (hört) en så rå och bra beskrivning av ätstörningar, ångest och förvrängd kroppsbild. Finns åtminstone på Storytel.
* Cancelkulturen förstör komiken, eller? Rachel Aroesti skriver i The Guardian att ett så att säga känsligare samhällsklimat innebär också större samhälleliga spänningar, något som komik uttryckligen finns till för att upplösa.
* Hur ska man göra en komediserie om ”snälla” poliser i USA, särskilt efter mordet på George Floyd? Jag har inte sett den nyaste (och sista) säsongen av Brooklyn Nine-Nine men stötte på två olika artiklar om problematiken. Här en lite snällare i Slate och här en lite mer kritisk i Vox.
* Koffein och det osynliga beroendet. Här en Long read i The Guardian om koffein, finns också i audioformat.
* Jag har ingen aning om hur sexualundervisningen (heter det ens så längre?) ser ut i skolorna i Norden i dag. Den undervisningen som jag själv fått ta del av i slutet av 1990-talet och början 2000-talet var väl helt okej men hade förstås också en massa brister. Här en artikel i Bitch Media om hur välgjorda popkulturella produkter kan lappa för en del av de brister som sexualundervisningen (särskilt i USA) har. Några av de serier som nämns är Big Mouth, Sex Education (säsong 3 har premiär den 17 september) och Normal People.
* Har du alltid drömt om att få jobba på HBL men vill absolut inte jobba med mig? Nu har du din chans – jag kommer att vara studieledig OCH min arbetsgivare rekryterar fyra nya reportrar.
* Jag har inte tipsat om vin på länge. Här en rätt så trevlig ny bekantskap, nämligen ett italienskt rödvin i en en liters flaska, med kronkapsyl. Passar väldigt bra för parkhäng och picknickar. Definitivt inget för dig som gillar starka, mustiga rödvin med en massa tanniner.
* Om du känner mig IRL så vet du att jag haft svårigheter med att hitta boende i Göteborg. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till SVT, som a. publicerar ett inslag om Stefan och Agnes som bestämde sig för att köpa ett slott och b. bjuder på experttips på hur man renoverar ett slott i fem enkla steg. Snacka om att uppfylla public serviceuppdraget!
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag inte på något alls. Men ni kan exempelvis lyssna på den här klassikern från 2009.