En teletubby med ett kreditkort
Det sämsta med att vara vuxen är att man är tvungen att fatta beslut och också bära ansvar för dessa beslut. Det sämsta med att vara en vuxen som lider av ångest är att man sällan får njuta av sina egna framgångar och lyckliga stunder eftersom rädslan, paniken och oron följer en vart man än vänder sig.
I fredags fick jag riktigt goda nyheter, kände mig verkligen lyckad och till och med lite stolt. Och fram tills lördagsmorgonen fick jag njuta av den otroliga känslan av lättnad och den genuina glädjen över att ha åstadkommit något fint. Jag lyckades dessutom sova närmare 11 timmar. Sedan kom efterskalvet, så att säga. Så nu har jag i nästan två dagar mest bara gråtit och oroat mig över saker som antagligen går att åtgärda förhållandevis lätt och som nog kommer att ordna sig på ett eller annat sätt.
Jag är en vuxen som i princip känner sig som en teletubby med ett kreditkort, eller något liknande stod det på en meme som jag inte lyckades hitta bland alla de tusentals memes jag sparat på olika ställen i min telefon. Men ja, det är ungefär så jag känner mig just nu.
Efter pandemin och det sämsta året i hela mitt liv hade det varit trevligt med trygghet, stabilitet och rutiner. I stället blir det ännu större förändringar, flyttar och olika relationer som sätts på prov. Och allt det här har jag gett mig in på frivilligt.
Avsikten var inte alls att låta kryptisk här. Jag har beviljats och tagit emot en studieplats vid Göteborgs universitet och får återvända till min favoritstad. Men det här med utbildning är kanske aningen känsligt för mig eftersom jag inte kommer från en högutbildad familj. Även om jag vet att mitt människovärde inte definieras av mina akademiska meriter kan jag ändå ibland känna en viss underlägsenhet.
Jag tror det var tillräckligt med trams för den här gången, för vi vet ju alla att den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet är att jag varje vecka konsumerar otroliga mängder nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Minns ni novellen Cat Person? Den var väldigt omtalad kring årsskiftet 2017–2018 och blev extra viral på grund av #metoo. Det visar sig att novellen delvis bygger på verkliga händelser, men det är inte den riktiga huvudpersonen som skrivit texten. Här en essä där Alexis Nowicki berättar om hur det är att ofrivilligt bli huvudpersonen i en trendande och omtalad text. Hon avslöjar också hur det egentligen gick till då hon som gymnasiestudent inledde ett förhållande med en betydligt äldre man.
* Jag är lite sent ute med den här men trailern till säsong 3 av Succession har släppts. Ser verkligen fram emot den nya säsongen. Serien finns på HBO.
* På torsdag är det tio år sedan terrordådet på Utøya. Ni kan klicka er in på vilken nordisk nyhetssajt som helst och garanterat hitta reportage, krönikor och andra texter om händelsen. Själv har jag läst Åsne Seierstads text i DN och min kollega Anna Svartströms reportage i HBL.
* Jag är egentligen ingen stor vän av sommarprat. Men i veckan lyssnade jag äntligen på min kollega Annika Hällstens sommarprat. Om du befinner dig i Finland så rekommenderar jag särskilt den här versionen som innehåller alla låtar som Annika valt ut. Och TW, den här har nog ett lyckligt slut men till stora delar är sommarpratet extremt tragisk. Annika kommer knappast att läsa mitt nyhetsbrev, men jag vill ändå så här semioffentligt tacka henne för vår pratstund i torsdags – den betydde väldigt mycket för mig.
* Inget fotoreportage den här gången, men här en timelapse som den israeliska drönarfotografen Lior Patel filmade under sju månaders tid. Jag kollade upp hans hemsida och den innehåller flera coola jobb som han gjort.
* Jag vet inte om det är okej att rekommendera en text som man själv ännu inte hunnit läsa? Hur som, Sally Rooney har skrivit en novell för The New Yorker som jag antagligen ska läsa efter att jag skickat ut det här brevet.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna: