Diagnoserna omkring oss
En viss finlandssvensk kulturpodd med samhällsperspektiv handlade i veckan bland annat om fenomenet quiet quitting, alltså att inte jobba övertid eller anstränga sig utöver det som krävs av en. I några korta FB-kommentarer konstaterade jag och programledaren att alla dessa nya termer egentligen handlar om fenomen som existerat under en lång tid.
En närbesläktad term till quiet quitting är quiet hiring, alltså när en arbetstagare får nya arbetsuppgifter utan någon ytterligare kompensation. Med andra ord utnyttjar arbetsgivare (ofta ambitiösa och samvetsgranna) anställda som är för artiga och anspråkslösa för att sätta foten ner och kräva en rättvis ersättning för sin arbetsinsats. Eller kanske arbetsgivaren gör sig skyldig till quiet firing, vilket innebär att man blockerar möjligheterna att avancera inom organisationen och gör tillvaron på jobbet så outhärdlig för en medarbetare att hen självmant säger upp sig.
I januari skrev kulturskribenten Arttu Seppänen en krönika i Helsingin Sanomat där han bland annat gick ut med att han är en occasional foodie, sometimes drunk och quiet fitter. Med andra ord gillar Seppänen god mat och äter ibland på fina restauranger, han dricker sig full då och då och dessutom idrottar han i hemlighet, alltså utan att dokumentera sina träningspass på sociala medier. De här termerna är förstås fullständigt påhittade skämt men absolut inte långsökta. Ett växande antal människor beskriver sig själv till exempel som sober curious (nyfikna på nykterhet) som ibland lider av lite hangxiety (ångest medan man är bakfull) och i stället för att följa en strikt vegetarisk diet är de flexitarianer.
Utöver dessa begrepp som beskriver vår moderna livsstil och olika aktuella samhällstrender dyker det med jämna mellanrum upp termer som låter som någon sorts medicinska diagnoser även om de varken går att hitta i ICD (Världshälsoorganisationens klassificeringssystem för olika diagnoser) eller diagnosmanualen DSM. I senaste numret av The New Yorker finns till exempel ett långt reportage om bluffsyndromet. Andra kanske identifierar sig som högkänsliga personer (HSP) och i stället för att tala om vanliga koncentrationssvårigheter kallar vi det numera för attention deficit trait (ADT).
Även om varken bluffsyndrom eller högkänslighet är riktiga diagnoser som en läkare kan fastställa kan det hjälpa oss att hantera vår kaotiska vardag att ha ett begrepp eller ett namn för olika personlighetsdrag eller symtom som vi lider av då och då. Men samtidigt undrar jag vad det har för effekt på vårt samhälle i en större utsträckning att precis allting patologiseras och medikaliseras. Under en lång tid har läkare och forskare till exempel kritiserat läkemedelsindustrin för att utveckla mediciner och preparat för att “bota” eller vårda alldeles normala kroppsfunktioner.
På samma sätt som läkemedelsföretagen mer än gärna gör vinst på att få oss att känna oss sjukare än vi egentligen är finns det en massa pengar att tjäna på vår ängsliga tillvaro. I en osäker samtid där många de facto har ångest, saknar koncentrationsförmåga eller ifrågasätter sin egen yrkeskunnighet är det lätt att lansera en app, en meditationsteknik eller en självhjälpsmetod för att lätta på alla dessa symtom och tillstånd. För det är väl just kontroll som vi längtar efter.
Att kunna lägga ord på en känsla eller ett fenomen ger oss lite mer kontroll över situationen. Det förefaller som att vi behöver alla de här termerna för att våra erfarenheter och känslor ska kännas verkliga och legitima. Om det inte finns en term för ett personlighetsdrag eller ett fenomen, existerar det över huvud taget? Vi hittar på olika syndrom, symtom och termer för att spjälka upp komplicerade helheter till lagom stora munsbitar.
Samtidigt befarar jag att många som verkligen behöver en diagnos och vård blir utan eftersom det dels är för lätt att avfärda till exempel neuropsykiatriska symtom som någon sorts pseudodiagnoser, dels riskerar hälsovårdssystemet att överbelastas av alla ängsliga själar som söker upp vård för sin Weltschmerz.
Som en tillfrisknande trygghetsknarkare tror jag precis som Seppänen att den här oändliga jakten efter kontroll och sinnesro gör oss ännu mer ängsliga. Och att ständigt ge sig själv nya diagnoser (riktiga eller påhittade) kommer antagligen att få oss att känna oss ännu olyckligare. Vi måste bara försöka acceptera att livet inte går att förutspå och att vi tyvärr lever i en tid som präglas av en massa osäkerhetsmoment.
Vidare till den egentliga orsaken till att jag skriver det här nyhetsbrevet. Varje vecka konsumerar jag en massa nyheter, journalistik och populärkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Ja-a. Vilken vecka det varit på internet. Microsoft presenterade den nya uppdaterade och AI-assisterade versionen av sökmotorn Bing och Google presenterade sin motsvarighet till Chat GPT, chattboten Bard. Jag har hört profetior om att det här är början på slutet av internet, andra experter har varit betydligt med blygsamma i sina prognoser. Onekligen verkar det som att sättet hur vi letar efter information och genomför kunskapsintensiva arbetsuppgifter kommer att förändras drastiskt inom den närmaste framtiden. Jag hade en intressant diskussion med min kompis om hur svårt det är att hitta relevant litteratur för min uppsats då till och med omfattande och välskrivna verk som getts ut så sent som 2019 känns hjälplöst föråldrade i dag. Den teknologiska utvecklingen är så hisnande snabb just nu att försöka förklara och tolka händelser på internet i akademiska fackböcker resulterar i verk som är ungefär lika intressanta som att lyssna på när en avlägsen bekant förklarar vad hen drömde om i natt. Jag fick också tipset att kolla Werner Herzogs dokumentär Lo and Behold: Revelries of the Connected World från 2016, vilket jag också gjorde. Så i stället för att länka till en massa think pieces om vad som kommer att hända inom tech rekommenderar jag att ta några steg tillbaka och i stället fundera på internet i tidernas begynnelse.
* I fredags släppte Svenska Yle ett antal nya audioessäer. Hittills har jag endast lyssnat på Martina Moliis-Mellbergs bidrag. Essän handlar om äktenskap, särskilt ur ett queerperspektiv. Den här är knivskarp och alldeles strålande. Moliis-Mellberg sätter ord på många tankar som jag själv också gått och funderat på. Jag hoppas att så många som möjligt lyssnar på den här. Jag gillar också att essäernas författare själv läst in sina texter. Det gör hela upplevelsen ännu mer intim.
* Superrika människors misär och lidande är en premiss för en massa aktuella kulturprodukter just nu. Sam Adler-Bell har skrivit en mycket bra analys på Vulture om varför de flesta serier och filmer egentligen misslyckas i att skildra verkliga klasskillnader och -konflikter. Triangle of Sadness, The White Lotus och Succession borde få oss att avsky de ultrarika ännu mera, men i stället tycker vi kanske främst synd om de fiktiva huvudpersonerna och deras olyckliga liv. Dessutom handlar rätt så många filmer och serier i den här genren om förhållandet mellan betalande kunder och servicearbetare där dynamiken är helt enkelt annorlunda än i den traditionella marxistiska konflikten mellan den ägande klassen och arbetarna.
* I mitten av januari skrev jag hur starkt jag påverkats av Laura Poitras dokumentärfilm All the Beauty and the Bloodshed. I onsdags besökte jag Stockholm enkom för att se Nan Goldins retrospektiva utställning This Will Not End Well på Moderna museet. Rekommenderar varmt. Också utställningen var väldigt känsloväckande och definitivt värd att se. (Reservera gott om tid för ditt besök, utställningens bildspel och videoinstallationer är mellan 15 och 42 minuter långa.)
* För att vara helt ärlig trodde jag Colin Farrell var en obegåvad skådespelare som huvudsakligen var känd för sitt utseende. Jag hade fel. Visar sig att Farrell är en riktigt duktig skådespelare. I veckan såg jag The Banshees of Inisherin och gillade den. Här kan du se trailern. Jag har ännu inte hunnit se hyllade Aftersun men jag skulle säga att Farrells chanser att vinna en Oscar är rätt goda. (Inte för att en Oscarsstatyett är någon sorts kvalitetsgaranti men ni fattar vad jag menar.)
* Jag tyckte om Thea Everetts förklaring i The Guardian om varför fisk- och skaldjurskonserver blivit så trendiga.
”There’s also the element of surprise which comes with ’unboxing’ shiny things in small packages: much like a little pie or dumpling, a can of fish offers the thrill of discovering what’s inside. There’s a sense of occasion to opening one and seeing, then tasting, what has been lying inside waiting for you.”
* HBO:s senaste storsatsning The Last of Us har inte lyckats övertyga mig. Visserligen hör jag inte till målgruppen heller eftersom jag varken spelar (förutom 8-bits Nintendo <3) eller är intresserad av zombier. Hur som, svampsläktet Cordyceps, alltså det som i serien infekterar människor och förvandlar dem till zombier, existerar också i verkligheten. Svamparna i det här släktet är i själva verket ofarliga (för människor) och har använts i tusentals år för deras hälsofrämjande effekter. Numera är cordyceps ett populärt kosttillskott, en sorts ”super food”. Sam Stone har skrivit en text om just detta för Bon Appétit.
* Från och med den första juli får psykiatriker i Australien (som beviljats ett specialtillstånd) skriva ut MDMA för patienter med posttraumatiskt stressyndrom och psilocybin för patienter med vårdresistent depression. Visserligen finns det fortfarande många obesvarade frågor kring hur landet egentligen kommer att förverkliga beslutet, skriver Grace Browne i Wired.
* Emily Turner är en alldeles vanlig brittisk kvinna som råkar älska bussar och kollektivtrafik. I fredags bestämde hon sig för att åka från London till Edinburgh med lokalbussar vars biljetter kostar 2 pund styck. Här kan du följa hennes resa på Twitter.
* En massa jättegamla restaurangmenyer. Jag tyckte de här var fina.
* Avslutningsvis Chelsea Handler, som avslöjar vad alla vi själviska barnfria kvinnor riktigt sysslar med om dagarna …
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.