Djur i bur
Veckans krönika kan främst beskrivas som feelbad och innehåller också spoilers om filmen EO. Fritt fram att scrolla direkt ner till rekommendationerna.
Sedan september har jag bott ganska centralt i Göteborg. Förutom att människorna är stiligare och husen vackrare är också hundarna väldigt annorlunda än i närheten av Kvilletorget där jag tidigare bodde. Medan den överlägset vanligaste hunden på Hisingen förefaller att vara någon sorts pitbull traskar det huvudsakligen yorkies, pudlar och mopsar på gatorna i Linné.
Tidigare gillade jag bulldoggar och mopsar men numera är jag av den åsikten att det borde vara strängt förbjudet att föda upp kortnosiga, brakycefala hundraser. (Katter också för den delen.) Det här eftersom hundarnas luftvägar är för trånga och de lider av en massa olika hälsoproblem. Ögon- och hudinflammationer, dåliga tänder och tarmbesvär är bara några av tillstånden som plågar hundarna utöver andningssvårigheterna.
Jag kunde inte låta bli att tänka på brakycefala hundar efter att jag hade sett den kritikerrosade polska filmen EO (länk till trailern). Den handlar om en liten åsna, EO, och enligt regissör och manusförfattare Jerzy Skolimowski är filmen en kärleksförklaring till djur och natur. Även om åsnan också får en del ömhet och kärlek är det omöjligt att blunda för att den här filmen handlar om hur människan utsätter djur för lidande. Under 88 minuter får publiken se världen ur en åsnas perspektiv och bland annat följa med till en cirkus, ett stuteri, en bondgård, en veterinärklinik, en pälsfarm och slutligen ett slakteri.
Skolimowski understryker verkligen hierarkin mellan olika djurarter i sitt berättande. Det här kommer särskilt tydligt fram i scenerna där hästar finns med. När EO transporteras från cirkusen till stuteriet ser den hästar galoppera ute på en åker. De får njuta av sin begränsade frihet samtidigt som åsnan är inlåst i en trång transportvagn. Väl framme på stuteriet står EO i spiltan bredvid medan ett ståtligt arabiskt fullblod ryktas och tvättas omsorgsfullt. EO i sin tur är smutsig och rufsig under hela filmen.
Det är lätt att hålla med regissören om att vi behandlar djur på ett vidrigt sätt och faktum är att många människor har fjärmat sig från naturen. Särskilt vi som bor i städer. I sin text i The Atlantic skrev Alan Lightman i januari 2022 att vi lever medierade liv i en naturlös värld. Vi tillbringar majoriteten av vår tid inomhus i luftkonditionerade byggnader fastklistrade till olika skärmar. Samtidigt vet vi att människor mår bra av att vistas ute i naturen. Det finns till och med en betydande korrelation mellan tiden man tillbringar ute i naturen och bättre psykisk hälsa. En intressant poäng i Lightmans text är att studier visar att sedan 1950-talet har också antalet naturbeskrivningar och ord som förknippas med naturen minskat betydligt både inom litteraturen och andra konstformer.
I John Bergers essä Why Look At Animals? från 1977, alltså den som jag nämnde i februari, räknar konstteoretikern upp många intressanta observationer om förhållandet mellan människor och djur. När industrialiseringen tog fart behövde människan inte längre djur som arbetskraft i samma utsträckning som förut. Ungefär samtidigt som djuren (dragdjur, lastdjur, riddjur) började försvinna från vår omgivning började zoologiska trädgårdar dyka upp i storstäder. Kring den här tiden blev också leksaksdjur vanligare bland medelklassens barn. I stället för att tillbringa tid med riktiga hästar fick barnen gunghästar och gick på zoo för att få se levande djur. Besöken till ett zoo var ofta en besvikelse eftersom djuren i burarna var letargiska och tråkiga – de betedde sig inte på ett sätt som barnen förväntade sig att exotiska djur ska göra.
Visitors visit the zoo to look at animals. They proceed from cage to cage, not unlike visitors in an art gallery who stop in front of one painting, and then move on to the next or the one after next. Yet in the zoo the view is always wrong. Like an image out of focus. One is so accustomed to this that one scarcely notices it any more; or, rather, the apology habitually anticipates the disappointment, so that the latter is not felt. And the apology runs like this: What did you expect? It’s not a dead object you have come to look at, it’s alive. It’s leading its own life. Why should this coincide with its being properly visible?
Djur och natur har med andra ord blivit något som vi ser på och beundrar på avstånd men stiftar mer sällan någon närmare bekantskap med. Blicken är också en väsentlig del av EO. Kamerans skärpedjup är huvudsakligen kort och åsnans ögon ligger i fokus under långa sekvenser. De stora sorgsna ögonen är onekligen ett väldigt effektivt sätt att väcka sympati och medlidande hos tittaren.
Enligt John Berger blir människan medveten om sig själv när hon betraktar ett djur med sin blick. Vi ser spår av oss själva i djuren. Kanske det är just därför som det är så obehagligt att se EO. För precis på samma sätt som vi plågar djur behandlar vi människor (som ett kollektiv) också andra människor oerhört illa. Eller som en äldre man sa i biosalongen när filmen var slut: ”De kunde likaväl ha varit flyktingar.”
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* När något går snett i Frankrike skyller fransmännen på presidenten, skriver FT:s Simon Kuper som bott i landet i 20 år. I sin essä föreslår Kuper att det kanske är dags för Frankrike att radikalt ändra på presidentens starka maktposition.
* Jag är inte särskilt intresserad av thrillers men journalistiska texter om underrättelseverksamhet läser jag mer än gärna. Här en lång text av Bryan Denson och David Wolman i The Economist. Rysslands anfallskrig i Ukraina har lett till att det finns ett växande behov av CIA:s tjänster för vidarebosättning av före detta spioner.
* Saga Cavallin har skrivit en knivskarp “metaanalys” om olika skönhetstrender. Jag ger den här texten i DN nästan fulla poäng. Min främsta kritik vad beträffar hela den här aktivt pågående diskussionen är att de som huvudsakligen skriver och talar om semaglutid (Ozempic, Wegovy, Rybelsus) varken har personlig erfarenhet av diabetes eller fetma.
* Kultur är en dyr lyxvara som staten inte har råd med just nu, anser Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra. Samtidigt har också litteraturkritik och författarskap igen väckt känslor i Finland efter att HS recensent totalsågade konståkaren Kiira Korpis diktsamling. Jag har skrivit så mycket om influerare, vem som har “rätt” att kalla sig författare och vilken betydelse konst och kultur har så jag orkar inte göra det den här gången. Däremot rekommenderar jag varmt det här avsnittet av NYTimes podd The Daily. Efter 23 år som filmkritiker på tidningen lämnar A. O. Scott sin tjänst. Förutom att Scott beskriver sitt förhållande till film på ett underbart sätt tycker jag han lyfter fram många viktiga poänger. Bland annat att avståndet mellan kritiker och publik har blivit för stort. När gemene amerikan huvudsakligen ser Marvelfilmer på biograf är det inte att undra på att en meriterad filmkritiker känner att hans arbete saknar betydelse.
* Kate Dwyer har skrivit ett jättefint personporträtt på Nan Goldin på The Cut.
* The New Yorkers Amanda Petrusich har samtalat med Nick Cave om bland annat sorg, musik och ChatGPT.
” A.I. may very well save the world, but it can’t save our souls. That’s what true art is for. That’s the difference. So, I don’t know, in my humble opinion ChatGPT should just fuck off and leave songwriting alone.”
* Att Birkenstocks, New Balances och Merrells funnits bland de populäraste skorna under de senaste åren kan ha räddat en hel generations fötter. Amanda Mull har skrivit en skön (bokstavligen) text i The Atlantic.
* I september har det gått 50 år sedan Augusto Pinochet tog makten i Chile genom en militärkupp. Fotografen Evandro Teixeira dokumenterade det hela på plats och ställe. Fint fotorep i The New Yorker.
* Överraskande många industrier använder fortfarande disketter, bland annat flygindustrin (!!!). Jacopo Prisco förklarar i Wired varför disketter inte har försvunnit helt och hållet.
* I veckan såg jag också Women Talking (länk till trailer). Förutom flera väldigt fina och duktiga skådespelare uppskattade jag särskilt mycket filmfotograf Luc Montpelliers arbetsinsats. Den här filmen ser väldigt bra ut även om den handlar om vidriga händelser.
* En intressant text av Merel van Slobbe på Vice om varför musik inte låter lika bra när man är vuxen. Lyckligtvis kan jag inte relatera till det här över huvud taget. Jag reagerar fortfarande väldigt starkt på musik och älskar att jag så lätt upplever den psykofysikaliska reaktionen frisson.
* Lite mera om musik. I år blir det också 50 år sedan hiphopen föddes men ännu i dag är det egentligen olagligt enligt amerikansk lagstiftning att sampla andra musikers låtar. Dan Charnas förklarar på Slate hur den här orättvisan kunde lösas.
* James Webb-teleskopet har upptäckt en sandstorm på en planet som ligger utanför vårt solsystem.
* Avslutningsvis världens största fotografi på New York City.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.