Diskursmodeller och paradigmmodeller
Jag håller på att avlägga en kurs i medie- och kommunikationsvetenskaplig analys och kursen inleddes med fördjupade studier i vetenskapsteori. Eventuellt är det jag som är lite trög i hjärnan efter sommaren men en introduktionsföreläsning och ett litteraturseminarium senare är jag alldeles redo att ge upp.
Jag skulle mer än gärna diskutera skillnader mellan vetenskap, icke-vetenskap och pseudovetenskap men för att komma dit måste vi tydligen först lägga en massa tid på att fundera på olika epistemologiska och ontologiska frågeställningar. Och det känns som att jag inte över huvud taget begriper vad som pågår i föreläsningssalarna.
Eftersom yours truly verkligen försöker anstränga sig för att förstå Stanley Deetz diskursmodell och kritik av Gibson Burell och Gareth Morgans paradigmmodell blir det här brevet inte längre än så här.
Även om brevet i sig blev lite kort har jag också den här veckan lyckats konsumera otroliga mängder nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* En av mina bästa vänner tipsade om den här underbara och intressanta essän från 2015 i tidskriften Aeon. Den är skriven av sociologen Polina Aronson och handlar om hur olika uppfattningen av romantisk kärlek är i Ryssland och USA. Rekommenderar starkt!
* Mike Mariani har skrivit en bok om vad som händer med människor och deras psyke efter att de blivit svårt sjuka eller överlevt en olycka. Wired har publicerat en del av boken i form av ett reportage om en ung kvinna vars hela personlighet förändrades efter att hon var med om en bilolycka och skadade sitt huvud. Här fanns ganska mycket som jag kunde relatera till.
* Louisa Lim har skrivit en jätteintressant long read för The Guardian om Tsang Tsou-choi, mer känd som The King of Kowloon, en graffitikonstnär i Hongkong. Finns också i audioformat.
* Det pågår en kognitiv dissonans i min hjärna. Medan flera av mina riktigt goda vänner går omkring och överväger att gå ner i arbetstid, sänka ambitionsnivåerna och helt enkelt chilla lite mer är jag tillbaka i Göteborg där de flesta diskussioner omkring mig handlar om huruvida man borde försöka komma in på en forskarutbildning och skriva en doktorsavhandling eller kanske skaffa ett spännande jobb i Bryssel. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv men här en intressant text skriven av Ann Friedman om kvinnor och ambition.
* Tydligen kan hjärtesorg alldeles riktigt leda till kardiologiska problem. Eva Wiseman har skrivit en intressant artikel i The Guardian om (bokstavligen) brustna hjärtan.
* Mem, skräddarsydda låtlistor och långa röstmeddelanden. Mina främsta sätt att uttrycka kärlek och uppskattning för någon som är viktig för mig. Alisha Haridasani Gupta har skrivit en text i NYTimes om uttrycket och fenomenet love language.
* En vacker dag ska jag skriva en riktigt lång essä om mina tankar kring AI-genererad konst. Hur som, tidigare i år började Jason M. Allen experimentera med Midjourney, en artificiell intelligens som skapar bilder. Och så skickade han in ett av sina ”konstverk” som ett bidrag till en konsttävling. Givetvis vann bidraget och nu är en massa människor upprörda.
* Det finns en enda orsak till att jag började se serien This Is Going To Hurt på HBO. Den orsaken heter Ben Whishaw och han är mycket bra i den här groteska serien, som bygger på Adam Kays självbiografiska bok med samma namn. Den här serien skildrar vad som händer när de anställda inom den offentliga sjukvården är kroniskt överbelastade och trötta. Här kan du kolla den officiella trailern. Om du inte klarar av blod, sjukhus och verklighet kan du skippa den här.
* Jag älskade Ina Lundström och Hanna Hellquist i den senaste säsongen av På spåret, de är ännu ljuvligare i det sista avsnittet av serien Sommaren i Grums.
* Visar sig att skaldjursskal kan användas för att utveckla bättre, mer hållbara batterier.
* Avslutningsvis Twitterkontot Liza Outlives.
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.