En krimreporters bekännelser
Först en liten hälsning till alla nya läsare. Som ni märker är innehållet i nyhetsbrevet väldigt varierande. Ibland skriver jag långa mediekritiska ställningstaganden, andra gånger krönikor eller dagboksanteckningar. Återkommer med en kort presentation inom den närmaste framtiden. Enjoy!
I veckan publicerade journalistfackets medlemstidning ett personporträtt som väckt en del diskussion bland mina bekanta i Finland. Impopulär åsikt men jag tycker inte att artikeln är särskilt lyckad. Texten handlar om den garvade och uppskattade krimreportern Rami Mäkinen som i somras fick sparken från Ilta-Sanomat efter att ha jobbat på kvällstidningen i närmare tjugo år. Orsaken till att Mäkinen fick lämna tidningen var att han vid upprepade tillfällen betett sig störande och hotfullt mot sina kolleger. I artikeln berättar Mäkinen öppet att han lidit av depressioner och alkoholmissbruk under hela sitt vuxenliv.
Om min senaste text på FRLGT handlade om mjuka moderna män befinner vi oss nu i den andra ändan av spektret. En stark karl som (delvis) avgiftat sig på egen hand efter att ha druckit kopiösa mängder alkohol och betett sig destruktivt. Mäkinen säger att han inte vill spekulera kring händelser i sitt privatliv som kan ha bidragit till illamåendet men samtidigt delar han gärna med sig dramatiska detaljer från sina patientjournaler. Under en särskilt svår period var Mäkinen suicidal och försökte skaffa sig ett skjutvapen. Sättet hur den här incidenten beskrivs i artikeln kan jag inte tolka på något annat sätt än att Mäkinen skryter med sina kontakter till den kriminella miljön. Han är ju trots allt en erfaren krimreporter.
Jag kan tänka mig att det inte är lätt för en (finsk) man i medelåldern att tala öppet om psykisk ohälsa och missbruksproblem, särskilt om man vuxit upp och tillbringat tid i en omgivning där väldigt stränga och snäva mansroller dominerar. Just här märker jag en tydlig generationsklyfta i reaktionerna till texten. Mina äldre kolleger hyllar Mäkinen för hans mod och också tidningen får beröm för en ärlig och viktig text. Mina yngre kolleger har däremot varit rätt förbluffade över tonen och upplägget i texten. Här har vi alltså en före detta medarbetare som betett sig så illa på jobbet att redaktionsledningen ansett att han inte längre kan stanna kvar. Bara några månader senare får han i ett långt personporträtt bikta sig, erkänna sina misstag och beklaga sitt usla beteende. I bilderna är Mäkinen naken, han får (kallt?) vatten på sig. Han ömsar skinn och sköljer bort illamåendet och stanken av gammal sprit.
Jag ifrågasätter hur etiskt och välmotiverat det egentligen är att intervjua en person som befinner sig i ett så sårbart tillstånd. Mäkinen har nämligen inte hunnit vara nykter ens i ett halvår och av allt att döma är han fortfarande alldeles i början av sin återhämtningsprocess. Även om många säkert genuint bryr sig om hur Mäkinen mår undrar jag om det verkligen var nödvändigt att skriva den här artikeln just nu. Ska texten uppmuntra folk till att ta en vit månad i januari eller vad är poängen? Jag hakar också upp mig på sättet hur Mäkinens kroniska och återkommande depressioner och alkoholproblem skildras som en tillfällig, förbigående fas. Han har förlorat sitt jobb och sitt uppdrag som ordförande för föreningen Rättsreportrarna men allt detta är fine, Mäkinen har redan ett antal nya uppdrag i sikte. Jag gissar att det är en ganska unik och priviligerad situation.
Min avsikt är inte att på något sätt förminska eller håna Mäkinen eller hans erfarenheter. Depression är ett vidrigt tillstånd och det verkar som att Mäkinen varken fått rätt sorts hjälp för sina psykiska problem eller sitt alkoholmissbruk medan han jobbat på Ilta-Sanomat. Stigmat som förknippas med olika former av missbruk är fortfarande djupt men jag är inte riktigt övertygad om att det här var det rätta sättet att beskriva ett problem som alldeles uppenbart behöver diskuteras mera i journalistkretsar. Inte minst med tanke på att chefredaktören för Finlands största dagstidning avgick i november efter att ha åkt fast för grov rattfylla efter en firmafest.
Texten frossar i detaljerade beskrivningar av hur mycket alkohol Mäkinen hällt i sig. I stället för att försöka förklara hur en beroendesjukdom egentligen uppstår eller hur en medarbetares illamående kan hanteras i en arbetsgemenskap (artikeln har trots allt publicerats i journalistfackets medlemstidning) får jag en känsla av att skribenten Manu Haapalainen glorifierar missbruket och målar upp en bild av ett lidande journalistiskt geni. Rami Mäkinen är en så rutinerad reporter att han utan svårigheter klarar av att skriva begripliga nyhetstexter i 1,2 promilles fylla.
Vad försöker jag riktigt säga med den här texten? I all sin enkelhet att det är okej att lämna arbetsprojekt på hälft om man råkar vara svårt deprimerad eller på något annat sätt sjuk. Man behöver inte vänta tills man mår olidligt dåligt för att våga söka upp hjälp. Man behöver inte heller vara stark eller någon sorts hjälte som tål smärta och plågor. Man behöver inte uthärda svår abstinens ensam hemma. Det är mer än tillåtet, också för män, att vara svag, sjuk och sårbar. En diagnos är bara en diagnos, i bästa fall den avgörande faktorn som leder till att man får rätt sorts hjälp och vård.
Att inse att man är kroniskt eller obotligt sjuk är svårt och det är uttryckligen i sådana situationer som det är värdefullt och viktigt att få tala med ett proffs. Att boka en tid hos en psykolog eller be om en remiss till en psykiater betyder inte heller att man automatiskt stämplas för livet eller behöver inleda en mångårig terapiprocess. Ibland räcker det med några enstaka möten. Att gömma sig bakom symtom eller känna skam är onödigt och kontraproduktivt. En sjukdom behöver inte heller bli en del av ens identitet. Tröskeln att söka upp hjälp ska vara låg och ingen ska behöva stå ut med sitt illamående ensam.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer extra många rekommendationer:
* Jämfört med i fjol har jag firat jullov under nästan normala omständigheter. Därför vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till nyheterna om Krakenvarianten av coronaviruset och det kaotiska epidemiläget i Kina. Jag tycker att den här artikeln i The Economist beskriver bra hur fullständigt den kinesiska covidstrategin har misslyckats.
* Det är svårt att kombinera krig, trauma och romans. Jeff Stein, Samantha Schmidt och Kostiantyn Khudov har skrivit en bra text i Washington Post om hur kriget i Ukraina påverkat dejtandet och kärleksrelationer.
* Jag har precis tillbringat tre dagar i Tammerfors (Finlands motsvarighet till Göteborg) där en av mina allra bästa vänner bor numera. Jag märkte än en gång att det är väldigt enkla och vardagliga saker som gör mig glad. The Atlantic har publicerat ett litet smakprov från Dacher Keltners bok Awe: The New Science of Everyday Wonder and How It Can Transform Your Life, som handlar om just detta, vardagliga saker som gör oss lyckliga.
* Izzie Ramirez har skrivit en sunkig men bra text på Vox om slit och släng-konsumtion och hur diverse prylar tillverkas på ett sätt som försämrar deras livslängd och kvalitet. Kläder, telefoner och hemelektronik produceras av allt sämre råmaterial och är inte längre avsedda att hålla så länge som möjligt, tvärtom.
* Reddit är en ganska underskattad och missförstådd plattform. The New Yorkers Carrie Battan tröttnade på Googles sökresultat och började tillbringa alltmer tid på Reddit. Jag gillade den här artikeln väldigt mycket, inte minst på grund av rubriksättningen.
”Reddit’s users are, by design, siloed into special-interest communities (“subreddits”), the vast majority of which are characterized by a wholesome enthusiasm and rigorous adherence to the group’s self-imposed set of rules.”
* Jag har väl i någon utsträckning etablerat mig som en wellnesshatare. Tydligen är behagliga spabehandlingar och snäll friskvård alldeles passé, nu är det hardcore wellness som gäller! Dana Wood skriver i WSJ om bland annat kryoterapi, tarmsköljning och multivitamindropp.
* Nyligen publicerade Sight and Sound en uppdaterad lista över alla tiders bästa filmer. Chantal Akermans feministiska klassiker Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles toppar listan och visades under ett par veckors tid på ett antal biografer i Finland. Jag passade på och såg det här 3 timmar och 20 minuter långa mästerverket. Nej, den här var kanske inte den överlägset bästa filmen jag någonsin sett men definitivt värd att se! Det skulle inte överraska mig om den här dyker upp på Yle Arenan och SVT Play inom kort. Rekommenderar varmt.
* På tal om Yle Arenan finns det ett stort antal musikdokumentärer där just nu. Själv kollade jag i veckan Sheryl, som handlar om Sheryl Crow. Jag gillade den här och lärde mig en hel del nya saker om Crows karriär.
* Det talas och skrivs mycket om åldrande just nu. Fotografen Clélia Odette har tagit väldigt snygga nakenbilder på kvinnor som fyllt 50.
* Ett annat snyggt fotoreportage. The Guardian uppmärksammar finländska Sari Soininens fotokonst och färska bok Transcendent Country of the Mind.
* Jag kan verkligen inte rekommendera SVT:s dokumentär Kan vi förlåta Margaux Dietz? Slöseri av skattebetalarnas pengar om ni frågar mig. Däremot kan jag rekommendera Selma Brodrejs kommentar på ETC. Precis som Brodrej undrar också jag om DN:s Catia Hultquist missförstått vad begreppet kvinnohat betyder. Att kritisera en kvinnlig influerare (Dietz) eller polischef (Linda Staaf) då de gjort bort sig är inte kvinnohat eller avundsjuka utan alldeles vanlig journalistik där man granskar och kräver ansvarstagande av makthavare.
”… självklart borde kritiken i första hand riktas mot cheferna som anställde Linda Staaf. Vilket den också gjorde. Men att även fundera på varför Staaf valde att ta emot en orimlig löneförhöjning och en tjänst hon inte hade rätt meriter för, som dessutom erbjöds av en man hon haft en relation med, är inte kvinnohat. Det är folkvett.”
* En dokumentärfilm som jag däremot rekommenderar väldigt mycket är finlandssvenska Hanna Nordenswans Städarna. Finns på Yle Arenan och nu också på SVT Play. Jag gillar och uppskattar filmskaparens sätt att ge en röst åt en grupp som ofta ignoreras. Den här är jättefin.
* SvD har gjort en kul grej där Ellinor Skagegård ber Parisbon Daniel Björk analysera hur sanningsenlig Netflixserien Emily in Paris egentligen är.
* Så här var det att resa genom Grand Canyon år 1914.
* Lite DIY för den som är trött på sitt vanliga tangentbord.
* Avslutningsvis veckans stora matlagningshit i mina flöden, nämligen en indisk currygryta med 100 vitlöksklyftor. Har ännu inte testat men många säger att den här är jättegod.
Medan jag skrev det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.