Guldlock
På grund av diverse orsaker har jag tappat uppskattningsvis hälften av mitt hår under de senaste två åren. Och förutom att jag är ytlig och fåfäng är det förstås inte ett gott tecken rent hälsomässigt när golvbrunnen i duschen ständigt täpps av hårstrån.
För en tid sedan upptäckte jag att håret på tinningarna blivit lockigare än vanligt och att det kanske till och med höll på att växa nya hårstrån. Min frisör bekräftade att håret verkar återhämta sig – sakta men säkert. Och tydligen är det inte ovanligt att hårtypen ändras, i mitt fall då mot ett lockigare håll.
Jag hoppas att det här är ett försiktigt litet tecken på en förändring mot det bättre. Om mitt hår orkar växa igen så har jag kanske passerat någon sorts milstolpe. Kanske jag också så småningom börjar återhämta mig från den väldigt tunga perioden som pandemitiden varit. Problemet är förstås att pandemin och allt som skett under den ganska effektivt förstört min förmåga att se fram emot saker och ting och att jag inte riktigt vågar hoppas på att något positivt uppenbarar sig.
Jag snackade kort med en kompis om den här osäkerheten som präglat tillvaron under pandemin och nu på grund av kriget i Ukraina. Och det är just det som känns så övermäktigt och svårt. Även om de flesta restriktioner lyfts och den allra värsta epidemivågen verkar vara över så inträffade det genast en ny katastrof som rubbar den grundläggande känslan av trygghet och säkerhet. Att vi inte riktigt fick någon chans att hämta andan.
Just nu sörjer jag förstås allra mest för det ukrainska folket och vanliga ryssar som får stå ut med konsekvenserna av Putins storhetsvansinne. Men någonstans i bakhuvudet känner jag en obehaglig oro som antagligen beror på mina mor- och farföräldrars erfarenheter av krig. Med tanke på klimatkriser och allt annat skit som pågår i världen finns det inte riktigt några andra utvägar än att anpassa sig till att leva med en större osäkerhet än tidigare. Jag kan inte begripa hur folk med barn klarar av sånt här.
--
I morgon, tisdag, blir det ett år sedan jag publicerade mitt första nyhetsbrev. Även om jag numera ganska sällan lyckas skicka ut brevet på söndagar är jag ändå stolt över att jag 52 gånger fått ihop något att publicera. Jag betraktar fortfarande nyhetsbrevet som en hobby och därför har jag försökt att inte lägga alltför höga krav eller målsättningar för det. Hela poängen med nyhetsbrevet är rekommendationerna – krönikorna och dagboksanteckningarna är bara ett litet tillägg.
Mitt självförtroende är 100 procent prestationsbaserat och när jag läste den här intervjun med Peppe Öhman (se tipsen i slutet av artikeln) i veckan fick jag en riktigt ordentlig boost. Jag kunde för övrigt nästan kalla Peppe nyhetsbrevets gudmor eftersom hon så generöst marknadsfört nyhetsbrevet i olika sammanhang. Tack Peppe, hoppas vi ses i Helsingfors under sommaren eller kanske i samband med bokmässan i Göteborg.
Och så vidare till mina rekommendationer:
* Förra veckans eventuellt intressantaste text hittas i kulturtidskriften Ny Tid vars chefredaktör Janne Wass skrivit ett fascinerande reportage om superhjältar, serietidningar och hur dessa reflekterat olika dominerande ideologier längs med åren.
* Jenna Mahale har skrivit en väldigt läsvärd text om hur otroligt lättrogna folk är på internet och en del andra intressanta spaningar som hon gjort om internetkultur. Generation Z är kanske duktig på internet men samtidigt minst lika duktig på att sprida konspirationsteorier som de mindre internetläskunniga äldre generationerna.
* I lördags såg jag äntligen Paul Thomas Anderssons nyaste film, Licorice Pizza, och den var underbar. Om du känner att du behöver en verklighetsflykt på cirka två timmar är den här perfekt för just det ändamålet. Grejen med filmen är mera en sorts vibe, en atmosfär, ett känslotillstånd än den egentliga handlingen. Kalifornien 1973, skön musik, en massa scener där huvudpersonerna springer … Jag lämnade biografen med ett stort leende på läpparna. Eftersom upplevelsen är ganska immersiv rekommenderar jag att se den här på en biograf. Och wow, Cooper Hoffman och hans ansiktsuttryck och kroppsspråk påminner mig så mycket om en kollega i Helsingfors.
* Jag har ett par gånger rekommenderat Anna Lillkungs texter i mitt nyhetsbrev, nu är hon aktuell med en audiodokumentär om Volodymyr Zelenskyj. Jag tycker den här var rätt bra och mångsidig. Finns endast på Spotify. Och på tal om Zelenskyj finns den första säsongen av Folkets tjänare på Yle Arenan.
* Nyhetssajten Meduza försökte reda ut vad bokstaven Z hänvisar till i samband med Rysslands invasion av Ukraina. Z finns inte i det kyrilliska alfabetet så varför har exempelvis rysk krigsmateriel och militärutrustning markerats med bokstaven?
* På något sätt känns det som att vikten av fotojournalistik är extra stor just nu eftersom fotografier visar så konkret hur brutalt ett krig är. Som kontrast till alla bilder på skadade (ibland till och med döda) kroppar och förstörda stadsdelar tycker jag den här porträttserien i The New Yorker är fin. Ett antal unga ukrainare som fotografen Mark Peckmezian plåtat för några år sedan berättar om kriget ur deras perspektiv.
* Jag har aldrig riktigt gillat Amy Schumer eller den stilen av komik som hon representerar. Av denna orsak hade jag tänkt skippa HBO-serien Somebody Somewhere helt och hållet eftersom Bridget Everett, som spelar huvudrollen, är vän med Schumer och sysslar exakt med den sorten av humor som jag inte riktigt orkar med. Men jag hade så fel, så fel. Den här serien är så himla fin. En vacker skildring av sorg, vilsenhet, vänskap och komplicerade familjerelationer. A coming-of-middle-age story skrev någon recensent. Och med samma kan jag passa på att rekommendera Sarah Hagelins och Gillian Silvermans ypperliga essä i NYTimes om kvinnliga antihjältar.
” At a time when women are being encouraged to rule the world, or, at the very least, expected to keep it together in a still-shaky Covid economy, the “unbecoming” heroine is a timely reminder that women need not be responsible, self-improving and productive to be valued.”
* Nästan exakt ett år efter att fraktfartyget Ever Given fastnade i Suezkanalen har ett annat fartyg, Ever Forward (japp, samma rederi), fastnat i Chesapeake Bay utanför Maryland.
* Min syster, som har två väldigt vackra katter, tipsade om den här sköna krönikan i The Observer där komikern David Baddiel förklarar sin kärlek för katter.
* Avslutningsvis och på tal om katter har Ukrainas största kattkändis Stepan lyckats fly till Frankrike från sin hemstad Charkiv.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.