Från tidskrift till strömningstjänst
Jag hade en spaning som jag hade tänkt presentera, nämligen att reportaget är den nya bästsäljande romanen som filmatiseras. Det visar sig dock att jag inte alls hade gjort någon unik observation. Medan jag bläddrade bland ”gamla” artiklar som jag sparat i min webbläsare hittade jag den här ypperliga texten i The Baffler skriven av journalisten och författaren James Pogue för drygt två år sedan.
Så redan kring årsskiftet 2019–2020 hade Pogue noterat att produktionsbolag och techföretag har ett ökat intresse för ”bra stories” att filmatisera och lägga ut på diverse strömningstjänster. Pogue skyller dels på de amerikanska tidskrifterna – också de riktigt prestigefyllda – för att betala usla arvoden, dels kritiserar han big tech för att de koloniserar ännu ett område, nämligen det journalistiska innehållet. Så förutom att Google (Alphabet) och Facebook (Meta) gjort annonsförsäljningen och vinstlogiken svårare för traditionella medier anser Pogue att företagen också mer eller mindre direkt försämrar kvaliteten på journalistiken.
Pogue sörjer det faktum att allt fler journalister och andra skribenter anpassar sina verk så att de uttryckligen ska falla Hollywood och techföretag i smaken. Med andra ord ska det finnas något spännande och otippat i berättelsen men handlingen får egentligen inte heller riktigt ställa någon mot väggen eller kritisera de riktiga bovarna, alltså ofta just techföretag och andra drivande krafter i det kapitalistiska systemet. Så demokratins vakthund förvandlas till en snäll liten knähund som vill vara alla till lags.
Min poäng var främst den att det nyligen släppts två miniserier som bygger på journalistiska reportage. Om jag förstått rätt ville varken Pamela Anderson eller Tommy Lee ge sin välsignelse åt en serie om deras läckta sex tape. Då bestämde sig produktionsbolaget i stället för att filmatisera ett reportage om händelseloppet som Amanda Chicago Lewis skrivit för Rollings Stone 2014. Slutresultatet blev Pam & Tommy som finns på Disney+. Så genom att utgå från reportaget kränkte man inte direkt Anderson och Lee, även om jag kan tycka att det är osmakligt att göra en serie som i grunden handlar om uteblivet samtycke (olovlig spridning av en intim video) utan de verkliga huvudpersonernas samtycke.
Det andra exemplet är förstås Netflixserien Inventing Anna, som handlar om den brottsdömda svindlaren Anna Sorokin och hur hon lyckades bedra societetseliten på Manhattan. Serien bygger på Jessica Presslers reportage i New York Magazine publicerad 2018. Eller enligt seriens skapare är serien inspirerad av Presslers reportage. Och nu när jag tänker efter har en annan artikel skriven av Pressler faktiskt också filmatiserats, nämligen Hustlers (2019).
Mängden underhållning är enorm just nu. De olika strömningstjänsterna släpper nytt innehåll med ett par veckors mellanrum med en förhoppning om att serien, filmen eller dokumentären blir en snackis under en vecka eller två. Och då behöver tjänsterna och produktionsbolagen något att skapa innehåll av. Om då tidskrifter och andra plattformar som publicerar journalistiskt eller skönlitterärt innehåll inte kan betala en rimlig kompensation är det kanske inte så konstigt att skribenter sänker ribban och vänder sig till aktörer som kan betala tiotals gånger större summor för immaterialrättigheterna till en text. (Skrattade lite nervöst när Pogue beskrev 9 000 dollar för ett långt reportage som ett dåligt arvode, men jovisst, då handlar det om flera månaders arbete och onekligen blir ersättningen för arbetsinsatsen anspråkslös.)
Ur ett nordiskt perspektiv känns det här kanske lite avlägset. Visst finns det en massa romaner som filmatiserats men själv kommer jag inte på några exempel där journalistiska texter blivit tv-serier eller filmer. Däremot känns utvecklingen där man uttryckligen letar efter intressanta personer och människoöden nog bekant. Och då menar jag alltså inte det traditionella personporträttet utan mer lifestyleliknande featureartiklar där man lyfter fram en helt vanlig människa som gjort något märkvärdigt eller lever på ett sätt som bryter mot samhällets normer. Tyvärr är det inte heller ovanligt att se journalistiska texter som stryker makthavare eller inflytelserika aktörer medhårs. Jag har själv också gjort mig skyldig till sådan journalistik och ångrar det djupt.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Krig är inte content och Volodymyr Zelenskyj är inte ett mem. Ni vet att jag älskar mem och internetkultur i olika former men någonstans drar jag gränsen. Jag kan skämta om Putin, om ryska oligarker och världsångesten som vi alla känner. Däremot tycker jag det är problematiskt att idolisera politiker över lag och även om jag kan uppskatta Zelenskyj tänker jag inte bidra till den personkult som byggs upp kring honom. Kate Knibbs har skrivit en utmärkt artikel i Wired om just detta.
”Believing that the Russian invasion of Ukraine is an atrocity and that Zelensky is behaving courageously does not mean that it’s wise to apply the googly-eyed logic of fandom to his actions.”
* Sociala medier spelade en viktig roll redan under den arabiska våren och inbördeskriget i Syrien. Däremot är kriget i Ukraina visst det första som utspelar sig på Tiktok, och då har krig de facto blivit content. Å andra sidan är det inte så konstigt att (unga) ukrainare som sitter uttråkade i bombskydd spelar in selfievideor och editerar dem i enlighet med de senaste virala trenderna. Kyle Chayka har skrivit en väldigt läsvärd artikel i The New Yorker om skillnaderna mellan traditionell, professionell krigsrapportering och den typen av innehåll och medborgarjournalistik som nu sprider sig på sociala medier och särskilt Tiktok.
* Den brittiska popkultursajten The Quietus bjuder på ett lite annorlunda sätt att uttrycka solidaritet med Ukraina, de räknar nämligen upp 14 ukrainska undergroundartister att lyssna på. Så om du vill upptäcka ny musik och stötta ukrainska musiker kan du slå två flugor med en smäll.
* Det sägs att dagens ungdomar inte är särskilt intresserade av sprit eller sex. Utifrån det jag vittnat bland mina yngre kurskamrater stämmer det här inte. Exempelvis har två av dem gripits av polisen på grund av grov fylla och tredska mot polis. Exakt hur illa man behöver bete sig för att bli gripen av den svenska polisen är oklart för mig men här en artikel i The Guardian om hur ovanligt det numera är med rockstjärnor som lider av missbruksproblem.
* Den här är visserligen från 2020 men i lördags behövde jag något annat att tänka på än kriget i Ukraina, skolstress och annat jobbigt som pågår just nu. Så jag kollade Netflixdokumentären Have a Nice Trip: Adventures in Psychedelics (länk till trailern), som egentligen bara är en 85 minuter lång tripprapport där olika kändisar berättar om sina erfarenheter av och experiment med hallucinogena droger. Lärde jag mig något nytt? Nej. Blev jag en bättre person av att ha sett dokumentären? Absolut inte. Fick jag något annat att tänka på än krig och misär? Definitivt.
* Som jag skrivit ett par gånger i mitt nyhetsbrev tycker jag det är något väldigt fascinerande med Iran. Den iransk-kanadensiska konstnären Shirin Fathi utforskar könsroller och skönhetsideal i sina självporträtt, här en artikel i The Guardian. Intressant sammanträffande eftersom jag just nu läser en bok om konsumerism och kroppsideal i en globaliserad värld.
* Trots att serien genomgående blivit sämre tänker jag ändå se den sista säsongen av Killing Eve, för som ni kanske kommer ihåg har jag en förkärlek för knäppa kvinnor. Finns på HBO, här kan du kolla trailern.
* Råkar du besöka Göteborg före mitten av maj så rekommenderar jag att du tar en sväng förbi Hasselblad center och beundrar utställningen The Portraits av Duane Michals. Gillade den här väldigt, väldigt mycket. Till och med så mycket att jag gick igenom hela utställningen två gånger.
* Måste jag avsluta med något lättsammare? Då får det bli det här klippet.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på Beach House och de här låtarna: