Fingret på nyhetspulsen
EDIT: Jag har redigerat i efterhand rekommendationen om NYTimes-artikeln om inkluderande språkbruk.
Journalistyrket är en central del av min identitet och jag verkligen älskar att vara journalist. Tyvärr känner jag ändå ganska ofta att jobbet inte riktigt älskar mig lika mycket. Kanske det är studierna, kanske det är faktumet att jag inte jobbar på en redaktion just nu men jag har börjat betrakta journalistiken på ett annorlunda sätt än förut. Jag har också lyssnat på veckans avsnitt av podden Offline där Jon Favreau diskuterar med journalisten Peter Hamby men framför allt har jag läst medieforskaren Caitlin Petres nyligen utgivna bok All The News That’s Fit To Click om journalistik och analytikverktyg. Jag rekommenderar boken för alla, men särskilt deskreportrar som jobbar med verktyg som Chartbeat (jämför med heartbeat) och Linkpulse (ni fattar). Och stort tack till Stefanie Sirén-Heikel som tipsade om boken.
All The News That’s Fit to Click bygger på etnografiska studier som Petre gjort mellan 2011 och 2015 på NYTimes, Gawker och analytikföretaget Chartbeat. Tyvärr är den bilden som Petre målar upp om journalistyrkets framtid inte särdeles vacker. Viktigt att komma ihåg att det nordiska medielandskapet ser annorlunda ut än det nordamerikanska, men många av Petres fynd får mig att ifrågasätta om jag faktiskt vill jobba som journalist. (Å andra sidan har inget annat jobb någonsin gett mig sådana kicks som arbetet med nyheter.)
Under fjolåret överskred antalet digitala tidningsprenumerationer i Sverige för första gången antalet pappersprenumerationer. Och det är väl här skon klämmer. Konkurrensen är hård i det oändliga informationsflödet, det är svårt att tjäna pengar på grund av den annorlunda vinstlogiken och tyvärr tecknar läsare inte digitala prenumerationer i samma takt som de säger upp sina pappersprenumerationer. För att få en bättre förståelse av läsarbeteendet på webben och kunna optimera innehållet utnyttjar de flesta redaktioner olika analytikverktyg. Petre lyfter fram flera problem som kan uppstå då en redaktion är alltför beroende av analytikverktyg eller alternativt inte förstår hur siffrorna ska tolkas.
Det finns aspekter inom journalistiken som är svåra att kvantifiera och mäta. Med hjälp av avancerade analytikverktyg kan man räkna sidvisningar och lära sig en hel del (till och med skrämmande mycket) om läsarnas beteende och konsumtionsvanor. Men att mäta en artikels journalistiska eller samhälleliga värde är betydligt svårare. Jag skulle också vilja påstå att värdet på en journalistisk artikel dessutom är annorlunda inom minoritetsmedier. Även om det existerar privatägda medieföretag i Svenskfinland skulle jag ändå hävda att en rätt stor del av det som exempelvis HBL publicerar kan betraktas uppfylla ett slags public serviceuppdrag. Inte nödvändigtvis ekonomiskt så väldigt lukrativt men desto viktigare ur ett demokratiperspektiv.
Petre menar att många redaktioner uppfattar data och analytik som en motsvarande råvara som olja. Om man förädlar och raffinerar den på rätt sätt kan man skapa otroligt mervärde. Men problemet är att den råvara som analytikverktygen samlar in inte nödvändigtvis är särskilt högklassig och den som förädlar datan måste verkligen veta vad hen håller på med. Den moderna mediemarknaden kräver att nyhetschefer och reportrar har en stark nyhetsnäsa och är verkligen på hugget medan de som analyserar läsarbeteende måste ha en väldigt djup insikt i hur analytikverktygen fungerar och hur de ska tolkas. Det är inte heller riktigt vettigt att förvänta sig att problemen som medieorganisationerna kämpar med kunde lösas enbart med hjälp av analytikverktyg då analytikverkygen inte orsakat problemen med sjunkande upplagor och krympande annonsintäkter.
Medan medieorganisationer tidigare konkurrerat med varandra kan en alltför stark tro på analytikens magiska egenskaper leda till ökad konkurrens inom medieorganisationen. Att enbart stirra på antalet sidvisningar innebär dessutom ofta att kvalitetsmässigt väldigt olika artiklar ställs mot varandra: en kort notis som skrivits på några minuter konkurrerar om samma läsare som ett långt fördjupande reportage som krävt flera veckors arbetsinsatser av en skribent. Personlig anekdot: min alla tiders mest lästa artikel på HBL handlar om en muminmugg, skrevs på cirka tre kvart och dessutom delvis medan jag satt i metron på väg till redaktionen. Jag tror inte att artikeln förstärkt demokratin eller bidragit med något egentligt mervärde men under några månaders tid 2018 var den årets mest lästa artikel på hbl.fi.
Om redaktionens främsta (eller enda) målsättning är att samla in så många sidvisningar som möjligt finns också en överhängande risk för obegripliga klickrubriker och innehållsmässigt mindre relevanta artiklar, alltså sämre journalistik helt enkelt. Men eftersom det fortfarande existerar ett flertal medieorganisationer som producerar väldigt högklassig och läsvärd journalistik – och vissa av dem går till och med på vinst – så vill jag (åtminstone ännu) tro att det fortsättningsvis finns en efterfrågan för journalistik och att det är möjligt för medieorganisationer att framgångsrikt navigera i det digitala medielandskapet. Bara som ett exempel lyckades The Guardian för första gången göra vinst med hjälp av läsarnas gräsrotsfinansiering 2018.
Så som jag ser på journalistiken finns det inte riktigt några andra lösningar än att verkligen satsa på innehållet och göra så unik och intressant journalistik att läsarna är redo att betala för det. Kanske jag är elitist och framför allt idealist men jag anser att en nyhetsorganisation inte ska ge läsarna det de gärna klickar på (kändisskvaller, söta djur, känsloväckande opinionstexter som egentligen bara är provokationer) utan ge dem sådant innehåll som de kanske inte ens visste att de ville ha.
Vidare till det som jag utgår ifrån att mina läsare och prenumeranter egentligen vill ha, nämligen mina bästa tips på nyheter, journalistik och popkultur.
Här kommer mina rekommendationer:
* Även om en av mina studiekompisar (förälder till två tonåringar) är fullständigt övertygad om att metaversum kommer att ta över våra liv så är jag fortfarande väldigt väldigt skeptisk. Här en mycket läsvärd och underhållande artikel i The Atlantic om metaversum, skriven av professorn, medieforskaren och internetaktivisten Ethan Zuckerman.
* Det är inte alltid enkelt när språket utvecklas och nya ord och uttryck dyker upp. Jag tycker det är viktigt att använda ett inkluderande språk och jag förstår mycket väl att det kan vara betydelsefullt för en sexuell minoritet att ha en egen bokstav i HBTIQA+. Men jag tycker också att vårt språkbruk är ganska egalt om det enda vi gör för att främja jämlikhet och motarbeta rasism är att korrigera varandras språkbruk. Amy Harmon skriver om just detta i NYTimes.
* För att få in ens något klimatrelaterat och något svenskspråkigt i veckans rekommendationer kan jag tipsa om det senaste avsnittet av Jpodden, en podd som Finlands Journalistförbund ger ut en gång i månaden. Ärligt talat tycker jag kvaliteten varit ganska varierande men det senaste avsnittet var riktigt givande lyssning. Peter Buchert (HBL) och Marianne Sundholm (Svenska Yle) jobbar med klimatjournalistik och jag tycker att de båda säger både kloka och intressanta saker om sitt bevakningsområde.
* Hälsningar från en föreläsning jag lyssnade på i veckan om vilken betydelse valdebatter på tv har för valkampanjer. The Living Room Candidate är ett virtuellt museum som samlat ihop valreklamer från alla amerikanska presidentval sedan 1952. De flesta är så otroligt cringiga att det gör ont.
* Om du inte hunnit se det tredje avsnittet av den tredje säsongen av Succession så kan du scrolla vidare till följande rekommendation. Tänk om Succession egentligen är en sitcom? Det skriver Naomi Fry i The New Yorker. Personligen tycker jag det senaste avsnittet innehöll hela seriens näst mest obehagliga scen (den mest obehagliga är baseballscenen i det allra första avsnittet av serien), nämligen när Shiv försöker hålla sitt tal och Rape Me av Nirvana börjar spela i högtalarna. Men enligt Courtney Love skulle Kurt Cobain varit sjukt imponerad av att hans låt fick vara med i serien och just i den specifika scenen.
* Vad kunde gå fel då ett gäng crypto bros köper ett kryssningsfartyg och försöker skapa en libertariansk utopi? Allt, precis allt kan gå fel. Här en underhållande long read i The Guardian, visserligen ett par månader gammal. Den här finns också i audioformat.
* Då coronapandemin bröt ut skapade NYTimes serien The World Through a Lens där diverse fotojournalister bjuder på reportage från de absolut vackraste och mest spännande platserna runtom i världen. Det här repet om metrostationer i Ryssland och forna Sovjetunionens länder är magiskt. Fungerar bäst på en datorskärm skulle jag säga.
* Världens sannolikt största potatis någonsin väger närmare 8 kilogram och heter Doug.
Under de senaste dagarna har jag njutit av solskenet och lyssnat på den här.