Computer says no
Under hela den tiden som jag sysslat med det här nyhetsbrevet har jag betraktat det som en hobby. Något som jag huvudsakligen skriver för att jag tycker om det och för ett det ger mig glädje. Trots att jag själv tänker att det är två olika saker att jobba/studera och att skriva ett nyhetsbrev på min fritid är bägge kognitivt precis lika belastande för min hjärna.
I mitt nyhetsbrev får jag skriva vad jag vill och ofta fungerar brevet som ett sätt för mig att bearbeta olika händelser och strukturera mina tankar. Dessutom tycker jag väldigt, väldigt mycket om att kuratera listan med rekommendationer – det är faktiskt det allra bästa med att ha det här nyhetsbrevet. I princip innebär den här hobbyn ändå att min hjärna inte riktigt får vila ut ordentligt. Under vardagarna jobbar jag eller pluggar, om helgerna lägger jag ofta förhållandevis mycket tid på nyhetsbrevet.
Eftersom jag har ett större projekt som jag verkligen måste skriva klart föreslog min terapeut, som också råkar vara utbildad neuropsykolog och kognitionsvetare, att jag låter min hjärna vila och i stället för att skriva nyhetsbrev och knarka nyheter, facklitteratur och aktualitetspoddar skulle se på lättsamma feel-good-serier och läsa deckare om jag verkligen måste syssla med något på min fritid. (Visserligen hade min syster påpekat det här för mig redan för flera månader sedan.)
Min terapeut insåg ganska snabbt att jag inte alls var mottaglig för hennes råd och att jag sannolikt skulle fortsätta scrolla på min telefon och glo på datorn i lika många timmar också i fortsättningen. Hon ändrade taktik och förklarade väldigt pedagogiskt och ingående vad som egentligen händer i hjärnan då man ständigt sysslar med kunskapsintensiva aktiviteter och hur den konstanta överbelastningen av bland annat Brocas område förr eller senare kommer att leda till att jag helt enkelt inte klarar av att skriva koherent text längre.
Jag känner mig lite pinsam för att jag inte har något mer intellektuellt eller mindre klyschigt sätt att uttrycka det här men människohjärnan är sist och slutligen väldigt lik en dator. Överbelastar man hjärnan med att ständigt ha den i gång, aldrig stänga av eller starta om den och har alltför många flikar och program öppna samtidigt kommer den att krascha.
Mediekonsumtion, skärmtid och effekterna av den oändliga mängden information studeras flitigt. Många forskare är ense om att den teknologiska utvecklingen är för snabb jämfört med hur långsamt människans kropp och hjärna anpassar sig till utvecklingen. Vi har helt enkelt inte tillräcklig kapacitet att hantera all information och alla intryck som finns i vår omgivning. Jag kom också att tänka på min egen kolumn på FRLGT om poänglösa projekt. Jag skulle verkligen behöva ett sådant, förslag tas emot.
Eftersom jag under de senaste veckorna tillägnat min fritid åt Ted Lasso, Seinfeld och halvdåliga deckare har det inte riktigt funnits något att rekommendera. (Och som ni märker finns det inga särskilt sofistikerade reflektioner eller iakttagelser heller.) Men just nu borde jag egentligen syssla med något helt annat så naturligtvis började det kännas som en extremt lockande tanke att bänka sig framför datorn och skriva nyhetsbrev. Jag tänker inte lägga ner nyhetsbrevet, jag måste bara hitta på ett mer hållbart sätt att jobba med det.
Fortsättningsvis konsumerar jag varje vecka en hel del nyheter, journalistik och populärkultur i olika former. Förvisso försöker jag hitta någon sorts optimalt läge som inte leder till prematur demens …
Här kommer några rekommendationer:
* Kommer någon ens ihåg att det finns något som kryptovaluta? Orkar någon bry sig längre? Hur som, ekonomihistorikern Trevor Jackson har skrivit en väldigt bra text i The New York Review of Books om kryptovalutor och hur misslyckat hela konceptet är. Kryptoentusiaster hänvisar gärna till demokrati och decentralisering men Jackson påpekar att det upprepade gånger förekommit olika typer av maktmissbruk bland utvecklare av till exempel Etherium. Det här utöver alla andra problem förknippade med kryptovalutor.
* Janne Strang har skrivit en mycket läsvärd text på FRLGT om sociala medier och deras förödande effekter på människor – inte endast barn och ungdomar utan precis alla.
“Facebook friends are not your friends och du vet inget om vem de är eller vad de vill. Och jag menar inget. Också den begränsade bild du har av some-typer som du inte känner, är felaktig. Det är du som drömt ihop personen utgående från vad hen velat visa av sig.”
* Folk som bor i industrialiserade länder använder en massa olika mediciner. 15 procent av befolkningen i England använder dagligen minst 5 olika läkemedel. Många använder mediciner i onödan och ju fler mediciner man använder samtidigt desto större är risken för oönskade biverkningar, oavsiktliga överdoser och att medicinerna stör varandras effekter. Trots det är de moderna hälsovårdssystemen inte avsedda för att skriva ut färre mediciner, tvärtom. The Economist har en artikel om fenomenet polyfarmaci, alltså att använda en massa olika mediciner samtidigt.
* För några veckor sedan direktsände CNN en längre intervju med Donald Trump, något som väckt skarp kritik. Varför ge Trump en plattform och bädda för hans eventuella omval? Roxane Gay har skrivit en text i Fortune om mediernas oförmåga att bevaka Trump på ett vettigt sätt. När möjligheten att uppleva en ny Trump bump ligger igen inom räckhåll verkar det tyvärr som att många pressetiska principer får ge vika.
* I sin fotoessä skriver Mattia Velati i The Guardian att det är omöjligt att tala om Jemen utan att nämna förstörelse, bombningar och terrorism. Samtidigt finns det vackra landskap, unik arkitektur och ett rikt kulturarv som hotas av kriget, för att inte tala om allt det mänskliga lidandet. Om du inte orkar läsa så uppmuntrar jag att ändå kika på de fina bilderna.
* Under helgen har jag lyssnat på Martina Moliis-Mellbergs musikprogram Atlantis på Yle Arenan. Bästa kulturupplevelsen jag haft på länge. En otroligt skön mix av noggrant utvalda låtar och filosofiska reflektioner. 10/10, rekommenderar varmt!
* Harriet Gibsones Is This OK? passar inte in i kategorin halvdålig deckare men jag tillät mig själv läsa boken ändå. Det här självbiografiska verket kompletterar ganska bra Janne Strangs kolumn. I boken beskriver Gibsone sitt nästan livslånga, knepiga förhållande till internet, populärkultur och parasociala relationer. Jag gissar att jag och författaren är ungefär i samma ålder eftersom jag kunde relatera 100 procent till de flesta av alla erfarenheter och känslotillstånd som Gibsone beskriver. Inget litterärt mästerverk men jag är ändå nöjd att jag läste den här.
* NYTimes kulturkritiker Maya Phillips har skrivit en ypperlig text om hur populärkulturen skildrat kvinnors vrede på sistone. Genom tiderna har kvinnor som uttryckt ilska eller vrede ofta porträtterats som fula, motbjudande och onda inom konsten. Phillips menar att vi nyligen fått ta del av exceptionellt många vackra och fina scener där aggressionen tar över. Förutom att det kan vara befriande att betrakta ett renande raseriutbrott krossar de här skildringarna stereotypen om kvinnan som en snäll moderlig vårdare. Läs gärna också Johan Hiltons text i GP om sambandet mellan otrygga tider och jävliga morsor i kulturen.
* Sista avsnittet av Succession släpptes för en vecka sedan. Här en lista över 15 serier att fylla tomrummet med.
* En datavetare som tillhör generation Z räknar upp sina bästa tips för att få ordning på mejlkorgen.
* Joan Didions hem på Upper East Side är fortfarande till salu.
* Jag gillade Fred agains Tiny Desk Concert på NPR:s Youtubekanal..
* Avslutningsvis Pickle Juice Martini. Sommaren 2023 kommer folk tydligen att dricka martinis som innehåller sötsur ättikslag. (Podden Sunday Scaries anser att det är White Negroni som är sommarens populäraste cocktail.)
Medan jag skrev ihop det här brevet lyssnade jag bland annat på de här låtarna.