Det äkta jaget
Huhu – vilken vecka. Och då menar jag inte ens allt som har med Nato, Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan att göra. Stundvis har jag varit totalt förkrossad på grund av vidriga händelser som ett par vänner varit med om. Jag har också övervägt att byta studieinriktning efter att ha lyssnat på en fenomenal föreläsning i politisk psykologi. Dessutom har jag träffat två ambassadörer (alltså riktiga diplomater). Och så fick jag möta en livslevande rysk propagandaagent eller något i den stilen.
Så där i övrigt har jag funderat ganska mycket på förhållandet mellan offentligt, personligt och privat. Inte minst på grund av appen BeReal, som ser ut att ha nått någon sorts kritisk massa eftersom alla talar och skriver om tjänsten. Appen ska få användarna att avslöja sitt verkliga, äkta jag. Den är som en sorts motreaktion till Instagram där allting är så himla genomtänkt, vackert och förskönat.
Men vad betyder det egentligen att vara sig själv och att vara äkta? Är en app som vid en slumpmässig tidpunkt av dygnet uppmanar användare att knäppa en bild (eller egentligen två, eftersom appen använder telefonens båda kameror) faktiskt lösningen? Jag minns när TikTok började slå igenom i Finland (alltså när vuxna och influerare upptäckte plattformens potential) och det talades om att stora delar av innehållet på TikTok är tilltalande eftersom det inte är så finslipat och filtrerat. Fast stämmer det här egentligen?
Visst finns det en massa tiktoks där uppenbart psykiskt illamående människor med okammat hår och smutsiga kläder delar med sig av sin deppiga vardag, men samtidigt finns det också så mycket innehåll på plattformen där det är så tydligt att skaparna lagt en massa tid på att producera imponerande och engagerande underhållning.
Påverkar det ens vårt förhållande till sociala medier om vi plötsligt exponeras till en större mängd bilder som inte är retuscherade och stajlade? Jag menar bara att jag ju är fullständigt medveten om att människors vardag och verklighet inte är så härligt som det ser ut på Instagram men ändå mår jag dåligt av att se alla vackert inredda hem och normativt snygga kroppar. För betydligt mer genomtänkta och sofistikerade funderingar kring Instagram rekommenderar jag Malin Öhmans jättefina audioessä Jag är inte mig själv på Instagram som hittas på Yle Arenan. Den här fanns också med i mina rekommendationer för några veckor sedan.
Jag märker att jag ofta återvänder till den här artikeln från 2019 där tre forskare från Nya Zeeland studerade vänskapsrelationer kvinnor emellan. Martinussen et al. kom fram till att särskilt i samhällen som präglas av nyliberala värderingar och krav på att konstant åstadkomma och avancera betraktar många kvinnor sina starkaste vänskapsrelationer som en sorts fristad och viloplats. Goda vänner emellan behöver man liksom inte prestera, konkurrera eller optimera. Eller låtsas. Så kanske det är i sällskap av våra riktigt goda vänner som det äkta jaget vågar krypa fram.
Också den här veckan har jag konsumerat en massa nyheter, journalistik och popkultur i olika former.
Här kommer några rekommendationer:
* Ett växande antal forskare är av den åsikten att i samband med utvecklingen av AI uppstår också nya kolonialistiska strukturer. Här är en väldigt imponerande artikelserie i MIT Technology Review om AI och kolonialism. Skribenterna är kvinnor, vilket är särskilt glädjande med tanke på hur väldigt mansdominerad industri tech är. Jag måste också erkänna att Karen Hao verkligen utmanar Kara Swishers status som min främsta förebild och husgud.
* Om HD i USA faktiskt häver Roe mot Wade och olika delstater stiftar lagar som utgår från att mänskligt liv börjar vid befruktning kommer det inte endast att påverka tillgången till säkra aborter utan eventuellt också exempelvis fertilitetsbehandlingar. What Next, en av Slates många poddar, hade ett avsnitt om just detta i veckan. Och på tal om Roe mot Wade har Margaret Atwood skrivit en text i The Atlantic om hur hennes dystopiska roman Tjänarinnans berättelse nu ser ut att åtminstone delvis bli verklighet. Själv skrev jag en kolumn för FRLGT om abortlagstiftningen i Finland, den är nämligen bland de strängaste i EU.
* Varför går det så dåligt för de ryska trupperna som strider i Ukraina? Orsakerna är förstås många men en förklaring är att soldaterna helt enkelt inte vill kriga. The Guardians Pjotr Sauer har intervjuat ryska soldater som vägrar att delta i den ”militära specialoperationen” i grannlandet. Eftersom Ryssland inte har officiellt förklarat krig kan de här soldaterna inte heller åtalas för desertering.
* I onsdags besökte jag igen mitt andra hem, det vill säga Hagabion, och såg dokumentärfilmen This Much I Know To Be True. Den handlar om det konstnärliga samarbetet och vänskapen mellan Nick Cave och Warren Ellis. Delvis en konsertfilm, delvis musikerporträtt. Även om flera svenska recensenter gett filmen fem stjärnor tycker jag att den här nog inte är den bästa musikdokumentären som jag någonsin sett. Men filmen ser otroligt bra ut rent visuellt så om du har möjlighet att se den här på en biograf – gör det. Väldigt kathartisk upplevelse, särskilt för en person som jag som vid det här laget inte sett livemusik på flera år. Här kan du se trailern.
* Och på tal om Nick Cave kan jag också rekommendera hans blogg (?) The Red Hand Files där hans fans kan ställa frågor om vad som helst. När This Much I Know To Be True spelades in hade Cave fått mer än 37 000 frågor i sin inbox.
* Min tidigare kurskamrat Nina Morby skrev i veckan i GP om att det numera är radikalt att slappa. Tydligen är det som jag hittills betraktat som symtom på en lindrig till medelsvår depression ett slags progressivt ställningstagande mot prestationssamhället. Jag är visserligen en barnfri vit kvinna men har funderat på att, precis som Amil Niazi skriver i den här artikeln i The Cut, bara ge upp. Släppa all ambition och endast göra det absolut nödvändigaste.
* På sistone har det känts som att det mesta är fel och blir bara sämre. Tv-serier, mer specifikt ungdomsserier, är ett undantag. Efter att ha läst den här kolumnen av Sanna Samuelsson i GP började jag kolla på serien Heartstopperpå Netflix (länk till trailern). Om du upplever att Sex Education är lite too much och Skam inte riktigt är trovärdig vad beträffar hbtiqa+ så kommer du att älska den här fina lilla serien.
* Ett fotoreportage om vackra bord i Singapore.
* Avslutningsvis Twitterkontot History Defined, som presenterar lustiga små grejer om historia.
Under veckan som gått har jag huvudsakligen lyssnat på den här låtlistan.